Nilsson i skogen

Klarat MC-kort

Äntligen, igåg var det min tur att lyckas. Uppkörningen godkänd, MC-kortet är mitt!

Det har dock varit en JÄVLIGT jobbig väg dit. Att lära sig köra hoj var svårt för mig. Över 200 kg väger dem och att ha kört massa vespa i Thailand hjälpte inte ett dugg.

Känns som om körskolan blev miljonärer efter alla lektioner. Dessutom tog det nästan 2 månader för mamma att bli godkänd som handledare (så att hon kunde titta på när jag övade lågfart…).

Särskilt efter en vår av att må väldigt dåligt (är inte återställd än) är jag faktiskt imponerad att jag tog det här i mål och inte gav upp.

Speciellt inte när jag kuggade första uppkörningen. Då var det 90-bromsen som strula. Surt. Var jätteledsen.

Ska inte gå in på detaljer om körning utan tänkte dela känslorna av att vilja något jävligt mycket, kämpa och försöka, misslyckas och till slut få till det.

Det har varit ett antal (MÅNGA) tillfällen där jag hör och förstår vad läraren säger, där jag läst på och fattat, men ändå gör fel väl på hojen. Jag har vält motorcyklar (fullt styrutslag + handbroms = kaoz), kört i diken, tappat kopplingen och kontrollen (allt i lågfart och i höstas, sen jag bytte körskola har jag inte gjort sånna fel förutom att bromsa upp mig själv på framhjulet en gång på första lektionen). Och så i allmänhet kört som en jävla sopa. Det såg alltså mörkt ut. Men som bekant är repetition kunskapens moder. Öva, öva, öva, öva när det inte är kul, öva, öva unt so weiter. Ville ge upp flera gånger.

Hittade tillbaka till motivationen på olika sätt. Ett var en gammal dagbok från när jag bodde i Indien och 2011 hade skrivit att jag såg några på adventure hoj med packlådor och att jag ville köra runt svarta havet. Nedskrivna drömmar uppnår man! Ett annat var tanken på att kunna köra med Max, på de fina vägarna runt vårt hus och att kunna dela det här med honom. Mest var det dock inte så att jag kände mig motiverad/inspirerad – har jag bestämt mig så biter jag ihop och gör det som ska göras. Har ganska så redigt med självdisciplin att rikta mot det jag vill lyckas med. Kanske på bekostnad av välmående ibland.

Nåja.

Var så in åt helvete nervös innan den första uppkörningen, hade som vanligt satt massiv press på mig själv men misslyckades. Det var på Gillinge.

Skrev ned följande innan första uppkörningen, följt av lite peppande själv-prat (psykologisk metod som funkar rätt bra, skriv eller prata till dig själv som du skulle gjort till en vän – min sånna text är inte med här), tänkte att det blir kul att läsa efter. Läste det uppenbarligen aldrig eftersom det gick åt helvete.

Pirret inuti är ganska vidrigt. Speciellt när det kryper upp i halsen och framkallar rysningar. Sen glider det ned i magen igen och ålar runt. I tysthet, och sen kommer nått som får den obehagliga nervositeten att sprida sig i hela kroppen. Jag vet att jag kan. Jag har nog faktiskt gjort allt jag kunnat för att förbereda mig. Jag vet att jag kan. Och ändå är jag så rädd för att inte klara det. Onödigt. Det kommer komma fler chanser. Men jag vill så jävla gärna klara det idag. På första försöket.

Förhoppningsvis blir det som det oftast blir. Jag är nervös, rädd, mår dåligt. Förbereder, fixar, tränar, ordnar. Väntar. Och kliver ut och topplevererar under press.

Ändå tar det emot att luta sig tillbaka och lita på att jag grejar det.

Kan inte skaka av mig tankarna på att det kanske inte kommer gå. Hör mig själv hitta på vad jag ska göra om det inte går. Försöker bryta tankarna men det är svårt. Läskigt att hoppas och bli besviken ju.

Istället blev jag både besviken och ledsen. Sur på att jag klarade lågfarten som varit det enda jag varit nervös över men att jag kuggade på bromsningen. Men lyckades på något sätt ladda om. Körde ett skakigt pass dagen efter. Get back on the horse så att säga.

Och så igår, två veckor senare körde jag alltså upp i Västerås (rekommenderar alla att välja Västerås) och manövreringen satt perfekt. Var nervös men inte lika illa som första gången. Körde sämre i trafiken än jag egentligen kan men det räckte. Kortet är mitt.

Och i efterhand är det som vanligt stärkande för själ och moral att lyckas med något som känns totalt jävla omöjligt.

Om du tagit MC-kort eller gjort något annat som var svårt för dig, skriv gärna en kommentar och dela med dig.

//Wilda

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply
    Jim Söderberg
    oktober 29, 2019 at 10:16 f m

    Har inte så mycket att dela med mig av men tänkte gratulera till mc-kortet 😃👍. Hoj är kul även fast de brukar väga över 200kg

Leave a Reply