BU Grönt är skönt Nilsson i skogen

Gruppbefälsutbildning slutövning (BU dag 33, 17 nov)

Fredagen grydde, magen pirrade och truppen längtade ut i skogen. Klockan var slagen, gruppbefälsskolans strapatsövning skulle starta. Inledningsvis orienterades vi om läget. Därefter fick vi order om att packa stridsutrustning och trosspackning. Slutligen klämdes ett fyspass in innan det var dags för lunch. 

Efter denna återsamlades vi och packningen visiterades. Inget godis, snus eller annat som kunde göra livet lättare att leva fick medtas. En fältskjorta, håll upp! Med Ak5:an i fast grepp marscherade vi så slutligen mot vår första UPK. Vid tillpassningspausen flyttades radion till min packning. Det var första bekantskapen med denna i en stridssäck. Intressant upplevelse. Den väger ca 12 kg. 

Ett sidospår, funderar på vad allt man bär på sin arma kropp väger. Nu när man har vant sig är det svårare att uppskatta så kommentera gärna om du har mer exakt koll. 

Uniform inklusive kängor och allt i fickorna: 6 kg 

Vapen (Ak 5): 4,5 kg 

Magasin och ammunition: 1,5 kg

Stridsväst 2000 med fyllda vätskesystem: 6 kg 

Hjälm: 1,5 kg 

Kroppsskydd 90: 3,5 kg

Stridspackning: 10 kg 

Således 33 kg plus radio, alltså 45 kg. Inte i närheten av vad jägarsoldater och så vidare bär. Sidospår slut.

Vi fortsatte från genom terrängen längs stigar. Medan ett stridspar rekade oplats kvarstannade resten i ett bakre läge. Efter en mindre lyckad rekrunda flyttade vi fram positionen för bakre läge. Detta hjälpte föga. I beckmörkret som lagt sig hittade vi varken till den utsedda oplatsen, varandra eller fienden. Bildförstärkaren gjorde allt till en grön röra och vi fick inse att vi inte skulle lämna kvar några i bakre läge utan samla samtliga närmre den nya oplatsen.

För övrigt stannar soldater inte kvar, vi kvarstannar. Vi blir inte heller skjutna på. Vi blir påskjutna. Och det var just detta som hände. Telekrigsplutonen  (rekryter) ett eldöverfall med lys. Dock lös dem upp sig själva också vilket var praktiskt. Vi fick dock lägga benen på ryggen och tillbakarycka när eldstöten inte räckte.

Marschen genom terrängen fortsatte och en kamrat tog över radion. En annan framryckningsväg togs och vi hamnade nere i grusgropen vi springer grisiga backintervaller i. Månen lös och våra siluetter med bildförstärkare och hjälm såg krigs ut i den stjärnklara natten. Känslan försvann raskt när jag ramlade på ansiktet i leran och halvt kröp upp för backkrönet. 

Vi undgick upptäckt och fortsatte framåt, in i skogen. En lång rast spenderades sovandes i fosterställning på stridspackningen iförd komarock. Väl framme vid nästa UPK var det min tur att bli gruppchef med uppgiften att ta en korsning. Med hänsyn till brist på erfarenhet tycker jag att jag gjorde bra ifrån mig. De två anställda soldaterna var till särskilt stor hjälp. Rekryt E var en jävla klippa som krigade med radiopackningen på sig. 

Vi fortsatte söderut och tillbaka mot regementet. Dock väntade inga sängar men däremot lite välbehövlig sömn. Tre timmar på golvet i stridsfordonsgaraget. 

Fortsättning följer.

You Might Also Like

No Comments

    Leave a Reply

    %d bloggare gillar detta: