“Ni är ett vårtecken”, sa den äldre mannen som klev in på cafét i Rimbo just som vi börjat dra på oss hjälmar och utrustning.
Solsken och torr asfalt innebar rekordtidig säsongsstart för motorcykelåkningen. Jag körde Suzukin i väntan på att min nya hoj ska bli klar att hämta. Med väl tilltagna säkerhetsmarginaler på grund av en näst intill förlamande rädsla för att bli av med körkortet (och därför behöva köra upp igen, ve och fasa) halkade jag efter sporthojsgänget som fick finna sig i att vänta vid korsningar. Det gjorde dem. Var riktigt härligt att vara ute, alltid i min egen takt. Det fungerar lite som mindfulness med motorcykelkörning. Fokus och närvaro unt so weiter. Känns så rätt att det är en adventure-hoj jag skaffat mig. Ska packa kokkaffe, panna och kåsa. Köra på slingriga skogsvägar och ta många raster. Förmodligen ensam oftast men gärna med andra.
Annars då? Skogspromenader av varierande längs varje dag. Vi har bott heltid i huset sen nyår och det är vansinnigt skönt att bara kliva ut och känna grus under fötterna. Ett antal olika rundor finns att välja på och då har jag inte hittat alla ännu. Framför allt är det skönt att slippa alla hurtiga jävlar i skinande sportkläder som kutar varv efter varv runt sjöarna i Sundbyberg. Jag vill helst inte stöta på någon. Vänliga grannar och folk i trakten som pratar om sina hästar eller andra relevanta saker går för sig. Det är skönt här ute. Det är rätt plats för mig!
Inga kommentarer än, skriv gärna något!