BU Grönt är skönt Nilsson i skogen

Kompaniövning Aldrig sist – Reflektioner från övningen

Ge fan i att vara sist är medskicket vi minns från den gemensamma övningsgenomgången i början av förra veckan. Mycket mer än så fick vi inte veta innan det hela brakade loss. För oss nykomlingar var det den första kompaniövningen och plutonen drev igenom lösandet av uppgift med kraft.

Inledningsvis deltog vi två dagar på dagtid. Det betydde att vi grupperade och omgrupperade som om vi var med i övningen men vi sov på logementet. Har tappat bort räkningen på hur många gånger vi omgrupperade totalt (nackdelen när det är mobilförbud och därmed radiotystnad på bloggen) men jävligt många gånger var det.

Hur som haver gick vi tillslut officiellt ut på övningen och förärades nätter både i framvagn på bandvagn liksom i tält och ett par timmar som sovande (slumrande…) sambandspost (och ja, det är så man jobbar i vissa lägen). Vi är för få i plutonen så alla går jävligt tungt under övning. Dock inget nedslående, vi var ju i skogen och det fanns uppgifter att lösa. Till råga på allt var det fint väder mestadels.

Således bestod det personliga stridsvärdet prövningen och jag är så glad över tiden att jag misstänker att kamraterna stör sig på det. Tjänstemin går ej att behålla. Allt är ju så jävla kul! Speciellt när det börjar regna och misären kryper närmre. Rätt mental inställning!

En sådan upprätthöll min grupp och vi hade grymt roligt och tog vara på alla möjligheter som gavs till att förbättra oss själva. När vi under en dag fick utgöra skyttegrupp i Stridsfordon 90 var det ingen idé att klaga över långa väntetider, istället var det bara att njuta av att få prova på nya uppgifter. Även om det till viss del innebar väntan. Men nog fan är det coolare och vänta i ett stridsfordon än i exempelvis en korridor på kasern. Hur kul som helst!

Vid ett par tillfällen blev några individer ledsna (stress, sömnbrist, press, fältlivet…) så jag tror att denna övning gav möjlighet att börja känna på olika typer av gränser. För att reflektera lite så tror jag det är lättare för mig som… tänkte skriva att det har med ålder att göra men kanske räknas inte bara faktiska siffror utan mer vad man har för personlighet och erfarenheter. Jag har en sjukt stark motivation till att göra det jag gör, jag tycker fält är det bästa som finns och det är komiskt när allt suger, jag blir typ bättre ju mer skit som träffar fläkten. Däremot är jag betydligt mer kass på kasern och på exempelvis fys (så länge det inte är marschträning, då är jag typ bäst).

Inget i fält har hittils varit värre än att bo ensam i New Delhi, fruktansvärt magsjuk i ett rum utan fönster i ett kvarter som var långt från tryggt för ensamma kvinnor och veta att det är flera månader kvar innan man träffar någon man känner (eller som talar samma språk) och att det är en hel kandidatuppsats som ska skrivas innan man får åka hem.

Jag tror min mentala gräns (där det tyvärr var rätt nära den berömda väggen) går någonstans efter hög press i flera år i sträck med att driva företag på heltid samtidigt som man pluggar 150 %, köper nytt boende, flyttar utomlands och så vidare. Där någonstans slutar jag må bra. Det är inte samma typ av stress i försvaret dock så det kanske inte är jämförbart… poängen är att jag fortsatt väntar på övningen som ska vara så pressande att jag crashar ihop. Jag vill veta var gränsen går. Nu när privatlivet för övrigt crashat ihop så får vi se om devisen rätt mental inställning håller. Det är helt enkelt skarpt läge på det planet och det kanske gör att vår slutövning kommer kännas mycket tyngre.

För att återgå till övningen och sluta flumma så tänkte jag göra en lista med tre bra saker från övningen. Vill ni ha mer inlägg om vad vi gjorde på själva övningen får någon skriva en kommentar och få slut på radiotystnaden från läsarsidan 😉

  1. Problemlösning: Sambandsgruppen tänker först och gör sen

Jag lärde mig av misstaget vid den första terränggrupperingen. Nu tänker jag efter först och väljer plats med stor omsorg även om det ska gå fort som fan. Vi hjälps åt och bollar inom gruppen, jag går inte iväg ensam som chef och bara bestämmer utan det blir bäst när vi tänker tillsammans. Sedan tar jag beslutet. Och därmed ansvaret om det skiter sig. De senaste grupperingarna gjorde vi helt utan stagpålar. Vi använder alltså bara trädfästen vilket innebär att det måste pusslas väldigt exakt med vagnens placering men vi slipper banka pålar.

Varje gruppering är ganska utmanande mentalt i bemärkelsen att man måste tänka klart, snabbt och effektivt. Det är en helt annan känsla mot att exempelvis lösa en stridsuppgift men det är väldigt roligt. Gruppen är objektivt jävligt duktig för att vara så pass nya.

2. Plutonens uppgift ska vara i fokus

Jag har sett det extra klart och tydligt i och med denna övning. Det är plutonen som har en uppgift, inte enskilda grupper eller individer. Det enda som är viktigt är plutonens huvuduppgift. Inte vad jag som person tycker är roligast eller viktigast att göra. Sedan råkar det sammanfalla väldigt trevligt för mig då huvuduppgiften är att tillse att brigadchefen får tut i luren. Ur ett kommunikationsperspektiv kunde dock cheferna tydliggjort redan i höstas exakt vad som är syftet med en ledningspluton så hade vi sluppit flera konflikter inom plutonen…

3. Bibehåll högt stridsvärde med rätt åtgärder över tiden

När vi anslöt till kompaniet och maskerade vagnarna utan att upprätta något passade jag på att ta en minisömn på ett liggunderlag under masknätet med stridsutrustning på. Det är ett exempel på att jag insett hur viktigt det är att ta varje chans till att höja stridsvärdet. Jag fortsätter att konstant spela upp en ramsa i huvudet: vad är rätt åtgärd just nu? Om och om igen hör jag det ”rätt åtgärd, rätt åtgärd, rätt åtgärd”. Då går det inte att vara lat och strunta i att borsta tänderna, byta strumpor, gå och skita eller ta en energibar. Varje stund skall ägnas åt rätt åtgärd.

Sådärja, ännu ett klämkäckt inlägg författat! Kan jag sprida lite positiva vibes har jag haft god verkan i målet. Vill ni höra mer om övningen, kommentera så vet jag att förbindelsen fungerar.

You Might Also Like

5 Comments

  • Reply
    Sofie
    april 21, 2018 at 2:33 e m

    Härligt inlägg om kompaniövningen! Jag uppskattar verkligen din blogg och att dina inlägg är så ingående, det känns som att man får veta det mesta! Jag har dock funderingar som inte rör kompaniövningen, hoppas det funkar ändå! 😉
    Jag är en tjej på 19 år som ska rycka in i juli, på livgardet, befattning beriden högvakt/skyttesoldat gruppbefäl. Jag är spänd, taggad, nervös och fundersam! Haha.. Jag är nervös inför hur det kommer att vara när man kastas in i sitt “nya liv” och allt man kommer att utsättas för. Nervös inför alla fyspass, hinderbanor, multitest, beeptest. Jag skulle bli lite lugnare om du kom med tips på förberedelser inför inryck, hur det var för dig! Jag är, som många, orolig för att man kommer vara sist/sämst osv..

    • Reply
      Nilsson
      april 21, 2018 at 12:38 e m

      Tack för den fina kommentaren! Ska se till att ordna ett inlägg med svar till imorgon! Det kommer gå galant för dig, så länge man behåller god attityd 😀

      • Reply
        Sofie
        april 22, 2018 at 7:20 e m

        Grymt !!

  • Reply
    Matilda
    maj 9, 2018 at 9:53 f m

    Jag tycker att det är så kul hur du förklarar det med pressen! Jag ska mönstra nu i slutet på maj och vill komma in på den tjänsten som Sofie har fått! Får se hur det går, men det jag är mest taggad på är när man kommer pressas till sitt max psykiskt och hur man kommer reagera, men jag har som du gjort massa spännande saker innan jag ska mönstra så det blir spännande och se hur hög pressen kommer bli och vilka känslor som kommer upp eller om jag redan upplevt de känslorna massvis med gånger innan!

    Dock vet jag redan nu att jag kommer börja gråta för det gör jag lite titt som tätt! 🙂 ingår tydligen i min konstruktion. Men hur upplever du att det tas om någon gråter i fält eller på logementet, är det bara att gråta en liten skvätt men jobba på ändå?

    Tack för en underbar blogg! Hjälper mig massvis nu när jag går runt i mönstringstankar! 🙂

    • Reply
      Nilsson
      maj 14, 2018 at 10:41 f m

      Åh tack för en fin kommentar! Det underlättar absolut om man har erfarenheter sedan tidigare, alltså livserfarenhet men givetvis kommer det komma jobbiga stunder.

      Det är inga som helst konstigheter att vara ledsen och/eller gråta. Kamrater och befäl är fantastiska på att stötta. Så länge man kämpar vidare efter sin egen förmåga och gör sitt bästa är det inga problem att dippa ibland. Klarar man att jobba på samtidigt är det bara att gråta loss. Alla är olika och visar känslor på olika sätt och allt är okej.

      Hoppas du får tjänsten du helst vill ha men tänk på att det finns många vägar in i Försvarsmakten och att du alltid kan byta senare i karriären så tacka inte nej om du inte får drömtjänsten direkt.

      Tack igen!

Leave a Reply

%d bloggare gillar detta: