Browsing Category

Nilsson i skogen

Äventyr Friluftsliv Grönt är skönt Mat Nilsson i skogen

Listan om godsaker

Det är kärvt att vara bloggare. Livet på en pinne (med pinne i ögat?) och så vidare. Eftersom helgkänslan redan är ett faktum verkar det ju utmärkt med en härlig lista om godsaker, rekvirerad från forni.se. Hennes svar i kursivt.

Det ultimata fredagsmyset:

Vi brukar äta något gott, typ en pasta, tillsammans med ett gott glas rött till. Så det är nog det ultimata fredagsmyset. Vi har aldrig varit godis och Idol-paret utan godiset sparar jag hellre till lördagen. Jag är alltid så trött på fredagar och brukar somna efter middagen.

Vi brukar äta något gott, typ Ola Skinnarmos frystorkade Pasta Carbonara, tillsammans med ett gott glas vatten ur grön plastdunk. Nu när tiden är inne för varm saft så ibland blir det extra festligt. Eftersom det börjar bli kallt och lerigt i skogen skedar hela gruppen för att hålla värmen. Jag är alltid så trött på fredagar och somnar så snart det 4 timmar långa patrullerande dubbelpost-passet är över. Bäst blir fredagsnatten om det inte blir eldöverfall 02.45.

Min bästa godsak:

Choklad – är och har alltid varit. Om jag ska vara specifik: marabou, nutella, chokladfondant, chokladbollar.

Jordnötssmör från 24 Hour Meals dygnsportioner medelst pansarkex. Det torkade köttet går inte heller av för hackor.

Jag fikar helst:

Med en cappuccino och fabriques kardemummabulle. Det är mitt favvofika i hela världen!

Över tid.

”Vill du ha grädde till?”:

Nej, är allergisk (buhu) och brukar sällan beställa saker som kräver grädde till.

Ja. Fet i fred, energi i krig.

Favoritglass:

Tre Vänners veganska chokladglass med nötter, kolasås och havssalt. Den är helt sjukt god. Efter den kommer nutellaglass, citronsorbet och vaniljglass (till äppelpaj…).

Donkens glass med chokladsås efter att ha kört bandvagnen dit.

Favoritströssel:

Äter prick aldrig strössel? Tål ju inte vanlig glass så köper aldrig t.ex. mjukglass ute på sommaren. Men om jag måste välja så väljer jag nog… allt strössel!!! Man får inte vara kräsen!

Ska skriva strössel på PEDARS på Trident Juncture. Äter det jag får.

Bakar helst:

Äppelpaj för det är det enda jag kan baka, haha. Eller nej jag bakar tre saker: Kladdkaka, saffranskaka och paj.

En lax i en kokgrop.

Jag gillar inte:

Skumgummi-godisar och polly. Sen är jag inte så värst förtjust i gräddiga bakelser, cheesecake eller tårtor.

Taco Stew.

Det här är underskattat:

Grissini som man doppar direkt i nutellaburken, mmm jag har alltid grissini hemma så att man kan ta några och doppa i nutella när man kommer hem från jobbet.

Pansarkex.

Det här är överskattat:

Tårta och stora bakverk, typ sånt som serveras på Espresso House. Vi har ett Espresso House i samma hus som vårt kontor och ibland går jag in för att köpa något gott men inser att det inte finns så mycket gott där? Blir avtänd av alla XL-storlekar haha.

Cookies and Cream alternativ Caramel snackbar i dygnsportionen. Ge mig en jävla XL tårta.

Lösgodis jag helst plockar:

Alla chokladsorter med papper, center, nappar, gelégrodor, sura saker, apelsinchoklad och lakritsfudge mm. Har fått höra att jag har sämst lösgodissmak i hela världen!

Allt som är hallon/salt, sura S, sura nappar, sorbisar, hårda karameller som bumlingar, dragsters, hallonshots, salmiakbalkar. Surt, hallon och saltlakrits ska det vara.

Så ofta äter jag godis:

Just godis någon gång i veckan men något gott äter jag varje dag.

Just nu.

Om jag fick välja endast en efterrätt att äta resten av livet:

Gino eller chokladfondant.

Delicato chokladboll.

Chips eller popcorn:

Eh chips alla dagar i veckan.

Popcorn. Jag har rätt, du har fel.

Godaste chipsen:

3 x lök, linschips i valfri smak och vinägerchips.

I fält, vad som helst. Annars pekar jag med hela handen på jordnötsringar istället.

Bästa bakverket:

Jag gillar lite torrare bakverk, typ bullar eller wienerbröd. Gillar inte gräddiga saker och har aldrig gjort, det växer i munnen på mig. Förutom en liten semla för den slinker alltid ner (eftersom den har så mycket bröd, älskar fan bröd).

Äter allt kokgruppen ger mig. Annars pepparkakor eller kladdkaka.

Tre favorit-godsaker just nu:

Äppelpaj, raw snickerskakor & varm croissant med nutella.

Pannkakor. Pannkakor. Pannkakor.

Slut, frågor?

Åsikter Frågor & Svar Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Jämställdhet och värdegrund i Försvarsmakten – Hur är det att vara tjej i försvaret? Del 1

Med uppenbar risk för att röra upp rediga mängder känslor är det återigen dags att kliva ut i minfältet ”kvinnor i Försvarsmakten”. Jag gav möjligheten till dem som följer mig på Instagram (kan med fördel göras här, klick!) möjligheten att skicka frågor om jämställdhet i Försvarsmakten och här nedan följer svaren. Givetvis är det värt att förtydliga att jag endast kan berätta om min egen erfarenhet och mina upplevelser. Och att det känns rejält utlämnande, ha gärna det i åtanke innan ni skickar kommentarer.

Inledningsvis vill jag trycka på en sak. Diskussionen om jämställdhet och värdegrund handlar inte om att det är dåligt för alla tjejer i FM utan om att det är fruktansvärt fel att det ens är dåligt för någon. Hängde du med?

Därefter vill jag poängtera det utmärka begreppet PMV. Prata Med Varandra. Hur fan ska vi annars komma framåt på jobbet, i privata relationer eller någon annanstans? Vi behöver prata om de här frågorna. Jag kommer försöka göra det på ett inkluderande vis.

Slutligen vill jag även säga att min upplevelse i Försvarsmakten har varit fantastisk. Men bara för att jag inte stött på (allvarliga) svårigheter ur ett jämställdhetsperspektiv betyder det inte att jag saknar förmåga att sätta mig in i andras situation och förstå/lyssna på/agera utifrån andras upplevelser. Således tycker jag det är vedervärdigt när uttryck som ”jag är minsann okränkt” vevas runt på sociala medier. Brist på empati är inget att skryta om. Att förneka andra rätten att dela sina upplevelser är för dåligt.

Dåså, till frågorna! Ser fram emot att läsa insiktsfulla, skitsura eller peppande kommentarer på detta inlägg. Jag förstår att inte alla har ett plutonens timme protokoll att ösa ur sig sina frustrationer på och enligt stående kan ni istället (tydligen) använda mina sociala medie-kanaler till det. Seriöst dock, nu kör vi på PMV. (Och så kan vi tacka min PT <3 för utbildning i begreppet).

”Ska vi verkligen ha tjejer och killar i FM? Trodde i min enfald att det var soldater som eftersöktes och producerades.”

Svaret är enkelt. Ja det ska vi. Enligt min uppfattning finns inget egensyfte i att förneka faktumet att det biologiskt finns kvinnor och män (samt ur ett genderperspektiv personer som definierar sig som något annat). Däremot ska vi alla lösa uppgifter i vår yrkesroll som soldat. Noterade du formuleringen där? Vi ska alla lösa uppgifter. Inte ”enskilda ska lösa alla uppgifter”. Grundläggande soldatfärdigheter gäller för alla men därefter – jag är inte GRG-skytt i en köttig pansarskyttegrupp exempelvis. Alla har inte tålamodet som exempelvis samband eller spaning kräver. Och så vidare. Det handlar om individuella förutsättningar, i vissa fall kanske det går att generalisera med kön som utgångspunkt med det är INTE relevant. Rätt person på rätt befattning.

Jag ser således mig själv som soldat men ja, jag är kvinna också. Det ena tar inte ut det andra. I en ideal värld spelar kön inte någon roll. Vi är dock inte där än. Sverige kanske ligger längre fram än andra länder men vi verkar i delar av världen där det ser annorlunda ut.

Försvarsmakten är en myndighet och följer nationell lagstiftning. Jämställdhet mellan män och kvinnor är en grundlagsskyddad rättighet. Lagen förbjuder diskriminering på grund av kön. Vidare skall Försvarsmakten följa den Internationella kvinnokonventionen samt FN:s säkerhetsrådsresolution 1325. ÖB är extremt tydlig i frågan om jämställdhet. Något annat duger inte.

Läs mer i Försvarsmaktens handbok Gender HÄR

”Är det något moment som är för tungt för att man är kvinna?”

Nej. Däremot kan vissa moment vara för tunga för att soldaten är för svag. I Försvarsmakten har jag stött på både män och kvinnor som har svårt med olika moment på grund av kroppsstyrka. Det gäller givetvis mig själv också.

Glad, svettig och med maskeringsfärg och maskering på hjälmen som håller på att trilla av efter marsch och eldöverfall.

”Behandlas du annorlunda för att du är kvinna?”

Nej. Jag har inte märkt av att jag behandlats annorlunda för att jag är kvinna. Min uppfattning är att kollegorna förstår att jag gillar att skämta och skoja lika mycket (och grovt) som dem, att mitt kön inte påverkar min förmåga att lösa uppgifter och så vidare.

Däremot sticker kvinnor ut mer i Försvarsmakten. I en pluton med en eller två tjejer kommer cheferna snabbt lära sig dessas namn. Under rekryttiden tyckte jag det kändes svårt att ”ha en dålig dag på jobbet” eftersom jag upplevde att jag syntes mer. Det går inte att smälta in i massan på samma sätt som tjej. Är man chef sticker man dock ut av den anledningen också och man förväntas självklart att alltid vara föregångsman(person/kvinna/soldat).

Om jag ska vara helt ärlig så känns det ibland som om det finns en viss förväntan om att kvinnor ska ha en högre lägstanivå. Med det sagt så sätter jag väldigt höga krav på mig själv och tampas med känslor av otillräcklighet både på jobbet och privat. I mitt fall kommer dock pressen inifrån och har alltid gjort. Det går alltid att bli bättre! I grunden en bra egenskap.

”Vad är svårast? Blir du tagen på allvar?”

Detta går in i frågan ovan. Det som är svårast har inte med mitt kön att göra utan att vissa uppgifter som jag aldrig löst förut helt enkelt är jävligt svåra. Då får man öva, öva och öva mer tills det går vägen.

Något jag däremot lackar ur rejält på rent ut sagt är att det finns en viss typ av missunnsamhet/jante även bland personalen i försvaret. Det är inte alltid glada familjen där alla klappar varandra på axeln och säger grattis när det går bra för någon. Tyvärr har jag själv fått uppleva den sidan av myntet både i verkligheten och genom sociala medier. Hårda ord, ifrågasättande, rena påhopp och så vidare.

Det verkar sticka duktigt i ögonen på en del att jag har fått den befattning jag har (instruktör) och framförallt graden som följer med (vilket är fallet med BFA-avtal). Det känns trist. Dock tror och hoppas jag innerligt att detta inte grundar sig i något relaterat till att jag råkar vara kvinna utan något jante-aktigt. Det går ju runt lite liknande åsikter om det förkortade officersprogrammet (taktisk officer på 1,5 år för de som redan har högskoleexamen) som jag förhoppningsvis antas till. Men där glömmer många att vi som redan haft en civil karriär kanske kommer med andra erfarenheter som kan vara värdefulla. Jag tror inte så många vet att jag jobbat för Sida i Bangladesh till exempel. Mycket av mina värderingar bottnar i vad jag sett på andra platser än i Försvarsmakten.

Jag besöker ett företag som tillverkar produkter av jute och får utbildning modell visa, instruera, öva, pröva i tillverkningsprocessen.

Som tur är har jag grymma kollegor på kompaniet, en plutonchef som har pekat ut en tydlig riktning (med brant utvecklingskurva uppåt rent kompetensmässigt) och högre chefer med vettiga perspektiv på saker och ting. Är du chef, se dina anställda och ge individer som driver på och är duktiga, utvecklingsmöjligheter. Det gäller såklart inte bara kvinnor, det gäller alla och så vet jag att det fungerar på min pluton åtminstone. Var inte rädd för att tillvara erfarenheter som kollegor tillgodogjort sig på andra platser än i firman.

”Upplever du att det finns en särbehandling där dina manliga kollegor ratas till förmån för kvinnor?”

Även här är svaret nej. Sedan kan jag såklart inte vara något språkrör för män (eller kvinnor!) i Försvarsmakten utan jag kan bara rapportera det jag själv upplevt. Jag har aldrig sett något sådant. Skulle väl möjligen vara vid fältdusch under GMU sittandes på huk naken medan en kamrat häller vatten ur en vattenkanna över en. Då delades vi upp i killar och tjejer för sig. Min uppfattning var att de flesta tyckte det kändes bekvämt på det sättet.

Det framgår tydligt i Försvarsmaktens värdegrund och lagstiftningen jag nämnde ovan att kvotering INTE skall förekomma. Positiv särbehandling förekommer. Innan någon hugger här, läs handbok Gender så att inte diskussionen spårar på grund av okunskap rent begreppsmässigt. Min personliga åsikt är att ändamålet helgar medlet.

Säg hej till min kompis helfiguren.

”Jag ser ganska mycket snack på sociala medie bland försvarsvänner om ”värdegrunden”. Hur mycket diskussion eller friktion finns det inom den dagliga verksamheten?”

Om vi tittar på befäl så fungerar det rent krasst så här. Befälsrätten innebär bland annat skyldighet att följa svensk  svensk lagstiftning rörande icke-diskriminering, jämställdhet och folkrätten, samt att verka för att uppsatta jämställdhetsmål förverkligas. Såldes spelar det ingen som helst roll vad Kapten X-sson eller någon annan tycker. Det finns en tydlig order och en agenda som vi alla i Försvarsmakten är skyldiga att följa. Jag tycker dock det är befriande att även kunna skämta om de här frågorna. Jag vet själv var jag bottnar rent värderingsmässigt och tycker inte det är konstigt alls att skämta lagom icke-PK. Det gäller att känna av stämningar och individer. Och att som individ ta ansvar och säga stopp om något går för långt. Dock jobbar jag inte jätteofta med de anställda soldaterna utan jag arbetar ju i ett befälslag med officerare. Jag kanske kommer hem med helt andra tankar efter Trident Juncture. Jag kommer i vilket fall inte sitta tyst om någon diskussion på jobbet spårar på riktigt.

”Jag personligen tycker att det är väldigt skönt att få umgås ensam med ett gott grabbgäng och inte fundera över andra tjejer, jämställdhet, feminism och så vidare. Bara ha jäkligt kul och lera ner sig, gå långt, vapenvårda och träna sjukt hårt. Jag har en uppfattning och att många söker sig till FM pga det, känner du igen det? Att man i många fall inte ser något problem med att organisationen är mansdominerad. (Så länge man blir behandlad likvärdigt som andra såklart.).

Jag ser poängen men tänker samtidigt att det är sorgligt. Jag vill umgås med ett gott gäng. Inte ett grabbgäng, eller ett tjejgäng. Jag vill att vi kommer till den punkt där vi inte behöver fundera och diskutera kring de här frågorna men vi är inte där än.

”Vad är det viktigaste FM kan göra för att öka jämställdheten?”

På högsta nivå ska ÖB fortsätta peka med hela handen, vara tydlig i denna fråga men också säkerställa att andelen kvinnliga officerare på de högsta nivåerna ökar. Föregångsmannaskapet är viktigt. På lägre nivå ska chefer se individer som vill utvecklas och skapa möjlighet för dessa att göra så. En tydlig och icke-flummig utbildning under GU i jämställdhetsfrågor är viktigt. En sådan bör arbetas fram. Sedan förstår jag inte varför det inte pliktas in fler kvinnor. Precis som att väpnad strid är den yttersta kompetensen som skiljer oss från andra myndigheter kan vi ju också i denna fråga välja att ta i ordentligt och plikta in med målet 50/50 (med rätt individ på rätt befattning) och se vad det resulterar i.

”Vad tror du att FM har för rykte i frågan utifrån och varför?”

Till viss del har vi nog ett betydligt sämre rykte än vi förtjänar. Jag vet knappt någon företagsledare, politiker eller liknande som med samma tydlighet som ÖB styr sin organisation framåt i denna fråga. Vi syns och sticker ut, vi bedriver verksamhet som traditionellt sett kodats som ”manlig” och mycket personalunderlag härstammar fortfarande från manlig värnplikt. Det är lätt att peka på oss och att kritisera oss. I mitt eget fall har jag haft en jättefin upplevelse i FM, i byggbranschen där jag jobbat innan var det mycket värre. Och IT-gubbar på företag där jag konsultat har varit så jävla mycket svårare att bli tagen på allvar av än vad jag ens varit i närheten av att uppleva i Försvarsmakten.

Mängden frågor var så gedigen att det kommer bli minst en del 2 som uppföljning, kanske tre delar! Så passa på att ställ fler frågor i kommentarsfältet samt dela dina åsikter. 

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Tårgaskammaren, fys och övningsplanering

Redigt med måndag igen. Särskilt så då det stod provkammare på schemat och jag tilldelades uppgiften att marschera ut truppen, ikläda mitt goda själv regnställ, stövlar, handskar och skyddsmask och därefter leda verksamheten inne i provkammaren. Tände flertalet tårgasfacklor, bedrev lättare fys med rekryterna inne i molnet av sticksig ångest och kommenderade ringdans medelst sång runt den rykande kitteln i mitten av rummet. Ingen spydde. Således framgång. Trots sanering luktade både jag och truppen tårgas efteråt vilket ju såklart adderar till den härliga måndagskänslan.

Därefter gjorde jag klart riskanalysen och finslipade tidsplanen för utbildningskontroll bandvagn som jag ska hålla i vinter. Kärvt ska det vara. Vid det laget står vi på pröva i devisen visa instruera öva pröva. Givetvis mycket taggad på denna övning.

Som anställd skall man också genomföra medarbetarsamtal vilket mer eller mindre är ett vanligt utvecklingssamtal. En ny upplevelse för en egenföretagare. Eftersom Försvarsmakten är en ganska annorlunda arbetsplats antar jag att vissa saker inte tas upp på civila företag. Exempelvis känner jag att jag måste bli en bättre skytt (hinner inte stå på skjutbanan) och jag vill fysa mer. Plutonchefen tillsåg omedelbart att tid för grisiga morgonfyspass tilldelades. Längre steg oftare och så vidare. Dessutom avdelades jag till kompanifysen på måndagmorgnar framgent. Inget går upp mot att starta veckan med en käftsmäll av majorsmått.

Slutligen beordrade jag ut mig själv på löpning i högt tempo vilket gick sådär och kändes skit men som troligen gav verkan i målet.

Nu sitter jag och funderar på om jag ska publicera inlägget om jämställdhet i Försvarsmakten, det är ju att kasta sig in i skärselden mellan internettroll och lagom bittra ”kollegor”. Nåja. Den som väntar på något gott får vänta femton sekunder till. Vänta…… vänta….. vänta…..

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Rekryternas Aldrig Ge Upp och Soldatprov

Ovissheten är det värsta. Det verkar de flesta ha insett efter att ha genomlidit en dryg veckas övning och prövning i terränglådan. När får vi mat? Hur långt ska vi gå? Hur länge måste vi vänta? Frågorna haglar, svaren uteblir. Bit ihop och fortsätt lösa tilldelad uppgift har varit devisen under den gångna veckan.

Inledningsvis framryckte vi till övningsterrängen och upprättade gruppbivacker. Därifrån blev det bara värre kanske man skulle kunna säga. För flera av rekryterna har förmodligen denna vecka varit det värsta de varit med om i sina liv. Vi har övat på och genomfört eldöverfall löst och skarpt, vi har patrullerat och spanat, sprängtjänst har genomförts, vi har marscherat och rest förläggning. Det har regnat (givetvis valdes dygnet med värst väder till ensamdygn) och solen har lyst från klarblå himmel. GAS GAS GAS. Inget går upp mot att marschera i full stridsutrustning, med stridspackning och med skyddsmask påtagen. Att det ens är möjligt att svettas så mycket om ansiktet.

För egen del har veckan varit väldigt givande. Det har varit fruktansvärt kul att gå som plutonchef och jag har lärt mig massor. Finns givetvis mycket jag vill göra bättre men ärligt talat är jag nöjd med min insats. Har såklart bett om feedback från blågul och har en lång lista på saker jag vill utveckla. Framförallt handlar det om att få öva mer, på allt. Och på att riktigt få in i huvudet att förtroende är bra, kontroll är bättre. Ju tröttare truppen är, desto mer kommandostyrning och detaljkontroll behövs. Uppenbart tycker inte alla att det blir roligare ju mer misär det är. Nu återstår det att se om rekryterna tog chansen att vräka ur sig sin eventuella frustration på plutonens timme-protokollet.

Överlag har truppen också presterat riktigt bra. Dom har hjälp varandra, inte surat så mycket och generellt fokuserat på att lösa tilldelad uppgift oavsett om den känns meningslös eller inte. Sämre var det att jag höll på att nedkämpa mig själv genom att lyckas med konststycket att få in en pinnjävel i ögat. Blödde rejält ur ögonvitan men fick det urspolat i fält och kollat på akuten och var tillbaka i terrängen och i min ensambivack på mindre än två timmar. Nu är jag helt röd i ögat och ser ut som skit men vad gör det när det finns uppgifter att lösa.

Högt på topplistan över ”nu ska vi se hur truppen reagerar på detta”-moment står följande:

  • Alla får åka hem utom vi: Plutonen ser att alla andra rullar mot Enköping i buss. Våra får upprätta gruppbivack och kvarstanna i övningsterrängen.
  • Vi åker hem, genom regementet och beordras ut på marsch: Jag tar med dem ut på närövningsfältet för en marsch följt att att upprätta bivack utanför grindarna. Det var kul. För mig.
  • Soldatprov: Ingen sömn, bara gå. I cirklar intill gryning. Också kul. För mig.
  • Krypa genom lerig viadukt under motorvägen som avslutning på soldatprovet. Jag är fortfarande inte i mål med kängvården efter det…

Min bivack skulle vara nära vägen på denna plats. Annars upprättar jag ju givetvis den under en tät gran.

Vad var och en utmanas av är olika. För några är hungern värst, för andra det rent fysiska i att gå långt med tung utrustning. Är det fysiska är ”lätt” går det att utmana på andra sätt. Ovisshet om varför vi löser en viss uppgift, att gå långt i cirklar till synes utan mål. Vad händer i huvudet när tillvaron och uppgiften känns meningslös? Orkar jag tvinga mig själv att fortsätta utan att sura ihop? Vi har prövat och utmanat individerna på olika sätt med hänsyn till eventuella skador och stridsvärde i allmänhet. Sammanfattningsvis tror jag truppen blev tillräckligt kränkt.

Tillägg! På lördag den 6 oktober är det Regementets dag på Ledningsregementet. Kom och besök oss!

ADAM RUDOLF, DAVID QVINTUS! Lerig och jävliga efter AGU samt Soldatprov.

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Fältvecka, orientering och uppdatering inför Trident Juncture

I sömnen ropar de på mamma, beordrar kamraterna ställa upp och drar hela EOBUSARE så gott som felfritt. I vaket tillstånd är blicken stirrig, pannan svettig och händerna fippliga över tid. Rekryterna har genomlidit de första veckorna med mycket möda och stort besvär. En sjuhelvetes utveckling i positiv riktning har de också gått igenom. Uppenbarligen är grävandet av ståvärn stärkande för kropp och moral.

”Slutövningen” Aldrig Ge Upp närmar sig med stormsteg och bedömt är jag den som är mest taggad. Det kommer bli fruktansvärt kul att truppföra och se hur alla beter sig när det råder brist på det mesta utom uppgifter som ska lösas och sträckor som ska marscheras. Chop chop, längre steg oftare!

När det delmålet är avklarat närmar sig regementets dag och soldaterinran. Regementets dag är ”öppet hus” så jag föreslår att samtliga tar sig till Enköping den 6 oktober. Jag jobbar och hoppas få träffa så många glada föräldrar till mina rekryter som möjligt och givetvis hoppas jag att allmänheten tar sig dit också. All information till allmänheten finns på Facebook.

I övrigt har ansökningsprocessen till officersprogrammet (SOFU) hoppat ytterligare några hack i rätt riktning. Intervju genomförd på förbandet och nu återstår det att se om jag står mig i konkurrensen. Det civila mörkret lockar inte alls så det vore fint att veta att året som BFA-instruktör bara är början på den gröna karriären.

I övrigt är det klart att jag åker på Trident Juncture, den gigantiska NATO-övningen i Norge. Jag lämnar rekryterna (som ska gå högvakt respektive genomföra vagnsutbildning med de andra instruktörerna i befälslaget) och ansluter till den anställda främre ledningsplutonen. Får dessutom äran att öva i min befattning sambandsgruppchef. Ser extremt mycket fram emot att lära mig massor av alla i gruppen och plutonen.

Slutligen kan ju dagens höjdpunkt sägas vara att ingen rekryt blev kvar i skogen efter orienteringspasset. Åtminstone något av min utbildning i karta och kompass verkar de ha tagit till sig. Givetvis tillsåg jag att de hade gott om tid för pannkakslunch i matsalen.

För helgen höger, vänster om!

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Fystester och prövning inför officersprogrammet

Tiden framrycker med hast och rekryterna är nu en månad in i den grundläggande militära utbildningen. Bland annat har de genomfört sin första fältvecka, kämpat genom närkampspass, tillbringar många, många timmar på skjutbanan, övat stridspars strid i skogen och fått en första smak på Radio 180. För egen del var en av höjdpunkterna att utbilda i SERE A (överlevnad). Det är sådan kunskap som varje redig individ bör ha oavsett om framtiden är grön eller skall tillbringas i det civila mörkret.

I övrigt har jag genomfört tester inför officersprogrammet. Jag söker SOFU. Det vill säga den förkortade utbildningen till taktisk officer för dem som redan har en universitetsexamen. Det var min plutonchef som sa att jag skulle söka och det ettåriga programmet passar väl in i livet just nu  så jag hoppas verkligen jag blir antagen. Detta år som instruktör på GU (BFA) kommer ge bra erfarenheter och efter utbildningen vill jag tillbaka till Rasbo kompani igen <3

Fystesterna var samma som alla grönklädda gjort vid mönstring/antagningsprövning. Det är oklart om det kommer bli fler tester men dessa gjordes på Rekryteringsmyndigheten. Cykel, isokai, läkarundersökning, hörsel- och syntest, inskrivningsprov (datortester som felaktigt kallas IQ-test av många) och psykologsamtal. Jag är mest nöjd med förbättringen på isokai. Drog en sketen trea innan inryckning och nu drog jag en stark sexa, nästan sju. Psykologsamtalet var mer djupgående än vid mönstring men det gick bra. Vet inte poängen därifrån, har ju mönstrat två gånger tidigare, och båda gångerna fick jag 9.

Cyklingen gick sådär, cyklade en sexa. Hade jag haft mer förberedelsetid hade jag kört mer spinning. Dock var kravet en fyra så det gör inget att jag ”bara” cyklade en sexa. Datortestet är inte min grej och jag var rejält nervös veckan innan. Trodde officersdrömmen skulle dö redan där men skrev en sexa vilket är kravet. Good enough helt enkelt. Nu går jag och väntar på att förhoppningsvis bli kallad på intervju.

I övrigt är det väldigt roligt att se hur rekryterna förbättras över tid. Vi har mycket kvar att jobba på men jag känner förtröstan! De verkar taggade (och tillräckligt nervösa) inför Aldrig Ge Upp och det ser ut som om jag kommer få truppföra under den övningen. Det är verkligen det bästa med det här jobbet, att vara med truppen.

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Inryckning: vad ska man packa och tänka på inför värnplikt

Förmodligen pirrar det i magen på hundratals blivande rekryter just nu. Imorgon kliver ni in genom grindarna och förhoppningsvis är ni en bättre version av er själva när ni kliver ut igen nästa sommar. Jag har fått lite frågor på sistone från blivande kollegor och dessutom en väldigt fin kommentar imorse och därför tänkte jag passa på att bidra med ett par tips och en packlista till dig som ska rycka in i Försvarsmakten.

Vad jag själv packade till inryck finns att läsa här (KLICK!). Står fast vid att det var bra grejer. Mer än så är onödigt för de första två veckorna. Därefter kan man känna vad som fattas. Fingerborgen var guld, det är kärvt att sy kragspeglar. Öronproppar var en liv(sömn)räddare eftersom det alltid var någon som snarkade. Tamponger var också smart, bökigt att behöva sticka iväg och köpa, skönare att ha dem i skåpet direkt. Våtservetter var guld redan på första fältveckan för att få bort maskeringsfärg.

Försök att behålla lugnet. Du behöver inte tänka på något annat än att vara på rätt plats, i rätt tid med rätt utrustning och rätt attityd. Gör sedan ditt bästa så kommer det räcka. Hjälp varandra, ibland är det du som har extra energi, ibland behöver du en knuff i ryggen. Och var inte den där som segar på morgonen och gör gruppen sen till frukosten. Upp och hoppa, på med uniformen, sträck sängen och iväg. Så svårt är det inte.

Kommentarer som denna får mig att vilja fortsätta skriva här på bloggen. Ska du rycka in och undrar något är det bara att skriva en kommentar.

Hej! Jag är nu 22 år och har testat två olika utbildningar, var otroligt skoltrött och omotiverad för båda så det blev bara att hoppa av. Nu innan det blir att söka nytt jobb när sommarjobbet tar slut så började jag och familjen prata om Försvarsmakten. Den har nog legat i mina tankar ett bra tag, men det har gått i stil med “det är ju bara de där coola, vältränade, passionerade och kunniga människorna som gör det, inte jag”. Men ändå så nästan hips, vips, så har jag nu anmält mig för prövning den 7 Augusti och jaa… Är sjukt nervös och tränar cykling och marklyft som bara den!
Ville bara säga tack för alla dina blogginlägg om dina dagar i GMU! Hjälpte mig med nervositet och lite mer verkligheten av det hela.
Så tack! Och om du har några tips utöver de som du redan skrivit om innan prövning och själva GMU:n så är det bara att skriva!
Tack igen!!

Inför antagningsprövningen är just cykling mycket bra att träna på. Man blir som bekant bra på det man gör och av någon outgrundlig anledning genomförs konditionstestet på mönstringen på cykel. Kanske är det dags att väcka cykelskytteplutonerna till liv igen… hur som helst. Cykla, gärna intervaller och egna versioner på maxtest inför provdagen. Gör marklyft men också drag till hakan med skivstång och clean pulls som är ungefär ett marklyft men som avslutas med att även axlarna dras upp. Styrkelabbet har bra träningsprogram och när du är grundtränad, se till att göra få reps med tunga vikter eftersom det mer liknar isokai-draget. Begåvningstestet (på dator) går inte att träna på säger TRM men jag tror det hjälper att göra olika ”öva inför högskoleprovet”-övningar och typ träna till Mensa-tester. Hos psykologen gäller det bara att vara lugn och sig själv. Givetvis ser du till att sova ut ordentligt dagarna innan och ladda med bra mat och lagom mycket träning.

Nilsson i skogen

Semester upphör, fys och officersprogrammet

Den senaste månaden har rullat förbi i rask takt. Förutom fjällvandring har det mest varit jobb. För mycket av det sistnämnda egentligen, jag skulle nog stannat upp och funderat på vad fan jag håller på med lite tidigare och gett mig själv en riktig semester. Nåja. Det är lätt att vara efterklok.

Är mycket taggad på att åter ikläda mitt goda själv uniform och återvända till regementet. En veckas förberedelser, fys och övningsplanering väntar och sedan rycker mina rekryter in. Kan ju direkt hälsa välkomna till dem av er som hittat hit och även säga att, ja, jag har hittat er också på diverse sociala medier.

Är inte taggad på att köpa ny bil däremot. Den nuvarande beslöt sig för att lägga av på motorvägen. Tack som fan till den grönklädda kollegan som omedelbart kom till undsättning. Folket i Försvarsmakten. Kamratskapet. Fan vad jag är glad att vara en del av detta. I grönkläder har jag verkligen hittat hem.

Slutligen kan jag rapportera att jag gått vidare i ansökningsprocessen till officersprogrammet. Den korta versionen för oss som redan har en akademisk examen. Och nej. Dans är fortfarande inte mitt huvudämne. Nästa steg är en heldag med tester på TRM och det verkar vara samma tester som vid mönstring. Blir intressant. Känner att det är en stor sannolikhet att det går åt helvete eftersom jag inte är bra på isokai. Vore synd att inte kunna bli sambandsofficer på grund av det, är ganska så övertygad om att det testet inte avgör vare sig hur bra man klarar utbildningen eller hur bra jobb man kommer göra i fält. Hittils har jag inte upptäckt några tydliga kopplingar mellan att göra bra ifrån sig på sådana tester och på att lösa uppgift bra i fält. Nåja. Givetvis ska jag göra mitt bästa och rapporterar här oavsett om det går vägen eller åt helvete.

Klart slut.

Grönt är skönt Nilsson i skogen

Hur länge står man ut i det civila mörkret?

Även inredning av lägenheten visade sig bli ett grupparbete. Två IKEA-möbler stod omonterade på grund av brist på ja, tid, lust, någon att peka på och ge order till. Igår löste det sig när ett par kamrater som ännu inte fått tillträde till sina lägenheter kom över för att laga matlådor. Jag passade på att öva delegering och nu är balkongen klar. Tack för det. Har lovat öl i utbyte så transaktionen var rimlig. Givetvis hade jag kunnat bygga själv men jag nöjde mig med att skruva upp rullgardiner och sedan lutade jag mig bekvämt tillbaka.

Det civila mörkret, som rent krasst egentligen bara består av semester och nollade arbetsdagar, börjar jag dock redan tröttna på. Fascinerande det där, för ett gäng år sedan när jag startade företaget var målet att kunna jobba för ett antal kunder som betalar bra. Nu kan jag med god marginal försörja mig på mitt eget bolag men det är ju jakten som är det roliga. Tänkte skriva att jag tackar min lyckliga stjärna för att jag nu får göra båda (egenföretagare och soldat) men i själva verket ger jag mig själv en redig jävla klapp på axeln för att jag jobbat skiten ur mig och skapat detta åt mig själv.

Jag ser alltid möjligheter. Och dessutom är jag en opportunist av rang. När kaptenen erbjöd tjänsten som instruktör tackade jag ja. Jag har dessutom blivit uppmuntrad att söka officersprogrammet vilket jag har gjort. Det finns en kort program på ett år för dem som redan har en akademisk examen vilket jag har. Och nej, det är inte dans som är huvudämnet. Nu återstår det att se om jag kommer in, eller åtminstone får komma på intervju.

Men som jag brukar säga. Glädje ska tas ut tre gånger. I förväg, när något går vägen, och som tillbakablick. Skiter det sig, ja, då har man i alla fall varit glad en gång.

Nostalgisk som jag är (och i ljuset av att fira/njuta i efterhand) bestämde jag mig därför för att läsa igenom blogginläggen från GMU till nu. Tänker att det kommer bjuda på många skratt. Det kommer därefter bli väldigt roligt att stå på andra sidan korridoren när mina rekryter rycker in.

Kanske kommer jag också på att jag glömt att berätta något komiskt, eller att jag kanske har något mer tips att komma med. Är även beredd att stoppa huvudet under skämskudden men det är ingen bandvagn på isen: alla är trattar i början.

Äventyr Friluftsliv Nilsson i skogen Vandring

Hamrafjället: dagstur i Tänndalen nära Funäsdalen

För närvarande är Nilsson på fjället devisen och gårdagen ägnades åt att vandra med utgångspunkt i Tänndalen och marschmålet toppen av Småhamrarna. Att vädret var mulet och regnigt utgjorde inget hinder. Flexie är lika nöjd som mig över att äntligen vara i fjällen.

Spång från fjällparkeringen mot Andersborg. Vi gick uppför fjällvägen men den går fint att köra mot en liten avgift (typ 40 kr tror jag), privat väg.

Inledningsvis knatade vi uppför Fjällvägen till parkeringsplatsen där flera trevliga leder tar sin början. Eftersom detta ska föreställa semester och inte strapatsövning nöjde vi oss således med en kortare dagstur. Stugorna vid Andersborg skulle bli den första anhalten och träspångar samt vältrampade stigar gjorde det enkelt att promenera dit.

Det är något med ledkryss jag verkligen älskar…

Fjällmiljön är enligt stående magisk. Det är något med luften, tystnaden utöver fågelkvittret och färgerna oavsett årstid. Det gråmulna vädret gjorde i princip det hela bara bättre och utan kroppsskydd, vapen och hjälm gick vandringen lätt.

Renarna betade i Hamrafjället, ser du dem på bilden?

Från Andersborg spanande vi upp mot Hamrafjället där den östra toppen Småhamrarna var målet för dagen. Flertalet renar betade i sluttningarna till Flexies stora förtjusning. Tyvärr (enligt henne) satt hon fast förankrad i sele, expanderlina och Baggen-bälte så någon renjakt blev det inte.

Flexie och jag vid Andersborg innan avmarsch uppför Småhamrarna.

I dalarna var det någorlunda varmt. Vi fastnade på bild innan färden fortsatte uppför berget. Anderssjöarna skymtar i bakgrunden, eller åtminstone den lilla sjön innan Anderssjöarna.

Från toppen av Småhamrarna (1081 möh) var utsikten obefintlig men vi hade roligt ändå.

Uppåt, uppåt, uppåt på en lättvandrad fjällsida och så plötsligt stod vi på toppen. Någon utsikt hade vi inte men det visste vi redan från början att så skulle bli fallet. Terrängen skulle dock tas och så blev det.

Blötmat i värmepåse. Fungerar sådär med kallvatten…

Rester från den senaste övningen serverades till lunch på en avsats påväg nedför berget. Värmepåsarna fungerar bra med varmt vatten men med kallvatten tar det en faslig tid och ibland fungerar det inte helt i vilket fall. Kall pasta bolognese blev lunchen men vad gör man inte för att upprätthålla förmågan under längre övningsuppehåll.

Flexie fick ett grisöra på rasten.

Flexie trivdes på fjället även om lukten av renar var mer spännande än mycket annat. I ryggsäcken hade jag ett grisöra som hon fick äta på lunchrasten. Mycket uppskattat.

Lunchpaus med begränsad utsikt.

Utsikt mot Andersborg från rastplatsen. Dimmigt men fint.

Påväg nedför Småhamrarna mot Andersborg.

Efter lunch knatade vi vidare nedför fjället och styrde kosan mot Tänndalen och stugan igen. Ovant detta med dagsturer för mig men det är ett framgångsrecept. Det behöver inte vara kärvt jämt. En föredömligt trevlig dag och jag ser fram emot fler äventyr de kommande dagarna.

Moln över Hamrafjället.

Avslutningsvis Hamrafjället, toppen till höger var alltså den vi var uppe på. Hela turen tog ca 3 timmar och då tog vi det lugnt. Flexie var duktigt trött efter det hela dock och sov som en stock hela eftermiddagen medan vi bastade och fixade middag.