Åsikter Frågor & Svar Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Jämställdhet och värdegrund i Försvarsmakten – Hur är det att vara tjej i försvaret? Del 1

Med uppenbar risk för att röra upp rediga mängder känslor är det återigen dags att kliva ut i minfältet ”kvinnor i Försvarsmakten”. Jag gav möjligheten till dem som följer mig på Instagram (kan med fördel göras här, klick!) möjligheten att skicka frågor om jämställdhet i Försvarsmakten och här nedan följer svaren. Givetvis är det värt att förtydliga att jag endast kan berätta om min egen erfarenhet och mina upplevelser. Och att det känns rejält utlämnande, ha gärna det i åtanke innan ni skickar kommentarer.

Inledningsvis vill jag trycka på en sak. Diskussionen om jämställdhet och värdegrund handlar inte om att det är dåligt för alla tjejer i FM utan om att det är fruktansvärt fel att det ens är dåligt för någon. Hängde du med?

Därefter vill jag poängtera det utmärka begreppet PMV. Prata Med Varandra. Hur fan ska vi annars komma framåt på jobbet, i privata relationer eller någon annanstans? Vi behöver prata om de här frågorna. Jag kommer försöka göra det på ett inkluderande vis.

Slutligen vill jag även säga att min upplevelse i Försvarsmakten har varit fantastisk. Men bara för att jag inte stött på (allvarliga) svårigheter ur ett jämställdhetsperspektiv betyder det inte att jag saknar förmåga att sätta mig in i andras situation och förstå/lyssna på/agera utifrån andras upplevelser. Således tycker jag det är vedervärdigt när uttryck som ”jag är minsann okränkt” vevas runt på sociala medier. Brist på empati är inget att skryta om. Att förneka andra rätten att dela sina upplevelser är för dåligt.

Dåså, till frågorna! Ser fram emot att läsa insiktsfulla, skitsura eller peppande kommentarer på detta inlägg. Jag förstår att inte alla har ett plutonens timme protokoll att ösa ur sig sina frustrationer på och enligt stående kan ni istället (tydligen) använda mina sociala medie-kanaler till det. Seriöst dock, nu kör vi på PMV. (Och så kan vi tacka min PT <3 för utbildning i begreppet).

”Ska vi verkligen ha tjejer och killar i FM? Trodde i min enfald att det var soldater som eftersöktes och producerades.”

Svaret är enkelt. Ja det ska vi. Enligt min uppfattning finns inget egensyfte i att förneka faktumet att det biologiskt finns kvinnor och män (samt ur ett genderperspektiv personer som definierar sig som något annat). Däremot ska vi alla lösa uppgifter i vår yrkesroll som soldat. Noterade du formuleringen där? Vi ska alla lösa uppgifter. Inte ”enskilda ska lösa alla uppgifter”. Grundläggande soldatfärdigheter gäller för alla men därefter – jag är inte GRG-skytt i en köttig pansarskyttegrupp exempelvis. Alla har inte tålamodet som exempelvis samband eller spaning kräver. Och så vidare. Det handlar om individuella förutsättningar, i vissa fall kanske det går att generalisera med kön som utgångspunkt med det är INTE relevant. Rätt person på rätt befattning.

Jag ser således mig själv som soldat men ja, jag är kvinna också. Det ena tar inte ut det andra. I en ideal värld spelar kön inte någon roll. Vi är dock inte där än. Sverige kanske ligger längre fram än andra länder men vi verkar i delar av världen där det ser annorlunda ut.

Försvarsmakten är en myndighet och följer nationell lagstiftning. Jämställdhet mellan män och kvinnor är en grundlagsskyddad rättighet. Lagen förbjuder diskriminering på grund av kön. Vidare skall Försvarsmakten följa den Internationella kvinnokonventionen samt FN:s säkerhetsrådsresolution 1325. ÖB är extremt tydlig i frågan om jämställdhet. Något annat duger inte.

Läs mer i Försvarsmaktens handbok Gender HÄR

”Är det något moment som är för tungt för att man är kvinna?”

Nej. Däremot kan vissa moment vara för tunga för att soldaten är för svag. I Försvarsmakten har jag stött på både män och kvinnor som har svårt med olika moment på grund av kroppsstyrka. Det gäller givetvis mig själv också.

Glad, svettig och med maskeringsfärg och maskering på hjälmen som håller på att trilla av efter marsch och eldöverfall.

”Behandlas du annorlunda för att du är kvinna?”

Nej. Jag har inte märkt av att jag behandlats annorlunda för att jag är kvinna. Min uppfattning är att kollegorna förstår att jag gillar att skämta och skoja lika mycket (och grovt) som dem, att mitt kön inte påverkar min förmåga att lösa uppgifter och så vidare.

Däremot sticker kvinnor ut mer i Försvarsmakten. I en pluton med en eller två tjejer kommer cheferna snabbt lära sig dessas namn. Under rekryttiden tyckte jag det kändes svårt att ”ha en dålig dag på jobbet” eftersom jag upplevde att jag syntes mer. Det går inte att smälta in i massan på samma sätt som tjej. Är man chef sticker man dock ut av den anledningen också och man förväntas självklart att alltid vara föregångsman(person/kvinna/soldat).

Om jag ska vara helt ärlig så känns det ibland som om det finns en viss förväntan om att kvinnor ska ha en högre lägstanivå. Med det sagt så sätter jag väldigt höga krav på mig själv och tampas med känslor av otillräcklighet både på jobbet och privat. I mitt fall kommer dock pressen inifrån och har alltid gjort. Det går alltid att bli bättre! I grunden en bra egenskap.

”Vad är svårast? Blir du tagen på allvar?”

Detta går in i frågan ovan. Det som är svårast har inte med mitt kön att göra utan att vissa uppgifter som jag aldrig löst förut helt enkelt är jävligt svåra. Då får man öva, öva och öva mer tills det går vägen.

Något jag däremot lackar ur rejält på rent ut sagt är att det finns en viss typ av missunnsamhet/jante även bland personalen i försvaret. Det är inte alltid glada familjen där alla klappar varandra på axeln och säger grattis när det går bra för någon. Tyvärr har jag själv fått uppleva den sidan av myntet både i verkligheten och genom sociala medier. Hårda ord, ifrågasättande, rena påhopp och så vidare.

Det verkar sticka duktigt i ögonen på en del att jag har fått den befattning jag har (instruktör) och framförallt graden som följer med (vilket är fallet med BFA-avtal). Det känns trist. Dock tror och hoppas jag innerligt att detta inte grundar sig i något relaterat till att jag råkar vara kvinna utan något jante-aktigt. Det går ju runt lite liknande åsikter om det förkortade officersprogrammet (taktisk officer på 1,5 år för de som redan har högskoleexamen) som jag förhoppningsvis antas till. Men där glömmer många att vi som redan haft en civil karriär kanske kommer med andra erfarenheter som kan vara värdefulla. Jag tror inte så många vet att jag jobbat för Sida i Bangladesh till exempel. Mycket av mina värderingar bottnar i vad jag sett på andra platser än i Försvarsmakten.

Jag besöker ett företag som tillverkar produkter av jute och får utbildning modell visa, instruera, öva, pröva i tillverkningsprocessen.

Som tur är har jag grymma kollegor på kompaniet, en plutonchef som har pekat ut en tydlig riktning (med brant utvecklingskurva uppåt rent kompetensmässigt) och högre chefer med vettiga perspektiv på saker och ting. Är du chef, se dina anställda och ge individer som driver på och är duktiga, utvecklingsmöjligheter. Det gäller såklart inte bara kvinnor, det gäller alla och så vet jag att det fungerar på min pluton åtminstone. Var inte rädd för att tillvara erfarenheter som kollegor tillgodogjort sig på andra platser än i firman.

”Upplever du att det finns en särbehandling där dina manliga kollegor ratas till förmån för kvinnor?”

Även här är svaret nej. Sedan kan jag såklart inte vara något språkrör för män (eller kvinnor!) i Försvarsmakten utan jag kan bara rapportera det jag själv upplevt. Jag har aldrig sett något sådant. Skulle väl möjligen vara vid fältdusch under GMU sittandes på huk naken medan en kamrat häller vatten ur en vattenkanna över en. Då delades vi upp i killar och tjejer för sig. Min uppfattning var att de flesta tyckte det kändes bekvämt på det sättet.

Det framgår tydligt i Försvarsmaktens värdegrund och lagstiftningen jag nämnde ovan att kvotering INTE skall förekomma. Positiv särbehandling förekommer. Innan någon hugger här, läs handbok Gender så att inte diskussionen spårar på grund av okunskap rent begreppsmässigt. Min personliga åsikt är att ändamålet helgar medlet.

Säg hej till min kompis helfiguren.

”Jag ser ganska mycket snack på sociala medie bland försvarsvänner om ”värdegrunden”. Hur mycket diskussion eller friktion finns det inom den dagliga verksamheten?”

Om vi tittar på befäl så fungerar det rent krasst så här. Befälsrätten innebär bland annat skyldighet att följa svensk  svensk lagstiftning rörande icke-diskriminering, jämställdhet och folkrätten, samt att verka för att uppsatta jämställdhetsmål förverkligas. Såldes spelar det ingen som helst roll vad Kapten X-sson eller någon annan tycker. Det finns en tydlig order och en agenda som vi alla i Försvarsmakten är skyldiga att följa. Jag tycker dock det är befriande att även kunna skämta om de här frågorna. Jag vet själv var jag bottnar rent värderingsmässigt och tycker inte det är konstigt alls att skämta lagom icke-PK. Det gäller att känna av stämningar och individer. Och att som individ ta ansvar och säga stopp om något går för långt. Dock jobbar jag inte jätteofta med de anställda soldaterna utan jag arbetar ju i ett befälslag med officerare. Jag kanske kommer hem med helt andra tankar efter Trident Juncture. Jag kommer i vilket fall inte sitta tyst om någon diskussion på jobbet spårar på riktigt.

”Jag personligen tycker att det är väldigt skönt att få umgås ensam med ett gott grabbgäng och inte fundera över andra tjejer, jämställdhet, feminism och så vidare. Bara ha jäkligt kul och lera ner sig, gå långt, vapenvårda och träna sjukt hårt. Jag har en uppfattning och att många söker sig till FM pga det, känner du igen det? Att man i många fall inte ser något problem med att organisationen är mansdominerad. (Så länge man blir behandlad likvärdigt som andra såklart.).

Jag ser poängen men tänker samtidigt att det är sorgligt. Jag vill umgås med ett gott gäng. Inte ett grabbgäng, eller ett tjejgäng. Jag vill att vi kommer till den punkt där vi inte behöver fundera och diskutera kring de här frågorna men vi är inte där än.

”Vad är det viktigaste FM kan göra för att öka jämställdheten?”

På högsta nivå ska ÖB fortsätta peka med hela handen, vara tydlig i denna fråga men också säkerställa att andelen kvinnliga officerare på de högsta nivåerna ökar. Föregångsmannaskapet är viktigt. På lägre nivå ska chefer se individer som vill utvecklas och skapa möjlighet för dessa att göra så. En tydlig och icke-flummig utbildning under GU i jämställdhetsfrågor är viktigt. En sådan bör arbetas fram. Sedan förstår jag inte varför det inte pliktas in fler kvinnor. Precis som att väpnad strid är den yttersta kompetensen som skiljer oss från andra myndigheter kan vi ju också i denna fråga välja att ta i ordentligt och plikta in med målet 50/50 (med rätt individ på rätt befattning) och se vad det resulterar i.

”Vad tror du att FM har för rykte i frågan utifrån och varför?”

Till viss del har vi nog ett betydligt sämre rykte än vi förtjänar. Jag vet knappt någon företagsledare, politiker eller liknande som med samma tydlighet som ÖB styr sin organisation framåt i denna fråga. Vi syns och sticker ut, vi bedriver verksamhet som traditionellt sett kodats som ”manlig” och mycket personalunderlag härstammar fortfarande från manlig värnplikt. Det är lätt att peka på oss och att kritisera oss. I mitt eget fall har jag haft en jättefin upplevelse i FM, i byggbranschen där jag jobbat innan var det mycket värre. Och IT-gubbar på företag där jag konsultat har varit så jävla mycket svårare att bli tagen på allvar av än vad jag ens varit i närheten av att uppleva i Försvarsmakten.

Mängden frågor var så gedigen att det kommer bli minst en del 2 som uppföljning, kanske tre delar! Så passa på att ställ fler frågor i kommentarsfältet samt dela dina åsikter. 

You Might Also Like

No Comments

    Leave a Reply

    %d bloggare gillar detta: