Åsikter Jämställdhet Nilsson i skogen

Internationella kvinnodagen: Jämställdhet och duktiga flickor

Begreppet duktiga flickor kan knappast ha undgått någon. Ur mitt perspektiv ser jag förvisso fler tjejer, inklusive mig själv, som kan sägas gå under epitetet men det finns likväl killar som trillat dit. Läs gärna texten med det i bakhuvudet. Och se det hela som en reflektionsövning, det var det för mig. Varför dela detta då? Kanske kan någon relatera eller kanske kan detta ge någon ökad förståelse för en person i sin närhet.

Fenomenet visar på en utmaning vi behöver lösa inom ramen för jämställdhetsarbetet. I korthet handlar det om människor som i stor utsträckning mäter sitt egenvärde i prestationer. Och gärna överpresterar på jobbet, i relationer och hemma samtidigt. Det sliter i längden.

Självkänsla och självförtroende

Skillnaden mellan självkänsla och självförtroende är den springande punkten. Duktiga flickor/pojkar vet vad de kan prestera, tar sig gärna an utmaningar, levererar resultat på löpande band, har koll på sin prestationsnivå i olika sammanhang och behöver aldrig uppmanas att pressa lite extra. Det gör vi ändå.

Självkänslan är klurigare. Detta med att landa i känslan av att vara värd något utan prestationer. Hur kan en veta att någon exempelvis tycker om en för att ”jag är jag” när det inte finns någon referensram, inget objektivt betyg? Då är det svårt att veta om personen verkligen menar det.

”Felet” ligger knappast hos sändaren av budskapet utan hos mottagaren. Det är svårt för duktiga flickor att ta till sig den här typen av bekräftelse. Och dessutom, varför lyssna på någon annans åsikt om en själv när de ändå inte utvärderar en lika hårt som en gör själv. Var det någon som sa ond cirkel?

Höga krav inifrån

Så här svart på vitt verkar det kanske till och med lite löjligt och du som läser tänker säkert ”men du måste förstå att du är värd/liknande”. Jo tack, det förstår vi ”duktiga” rent intellektuellt också.

Jag började tänka på detta lite extra just nu eftersom en soldatkollega skrev att han saknar att se mig i korridoren. Alltså att träffa mig. Inte att han saknar mina resultat på jobbet. Märkligt. Jag som alltid har dåligt samvete när jag är sjuk och inte kan jobba. Tanken hade inte ens slagit mig att någon skulle sakna min blotta närvaro.

Jag har två måttstockar för prestationer. En för min egna och en för andra människors insatser. Jag blir genuint glad för en kompis som skriver godkänt på sin tenta. För egen del fanns inget annat alternativ än A i alla ämnen i min kandidatexamen. Och inte ens det är tillräckligt bra, för jag läste ju samhällsvetenskapligt och naturvetenskap är ju svårare, det vet ju alla.

Jag tyckte även det var rimligt att bygga upp ett lönsamt företag samtidigt, bo utomlands i det för ensamma kvinnor extra kämpiga landet Indien och jag har inga studieskulder. Vad fan. Det finns liksom inga gränser. Du kan ju roa dig med att gissa vad jag muckade med för betyg.

Genomfört är godkänt

Duktiga flickor driver sig själva över kanten med sina egna krav. Så varför har det här med jämställdhet att göra? Är det inte bara upp till oss att reda ut den här interna skiten själva?

Nej. Dels behöver vi höja diskussionen och fråga oss vilken typ av samhälle som föder fram detta ohälsosamma beteende framförallt hos kvinnor. Dels är det extremt utmanande för duktiga flickor att be om hjälp just eftersom vi är så himla duktiga och vanligtvis reder ut allt på egen hand. Att vara till besvär, nej tack.

Jag tror att om vi allihop jobbar på att bekräfta varandra för dem vi är och inte för hur vi ser ut eller vad vi presterar så kommer resultatet bli fler balanserade individer som sätter lagom höga krav på sig själva och därmed mår bättre.

Ett steg i detta är min träningsfilosofi Genomfört är godkänt. För mig är det inte latmaskigt utan ett konkret verktyg för att i åtminstone en enda aspekt av livet inte sätta helt orimliga krav och sedan konstant vara besviken på mig själv. Nu kanske det är på sin plats bara att förtydliga att det handlar om att sänka förväntningarna i rimlig omfattning. Sedan rimmar det tyvärr inte så väl med den hetsträning som premieras av kulturen inom Försvarsmakten. Nåja.

Min slutsats är att mer balans och välmående på individnivå bidrar till ett bättre och mer jämställt samhälle. Jag tror också det skulle vara lättare för kvinnor att må bättre i ett samhälle där exempelvis ansvar för hem och barn fördelas lika och där det inte per automatik är tjejer som uppfostras till att bli omhändertagande. Hönan och ägget parallellen är oundviklig men för mig är målbilden om jämställdhet tydlig och vi behöver alla hjälpas åt för att komma dit.

Fler inlägg om jämställdhet hittar du här.

You Might Also Like

No Comments

    Leave a Reply

    %d bloggare gillar detta: