Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resor & Guider Vandring

Lagom rädd i skogen? Campa ensam…

När ens utomordentliga förläggningsplats förvandlas till marschmål för allehanda typer natten igenom blir man ju irriterad. Och i ärlighetens namn lite rädd också. Naturligtvis förbannar jag mig själv också för att det första som hugger till är just rädsla när grabbgänget dyker upp i sin bil vid 01 och det bara är jag och Flexie som sover ute i skogen. Det är tryggt dock att hålla handen på hennes rygg och känna vibrationerna från hennes morrande.

Blir irriterad på mig själv som tycker det är obehagligt. Vill ta upp detta eftersom jag ofta får frågan hur jag vågar vara ute så mycket själv. Det är just det. Jag är kanske (hanterbart) rädd ibland, men jag gör det ändå. Vägrar att bli begränsad av detta. Känns lite (mycket) pinsamt att skriva om det här bara men det kan ju omöjligt bara vara jag som tänker så här.  Tyvärr är jag dock smärtsamt medveten om min bristande närkampsförmåga. Hur gärna än Lt Gött Mos vill att jag ska vara kick ass på närkamp så är jag inte det, speciellt inte mot 3-4 män. Det är inte så jävla skoj alltid att resa runt i Indien ensam som tjej i flera månader heller men som sagt, vill jag något så driver jag igenom.

Nu hände inget och de där killarna var på riktigt förmodligen ett skönt gäng kompisar som bara ville hänga lite i skogen. Det kan jag relatera till. Men tyvärr så är det inte direkt så att jag känner “hej, ska vi hänga” utan snarare “oh fuck, hoppas dom inte kommer närmre”. Nåja, jag har det svinbra i skogen men jag föredrar mörker och ensamhet. Då finns inget läskigt. Det är andra människor som kan göra situationen obehaglig. Jaja. Nu får du stämpla mig som fegis om du vill.

När morgonen grytt och jag fyllt på med energi i form av gröt begav vi oss åter mot nya äventyr. Kalnansi högmosse var marschmålet och på vägen dit beundrade vi en mycket vacker regnbåge. Kalnansi var väldigt vackert, en liten mosse men med väder som skiftade mellan regn och solsken så var det en fantastisk upplevelse som förtjänar ett eget inlägg. Dela gärna tankar om ensamcamping i en kommentar!

Hitta mer inspiration

6 Kommentarer

  • Svara
    Viktor
    20/11/2018 at 00:50

    Den rädslan kan nog de flesta relatera till, iallafall de som har någon form av överlevnadsinstinkt. Adrenalinet ökar, målande av olika scenarior, det är då det gäller att hitta fokus. Hur löser jag problemet om jag måste, samtidigt som det inte får bli mållåsning på bara det värsta och handlingsförlamning som resultat. Fegis? Nej, överlevare.

    • Svara
      Nilsson
      20/11/2018 at 05:05

      Ja, det var ju inte några konstigheter egentligen låg och spanade på dem helt enkelt. Tråkigt ändå att man ska behöva känna så…

  • Svara
    Nathalie - Att Leva Sin Dröm
    20/11/2018 at 15:51

    Fegis? Nej, snarare värsta modisen!! ???

    • Svara
      Nilsson
      20/11/2018 at 14:39

      Haha tack!

  • Svara
    Jim
    20/11/2018 at 17:27

    Låter i mina öron som ett hälsotecken. Största risken är ju skithögar till människor

  • Svara
    Mats
    18/03/2020 at 13:05

    Gammalt inlägg, men kanske aktuellt fortfarande?
    Det är verkligen speciellt att vara solo ute. Finns mycket som man kan orda om och sannolikt kan du få överflöd av råd på olika håll. Bra kommentarer ovan.

    Alla råkar nog ut för något även civilt, frågan är snarare hur ofta det händer i ens liv, hur alvarligt det var och hur alvarligt man upplevde det.
    Kanske dröjer det väldigt länge innan något händer igen eller så händer det inte alls, man vet nog aldrig säkert. Den berömda statistiken visar nog att det är väldigt få i vårt land som råkar ut för något alvarligt ute i vildmarken.
    Oro och upplevelse kan finans där oavsett. Upplevelse kan bearbetas men inte tas ifrån en. Ej sjuklig oro tror jag man kan mildra, hantera och vända till något konstruktivt. Viss oro och rädsla är sunt. Omvandlas oro till försiktighet som i sin tur minskar risken för att rädsla ska uppträda, desto bättre (att fungera trots rädsla är en separat fråga).

    Du skrev något om bristande närkampsförmåga. Sammanfattningsvis tänker jag så här:
    Sannolika utgång handlar om min närkampsförmåga i relation till motståndaren närkampsförmåga.

    I detta innefattar jag för enkelhetens skull nivå på tekniskt kunnande, tekniska hjälpmedel, fysiskt och psykisk läge, miljön i aktuellt situation, förmåga att inte begränsa sig ofördelaktigt när det väl gäller.

    När du redan i förväg vet om vissa egna begräsningar och samtidigt kan göra tillräckligt säkra antaganden om eventuella motståndare kan du genom förberedelser skaffa dig ett substantiellt övertag. Civilt tänker jag rent krasst på att du kan skaffa ett övertag genom att ha ett skjutvapen som du vet att använda och alltid har inom räckhåll. Med tillräckligt avstånd, d vs tillräcklig tid, kan skjutvapnet bli avgörande. Med en bra hund får du sannolikt en varningssignal i tid oavsett om du är vaken eller sover. Är man solo ändras sinnen markant oavsett enligt min personliga erfarenhet. Kanske har jag missat något, men det verkar som du inte sysslar med jag och därmed saknar jaktvapen. Något att fundera på? Lär ju bli mat också.

    Visserligen är det kanske osannolikt att du träffar på folk ute i vildmarken som är tränade i närkamp, men är de flera eller påverkade på något sätt så är det illa. Om det är en enda person och du lyckats låsa denna person genom någon form av egen fasthållning, vad händer sedan? Göra personen medvetslös? Döda? Ropa på hjälp och vänta? Be personen lugna sig?
    Gissningsvis tränar väldigt få i svår träng (i alla fall så kallat självförsvar) och man är nog van att lätt kunna springa iväg, lätt få hjälp av andra etc.

    Jag tänker inte ge råd om närkamp. Däremot ser jag oönskad närkamp som en sak man kan minimera risken för att det inträffar. Förutsättningarna ändras när man är solo, men förutsättningar finns. En bra hund är ett stort plus på flera sätt, hunden kan ge dig avstånd och därmed lite mer tid. Med en hund är man inte solo. Om hunden har träning från Militären, desto bättre. Varit med fantastisk hund och träningen märks när de sätts i det läget och det handlar inte enbart om hundens storlek eller rasen rykte.

    Om man sedan tänker att riskbedömning är risken för att det inträffar gånger effekten OM det inträffar får man en bättre riskbedömning rent allmänt. Detta gör t ex att jag har för vana att inte slår nattläger där jag tror att andra människor är mer sannolika att dyka upp. Risken för att något händer är mycket liten, men effekten ifall något händer är ganska stor.
    Ju längre ut i vildmarken jag är desto tryggare känns det. Att övernatta utomhus i än förort till Stockholm med ett gäng i närheten gav en del adrenalin. Pratar inte tält här direkt. Djur känns mer förutsägbara och betydligt mindre farliga.
    Nära tätorter anpassar jag mitt uppträdande och min utrustning. Det är lätt och kostar inget. Att anpassa vägval kan kosta mer dock, men händer mer sällan En grad av undvikande är inte fegt, det är smart. Känner du din tätort väl kan du anpassa nivån ännu bättre, men visst, även utanför mycket små orter gäller samma princip på gott och ont. Eftersom så lite brott trots allt verkar hända i Sverige i dessa miljöer så bör inte oro få bli ett hinder.

    Dela upp det så här och bearbeta varje del:
    – Tankar och känslor runt faror i förväg. Vad baseras dessa på, hur förankrade är de och vad kan du göra?
    – Tankar och känslor under upplevd fara
    – Tankar och känslor efter upplevd fara

Lämna ett svar