Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Rekryternas Aldrig Ge Upp och Soldatprov

Ovissheten är det värsta. Det verkar de flesta ha insett efter att ha genomlidit en dryg veckas övning och prövning i terränglådan. När får vi mat? Hur långt ska vi gå? Hur länge måste vi vänta? Frågorna haglar, svaren uteblir. Bit ihop och fortsätt lösa tilldelad uppgift har varit devisen under den gångna veckan.

Inledningsvis framryckte vi till övningsterrängen och upprättade gruppbivacker. Därifrån blev det bara värre kanske man skulle kunna säga. För flera av rekryterna har förmodligen denna vecka varit det värsta de varit med om i sina liv. Vi har övat på och genomfört eldöverfall löst och skarpt, vi har patrullerat och spanat, sprängtjänst har genomförts, vi har marscherat och rest förläggning. Det har regnat (givetvis valdes dygnet med värst väder till ensamdygn) och solen har lyst från klarblå himmel. GAS GAS GAS. Inget går upp mot att marschera i full stridsutrustning, med stridspackning och med skyddsmask påtagen. Att det ens är möjligt att svettas så mycket om ansiktet.

För egen del har veckan varit väldigt givande. Det har varit fruktansvärt kul att gå som plutonchef och jag har lärt mig massor. Finns givetvis mycket jag vill göra bättre men ärligt talat är jag nöjd med min insats. Har såklart bett om feedback från blågul och har en lång lista på saker jag vill utveckla. Framförallt handlar det om att få öva mer, på allt. Och på att riktigt få in i huvudet att förtroende är bra, kontroll är bättre. Ju tröttare truppen är, desto mer kommandostyrning och detaljkontroll behövs. Uppenbart tycker inte alla att det blir roligare ju mer misär det är. Nu återstår det att se om rekryterna tog chansen att vräka ur sig sin eventuella frustration på plutonens timme-protokollet.

Överlag har truppen också presterat riktigt bra. Dom har hjälp varandra, inte surat så mycket och generellt fokuserat på att lösa tilldelad uppgift oavsett om den känns meningslös eller inte. Sämre var det att jag höll på att nedkämpa mig själv genom att lyckas med konststycket att få in en pinnjävel i ögat. Blödde rejält ur ögonvitan men fick det urspolat i fält och kollat på akuten och var tillbaka i terrängen och i min ensambivack på mindre än två timmar. Nu är jag helt röd i ögat och ser ut som skit men vad gör det när det finns uppgifter att lösa.

Högt på topplistan över ”nu ska vi se hur truppen reagerar på detta”-moment står följande:

  • Alla får åka hem utom vi: Plutonen ser att alla andra rullar mot Enköping i buss. Våra får upprätta gruppbivack och kvarstanna i övningsterrängen.
  • Vi åker hem, genom regementet och beordras ut på marsch: Jag tar med dem ut på närövningsfältet för en marsch följt att att upprätta bivack utanför grindarna. Det var kul. För mig.
  • Soldatprov: Ingen sömn, bara gå. I cirklar intill gryning. Också kul. För mig.
  • Krypa genom lerig viadukt under motorvägen som avslutning på soldatprovet. Jag är fortfarande inte i mål med kängvården efter det…

Min bivack skulle vara nära vägen på denna plats. Annars upprättar jag ju givetvis den under en tät gran.

Vad var och en utmanas av är olika. För några är hungern värst, för andra det rent fysiska i att gå långt med tung utrustning. Är det fysiska är ”lätt” går det att utmana på andra sätt. Ovisshet om varför vi löser en viss uppgift, att gå långt i cirklar till synes utan mål. Vad händer i huvudet när tillvaron och uppgiften känns meningslös? Orkar jag tvinga mig själv att fortsätta utan att sura ihop? Vi har prövat och utmanat individerna på olika sätt med hänsyn till eventuella skador och stridsvärde i allmänhet. Sammanfattningsvis tror jag truppen blev tillräckligt kränkt.

Tillägg! På lördag den 6 oktober är det Regementets dag på Ledningsregementet. Kom och besök oss!

ADAM RUDOLF, DAVID QVINTUS! Lerig och jävliga efter AGU samt Soldatprov.

You Might Also Like

No Comments

    Leave a Reply

    %d bloggare gillar detta: