Browsing Category

GMU

BU GMU Grönt är skönt

Du får spy men inte gråta Nilsson!

– Det är återigen fantastiskt väder för löpning, sa den skräckinjagande fysmajoren och pekade med hela handen i riktning mot det kuperade enkilometersspåret. Snön slog oss i ansiktet, minusgraderna bet i kinderna och isen på marken var hal när vi joggade i utpekad riktning. Intervaller i ca 7 km följde. De mer tränade sprang längre, några sprang kanske kortare. Ett redigt jäkla pass när vi varje 800 meter skulle göra 15 burpees, sen 14 och så vidare ned mot noll. I snön. Moralstärkande.

Förste sergeant Allvarsam (den samma som alltid dyker upp när jag ser ovärdig ut) kräktes till höger och vänster. Helvete vad han tar i. Som det poplinsställsmonster jag är försökte jag hålla hans tempo en kort bit i en ökning för att prova. Jag blev snabbt ifrånsprungen med kraft. Är ändå väldigt nöjd med min insats. Kamraten sammanfattade det rätt fint genom att säga ”men du ser ju helt förstörd ut Nilsson”. Han hade rätt. Var riktigt rolig kompanifys i bemärkelsen att det var så mycket misär att det blev roligt. Större delen av dagen tillbringades sedan med att återigen stifta nära bekantskap med sambandsmateriel. Hela systemet i vår bandvagn ska installeras om och göras iordning. Det bådar inte för vidare rolig läsning så vi återgår till fysfunderingar istället.

Med risk för att jag kommer få göra straffburpees tills även jag kräks behöver vi tala ut om Fänrik Fysmonster. Detta är en fysfänrik som gjort starka avtryck och då talar jag inte bara om plutonens minskade midjeomfång utan även på er läsare. Ni var flera som i läsarundersökningen (svara här, det är inte för sent) skrev att Fänrik Fysmonster är ett mycket uppskattat inslag.

Här kommer ett par direkta citat från er:

”Gärna mer träningsupplägg som du gärna använder när du är själv på gymmet eller vad ni ofta gör med Fänrik Fysmonster. Han verkar vara en rolig filur ;)”

”Din humor med Fänrik Fysmonster och dina dagböcker är best of all time.”

”…De känns mer som rapporter medans dina som sagt är mycket mer personliga mer fler personliga anekdoter, tips och t.om. karaktärer som fänrik fysmonster hahaha.”

Nu utgår jag från att samtliga läsare förstår att denna livsfarliga fänrik endast får en liten bit av sitt goda själv porträtterat och till råga på allt rätt hårt vinklat. Baserat på citaten ovan kan jag också tillägga att fysmonstret är en kvinna.

Så i andan av Johan af Winblad som år 1846 nedtecknade sina memoarer om livet i konungens armé med detta citat i inledningen…

”… ännu med friskt minne af det förflutna och med vanan att, under ett oftast kontemplatift lif med pennan i hand, anteckna hvad mig faller in, är jag sinnad att som tidsfördrif lefva mitt lif om igen på papperet, fördomsfritt och uppriktigt, till måhända någon nytta eller upplysning för yngre vänner och samtida.”

… så kommer här sju härliga minnen från stunder med Fänrik Fysmonster. Fänriken som i alla lägen genomför samma eller hårdare fys som vi stackars rekryter tvingas göra.

”Det kommer bli bra Nilsson, var inte så orolig.”

När min befattning utan förvarning eller information blev ändrad från stridsfordonsförare till sambandsgruppchef var det bland annat fänrikens stärkande ord som gjorde den mentala omställningen lättare. Och det jag inte lyckades ändra i huvudet bankades snart in under två fyspass i veckan över ett par månader när jag ensam utgjorde fänrikens trupp. Jag är van vid att själv styra upp mitt öde, således kom denna twist rätt oväntat men det blev jättebra och den allvetande fänriken hade rätt.

”Vi ska testa ett nytt träningspass Nilsson.”

Med hela handen pekandes mot gymmet gav vi oss av. Ensam i min befattning stod jag där själv med ett hysteriskt vältränat befäl som tycker 300 burpees på alldeles för få minuter är lika med njutning. Min insats kan väl sammanfattas med vad jag tror att en publik hade tänkt om de sett mig: IT HURTS MY EYES! Skjut mig.

”Du får spy men inte gråta Nilsson”

Lungorna höll på att sprängas och den förbannade backen tog inte slut. Sand och grus gjorde att varje kliv framåt kändes som tre steg bakåt. Backträning. Det var mer eller mindre omöjligt att andas och (den förmodligen inbillade) syrebristen gjorde mig som GMU-rekryt nästan gråtfärdig. Som tur är finns alltid Fänrik Fysmonster där, redo att stärka själ och moral med ett motiverande uttalande. Du får spy men inte gråta Nilsson!

Tillägg: läs med glimten i ögat och tänk på de bevingade orden individanpassat ledarskap. Denna push är vad jag behöver i just fys. Givetvis är det ok att vara ledsen också. Kom ihåg det vi pratade om humor…

”Ni springer så långsamt!”

Våra poplinsställsklädda ben smattrar som trumpinnar när vi i flock hetsar över bron med motorvägen under oss. En utlovat (nåja) lättsam uppvärmningsjogg har förvandlats till majoriteten av GMU-plutonens värsta mardröm: hetslöpning med en vildsint och besviken fänrik i täten. Den långa (okej, typ 2,5 km) uppvärmningsturen följdes upp av en uppläxning av vår brist på hastighet och därefter tävling i diverse styrkeövningar. Jag vann inte.

”Jag har en ny idé, tävlingsbrak!”

Jag hade oturen att få höra det redan på kvällen så efter en sömnlös natt var det dags att ställa upp i korridoren. En övning i taget och så många repetitioner att det tillslut bara fanns en överansträngd rekryt och en pigg fänrik kvar. Det enda vi överraskade positivt på var benböj. När majoriteten av plutonen gjort hundra stycken fick vi eld upphör. Och därmed försvann också min enda chans att ligga nära toppen. Kan tilläggas att fänriken ensam var kvar i topp två på samtliga övningar. Jag tror dom stannade på 136 strikta situps på raken bland annat. God morgon bassejävlar tänkte befälet och log.

”Gå som vi gör i Stockholm”

GMU-plutonen gick för långsamt över tiden och det är för dåligt. Således för Stockholms-träning, framåt. Ni kan inte gå långsammare än vad folk gör på centralstationen i Stockholm tyckte fänriken och satte av med packning på i ett för mig äntligen bekvämt tempo. På marschträningen går vi nog minst dubbel så fort som under GMU:n och med den dubbla vikten i packningen. Att jag även borde springa dubbelt så fort nuförtiden… Det finns förbättringspotential kan vi konstatera.

”Vi har hittat din blogg…”

I ljuset av allt detta kan ni nog sätta er in i hur mycket mina knän darrade när jag blev utropad ur korridoren under GMU:n för att öga mot öga få höra fänriken minsann läste (och läser…) bloggen. När rekryt-stress-svetten lagt sig visade det sig dock inte vara någon fara på bandvagnstaket. Hur det blir nu däremot, det vet jag inte. Hör ni inget från mig på ett par dagar så har jag förmodligen fysat ihjäl mig själv.

Tillägg! Jag blev så glad för all input i läsarundersökningen och jag känner mig mer motiverad än någonsin till att fortsätta blogga tack vare era kommentarer i undersökningen! När regnet faller och jag står mitt i kläderna och fryser på något postpass kommer jag tänka på er, dels på alla glada hejarop och dels på de konkreta förbättringsförslagen. Och givetvis går även en stort tack till våra utmärkta GMU-befäl och framförallt fysmonstret som även nuförtiden får mig att pusha hårdare på fyspass än någonsin tidigare i livet. Tack!

Fredagens civila jogg. Jämfört med hur jag såg ut idag ser jag ut som en OS-guldmedaljör på denna bild. Fördelaktigt att vara på en arbetsplats där man kan vara tokröd i ansiktet och snora som en dåre med håret åt alla håll och ingen bryr sig. Soldatlivet 💚

BU GMU Grönt är skönt

Vilken sorts humor är okej på logementet?

Ett flertal läsare har redan gjort gedigen insats och svarat på min läsarundersökning. Särskilt en viss kommentar från en gammal surgös gav mig ett gott skratt. Personen skrev att det bästa med bloggen är att ”man kan välja att inte läsa den”. Detta för mig osökt in på en mer seriös kommentar med ett önskemål om att ta upp ämnet humor.

Så här löd den kommentaren:

”Hur ni väljer att bruka humor på logementet, vad är okej, vad är inte okej – var lägger man nivån så att det passar alla?”

Detta är en mycket intressant fråga och något vi pratat (lagom) mycket om på luckan. Nu kan jag bara tala för mig och förmodligen kommer någon bli kränkt (eller sekundärkränkt) av det här inlägget men jag tycker det är viktigt att humor och skämt får vara lite icke-PK. Svart humor är något av ett måste för att överleva i Svettskydd 90.

Dock är det ack så viktigt med fingerspitzengefühl. Fingertoppskänsla. Skämten kan befinna sig ganska långt ned under byxlinningen med det finns fortfarande en gräns. För mig handlar gränsen om att inte göra en kamrat ledsen. Exakt var gränsen går är olika från person till person.

True story och ett meme jag gjorde efter p-skottsutbildningen i vintras. Typexempel på rolig humor, visst?

Exempelvis brukar jag och två av lillebrorsorna (läs skyttegruppcheferna) kunna skämta rätt grovt med varandra. Men det är också vi tre som haft de djupaste/seriösaste jämställdhetsdiskussionerna. Vet man var man har varandra är det lätt att veta var gränsen går. Och det är inte heller jobbigt att säga till när något onödigt råkar sägas.

Jag tycker exempelvis att motorstopp är ett bra ord, kärringstopp är inte bra. Men om jag bara tar detta enda exempel så låter det som om jag skulle vara extremt lättkränkt. Motsatsen är egentligen sanningen. Jag kommer dock aldrig vara rädd från att säga ifrån direkt och rakt till personen (oavsett ansamlad mängd stjärnor och skit på axlarna) om jag upplever att någon gräns korsas. Och jag kommer alltid vara beredd att lyssna och säga förlåt om någon tycker jag dragit på för hårt.

När jag övertygade instruktören om att få ta bandvagnen till donken. Fänrik Fysmonster fick ingenting veta.

I bollhavet på stridsfordonen är Merry Fuck Kill en klassiker. Gränsen går vid att aldrig dra den leken mot någon i plutonen/grannplutonen. Befälet är givetvis okej att dra den mot. (Är du officer och kränkt går det fint att kommentera något syrligt här nedan.) Sarkasm ingår också i humorn och en rejäl dos självdistans (både från ”jaget” och verksamheten) tycker jag är en förutsättning för att ha roligt. Humorn stämmer rätt väl överens med sådan som förmedlas på tex @vinkelmaffia_som_fan på Instagram och liknande konton.

Sedan svär vi allihop bitvis som borstbindare men att kalla varandra för skällsord går bort. När sådant ändå hänt har det också tagits upp och tagits väl emot på plutonens timme. Jag är inte sen med att vråla kuken också om något jag själv gör går på röven men jag skulle aldrig kalla någon för jävla kukhuvud. Att lära känna varandra är verkligen grunden till att humorn ska funka. Desto fler månader tillsammans desto lättare blir det.

Ett exempel till, jag har sagt ifrån till en person som kallade sambandspersonal på ett nedsättande vis för gnisthoror. Sånt är inte roligt. Då är det inte humor längre utan brist på respekt. I övrigt tycker jag mycket om den här personen och dennes humor. Det är också en viktig grej: skilj på sak och person. När det gäller andra och dig själv. Sedan skämtar jag gärna själv om hur jävla salt det är att tatta kabel. Förstår ni skillnaden?

Jag har inte känt mig det minsta kränkt i Försvarsmakten men kanske har vi en mer avslappnad och inkluderade syn överlag på Ledningsregementet än på andra regementen? Jag vet inte. Bara faktumet att Fanjunkaren som jag kallade Fj Taktiskt Attack Skräck Skägg (TASS), som den ryska nyhetsbyrån, kommenterade på bloggen och använde just Fj TASS som signatur tycker jag säger det mesta om självdistansen hos majoriteten av dem jag träffat på LedR. Inte heller Lt Göttmos eller Fk Fysmonster har gett mig mer skit (eller fys) än vad jag förtjänar efter att ha gjort dem till karaktärer här på bloggen. (Roligt att en av er i läsarundersökningen skrev att en av de bästa sakerna med bloggen var just Fänrik Fysmonster). Sedan har jag ju dom bästa grabbarna och tjejerna (vi är två) i min pluton.

Det enda som känts lite ledsamt var kommentaren från en anställd kvinna på Amf 1 som i en kommentar på mitt blogginlägg om mens i fält skriver att hon skäms över att vara kvinna i Försvarsmakten på grund av min blogg. Det tycker jag är en trist attityd men den får stå för henne. Jag står för allt jag publicerar här och som tur är, det bästa med bloggen är ju att man kan välja att inte läsa den.

BU GMU Grönt är skönt

Vad finns i uniformsfickorna?

Få saker är så tillfredsställande som att kunna plocka fram det man själv eller en kamrat behöver ur uniformsfickorna. Med det sagt så varierar innehållet och i fredags var det följande som fanns i fickorna. I fält är det inte ovanligt att en mössa samt två par strumpor (i plastpåse) också finns i fickorna. Så här kommer en oredigerad version med precis allt som låg i mina fickor i fredags.

I vänster benficka bor min fältmössa. Den har alltid sällskap av en vikkåsa och ett tändstål. Nävern är slut men jag har tamponger i höger benficka och det funkar lika bra. Har som synes även tändstickor. Nyckeln till skåpet sitter fast i en hälla och stoppas ned i byxfickan med knapp. I övrigt har jag ett kartfodral med pennor, minneslappar, kompass, anteckningsbok, sudd och en karta över närövningsfältet (som inte syns på bild pga sitter på utsidan av kartfodralet).

I höger benficka ligger ett kränkt första förband. En hundbajspåse. En minineccessär med bland annat tamponger, våtservetter, handkräm, ipren, en kam, handdecinfektion med mera. En grön buff och handskar utgör förstärkningsplagg. Ficklampa och multitool som kommit till mycket nytta vid bandvagnsmek. Tuggummi och kaffe för stridsvärdets skull och så en pannlampa som senast användes på torsdagskvällens marschträning.

I bröstfickorna var det ganska tomt i fredags. Pennor, block, USB, hörlurar, öronproppar och så mobilen då. Brukar ofta även ha snöre i fickorna.

Det var alles. Vad trycker du ned i dina fickor?

BU GMU Grönt är skönt

Mens i fält och konsten att pissa i stridsutrustning

Läser du bloggen och är man? Finemang, fortsätt då att läsa det här inlägget. I Försvarsmakten är din kamrats utmaning även din utmaning och hela gruppens stridsvärde behöver givetvis vara högt för att vi ska kunna lösa uppgifter över tiden. Med detta sagt kommer jag i det här inlägget (som önskades av en kvinna som kollade på min Live-stream på Instagram) att berätta, tipsa och diskutera utifrån mina erfarenheter. Har du några tillägg går det utmärkt att skriva en kommentar så kan jag lägga till information inlägget.

Mens i fält (och på kasern)

Det är lite bökigt i fält men är egentligen inget att oroa sig för. Enligt stående: den förberedde överlever och får det i detta fall även bekvämare. Personligen tycker jag tamponger är att föredra. Behöver du snabbt göra upp eld och har tappat bort nävern funkar de dessutom utmärkt i detta syfte (ta bort plasten och fluffa upp dem innan bara). Stoppa ett antal i en mini-neccessär/påse i benfickan tillsammans med våtservetter, plasthandskar (ibland är man redigt jävla skitig om händerna i fält, inget slemhinnor tycker om!), en mini-flaska handsprit och hundbajspåsar för skräpet. Skräppåsen slänger du i sopsäcken som brukar finnas vid förläggningsplatsen eller liknande. Om en sådan inte tillhandahålls, säg till befälen/chefen att du har skräp som måste kastas. Ett par värktabletter är också smart att ha med sig. Lägg en extra uppsättning av ovan nämnd utrustning i trosspackningen också samt i stridspackningen.

Förmodligen behövs extra tid vid pisspauserna, be om detta – det ska aldrig vara ett problem. Finns det inte tid för toabesök så har din chef planerat och prioriterat fel. Givetvis kan du själv hjälpa till genom att ta tillfället i akt. Mitt under ett eldöverfall är inte rätt läge men vid ”färdiga till strid” ingår givetvis denna uppgift. Din kamrat kan maskera din hjälm under tiden. Direkt efter avslutat eldpostpass är också ett gyllene tillfälle. I Försvarsmakten är kroppsvätskor inga konstigheter. Har någon problem med blod (oavsett var det kommer ifrån) så är soldat förmodligen inte rätt jobb.

Slutligen, en kommentar om humörsvängningar. För den som inte vet så är det veckan FÖRE mens som humöret påverkas i huvudsak även om det kan spilla över lite grann på mensens första eller möjligen andra dag. Med detta vill jag få alla att sluta säga ”har du mens eller” om någon kvinna är förbannad. Dels är det sexistiskt och elakt men det är alltså även direkt felaktigt. Läs mer om PMS här. Är man kvinna och upplever humörförändringar kan det finnas fördelar med att berätta för gruppen vad som är på gång eller för att göra det extra tydligt varför det behövs mer tid vid toalettpauserna. På kasern funkar det precis som i det civila: det finns sanitetspåsar på toaletterna men skulle det saknas har man ju sin hundbajspåse i höger benficka.

På denna blogg finns en gedigen redogörelse, fälttest och jämförelse av tampong, binda, menskopp och annat, läs inlägget!

Hur kissar man med stridsutrustning? 

Precis som vanligt är det enkla svaret. Ned med byxorna och sätt dig på huk. I verkligheten kan det upplevas som värre dock… Det är inte jätteroligt att visa rumpan för hela gruppen första veckan på GMU så förmodligen vill de flesta (mig inkluderat) gå en bit bort för att vara ifred. Därefter skall skärpet dras upp och byxorna ned. Det går beprövat bra att pissa utan att ta av sig kroppsskydd och stridsväst men vissa tycker det är bekvämare att ta av allting. När det kommer till kroppsskydd 90 så fungerar stjärlappen även fint som insynsskydd, hehe. Komiskt men sant.

Själv tycker jag problemet är att få fältskjortan osv att ligga bekvämt efter förrättat värv med väst/kroppsskydd på sig (speciellt om snödräkt/regnstället också är på). Oavsett så handlar det om övning och att gruppen/befälen/cheferna måste förstå att de ska tilldela i princip lika mycket tid för en kvinnlig pisspaus som om den manliga soldaten skulle gå och skita. Det som tar tid är fipplet med utrustningen, inte själva pissandet. Men på inköpslistan står fortfarande en Shewee… hur bekvämt vore det inte att slippa huka?

Något som gjort mig förbannad är när tjejer säger till mig att de inte dricker så mycket vatten på övningar eftersom de ”inte vill behöva gå och kissa så ofta”. Med andra ord sänker personerna sitt stridsvärde (vätskebrist) eftersom deras befäl inte gav dem tillräckligt med rast. Som kvinnlig soldat kommer man behöva ta ansvar för sitt eget stridsvärde och därmed också anmäla när det behövs en längre kisspaus men i Försvarsmakten 2018 bör även befäl och chefer självmant se till att rasterna är tillräckligt långa och regelbundna. (Vi pratar inte 30 minuters rast här, vi pratar 10-15 minuter istället för fem). Sedan får vi alla såklart öva på att fippla snabbare så att man både hinner pissa, dricka vatten och byta strumpor så snart någon yppar orden kort rast. Din stridsparskamrat kan alltid börja fylla dina mag medan du pissar. Allt löser sig, be kamraterna om hjälp. De kommer förstå.

Pissgrop vid förläggningen

I Indien och på andra ställen dit jag rest och vistats länge finns inte alltid toaletter. Istället finns pissgropar av porslin. Lärdomen härifrån är att dessa inte är runda utan snarare avlånga och därmed betydligt lättare att sätta sig över. Således är slutsatsen: sluta gräv runda pissgropar. En grop som snarare är avlång kommer vara mer praktisk/bekväm för oss tjejer. Givetvis får den inte vara för bred. I övrigt är det schysst att anlägga p-gropen på lagom avstånd från tälten och gärna avskilt bakom en stor sten/buskage/rotvälta. Kommer kriget lär vi alla pissa varthelst tillfälle ges men tills dess gör vi det så bekvämt för oss som möjligt, visst?

Avslutningsvis kan jag säga att det är beprövat dåligt att i jakten på enskild pissplats hoppa över ett halvfruset dike med knädjupt vatten. Isen brast på vägen tillbaka och där stod jag i vattnet nedanför en 1. sgt som av något anledning alltid dyker upp just när jag försatt mig i mindre värdiga situationer… Mycket komiskt.

Jag hoppas funderingar kring sånt här inte hindrar någon tjej från att mönstra eller att tacka ja till en utbildningsplats. Nåväl, frågor och tillägg tas tacksamt emot i kommentarsfältet!

BU GMU Grönt är skönt

Frågor och svar om GMU – träna inför mönstring med mera 

Idag fick jag ett par frågor från en tjej som följer på mitt Instagram-konto @nilssoniskogen, kanske är fler nyfikna på svaret tänkte jag och tänkte därför publicera svaren här. Om du vill veta något får du såklart gärna också skicka frågor. Dåså, framåt! 

Vad önskar du att du hade gjort innan du gick GMU?

Frågan är nog snarare vad jag önskar jag inte gjort hehe. När min tjänst jag antagits till för 10 år sedan lades ned gick jag den civila vägen med högskoleexamen och byggde upp ett företag. Samt att jag bodde utomlands och reste massor. Och köpte gård med sambon. Jag är med andra ord mycket nöjd med allt jag hunnit göra innan. Däremot hade jag ju alltid kunnat träna ännu mer inför mönstring och inryckning men det var inga som helst konstigheter att klara GMU. Lite mer fokus på styrketräning med skivstång hade gett bättre resultat i isokai på mönstring och därmed fler befattningar att välja på men med tanke på att jag ändå bytt inriktning står jag fast vid min ursprungliga tanke: det viktiga är att ta sig in och göra grundutbildning – sedan kommer möjligheter dyka upp och då gäller det att vara opportunist efter bästa förmåga.  

Är det något som du skulle ha gjort annorlunda såhär i efterhand när du sökte/gick till GMU/ nuvarande befattning?

Nej är det korta svaret. I efterhand sett är det såklart lätt att tänka saker i stil med ”om jag bara hade gjort lumpen när jag var 18 så hade jag varit officer nu” vilket är vad mina jämnåriga vänner i Försvarsmakten är men då hade jag å andra sidan inte upplevt allt det andra. Jag har perspektiv, utbildning, personlig mognad och erfarenheter som kommer komma till nytta för försvaret och det gör inget att jag ”ligger efter” på det militära planet/är 30-årig rekryt. Jag vet att jag får den utbildning jag behöver för att lösa tilldelad uppgift och att jag utöver det har en ryggsäck med andra erfarenheter att plocka ur. Och där lät jag som min lågstadierektor… Inser nu när jag är gammal och vis att han hade en poäng. 

Kanske vågar jag ge tipset att säga ja till en befattning även om det inte är den du drömmer om så att du ”kommer in” i firman istället för att vänta. 

Samt hur förberedde du dig inför testerna?

För dåligt. Mer eller mindre sant men jag tänkte ”fan nu kör jag, bättre att veta nu om jag inte klarar styrkan och sen träna på det i 3 månader under spärrad än att träna grenspecifikt i onödan om jag klarar det”. Jag drog det jag behövde för befattningen jag först ville ha och kom in på (psyopsförbandet) och kunde sen fokusera på marschträning, kondition och styrka med kroppstyngd. Det var bra för mig eftersom träningen mellan 25-28 år varit kass med bara fokus på jobb. Lärdomen är dock att om du har tid så tycker jag helt ovetenskapligt du ska cykla en jävla massa och se till att få teknikträning i de tunga basövningarna (marklyft benböj bänkpress och militärpress) och komplettera med drag upp till hakan med skivstång för att öva rörelsemönstret. Man blir bra på det man gör. Gör lite högskoleprovförberedelse inför IQ testet och försök bete dig vettigt hos psykologen så kommer allt gå toppen. Viktigast är att läsa på om befattningar i förväg så att du kan tycka till och välja rätt väl hos Rekryteringsmyndigheten.

Ta nu chansen att mönstra och göra en militär utbildning. Kom igen, det blir kul! (Ärligt talat och inte ironiskt så är det svinskoj!)

Dagen har bestått av riskutbildning i teorisalen och sedan körning på övningsfältet. Inledningsvis mycket knepigt att backa i serpentiner med bandvagnen men jag har förtröstan om att det kommer bli bra till slut.

Frågor? Slut kom. 

BU GMU Grönt är skönt Nilsson i skogen

#givaktochbitihop – Det räcker nu! (Försvarsmakten & Me Too)

Jag är en av 1 730 kvinnor som skrivit på uppropet #givaktochbitihop. Personligen har jag inte utsatts för trakasserier. Däremot står jag i solidaritet upp för och med dem som har det. Gränsen mellan vad som är okej och inte okej är för de flesta av oss tydlig. Uppenbarligen finns dock ett stort antal personer inom Försvarsmakten som behöver stanna upp och fundera på vad fan det är dom håller på med.

Förtryck och tystnadskultur skapas inte av några få rötägg. Det är ett strukturellt problem. Att inte säga ifrån betyder i praktiken att dåligt beteende får legitimitet. Det blir vardag helt enkelt. Gemensam tystnad talar.

Om du som soldat, sjöman, officer, frivillig eller civilanställd inte skriver under på, och lever och verkar utifrån, den gemensamma värdegrunden har du inget i Försvarsmakten att göra. Det har ÖB varit tydlig med i den omedelbara responsen på detta upprop.

Just nu behöver vi stanna upp och lyssna på de hemska berättelser som delas. Utan att ifrågasätta eller skuldbelägga de som utsatts. De som behöver ifrågasättas är förövarna och organisationen inom vilken dessa tillåts verka utan repressalier. Vi behöver också fundera på hur vi kan arbeta framåt. Långt ovanför huvudet på mig som rekryt arbetas det för fullt med helhetsbilden.

Nere på gräsrotsnivå finns dock mycket vi kan fortsätta göra. Sådant som vi redan gör i min pluton. Ett par framgångsformler som jag reflekterat över mycket under min tid i grönkläder och som jag tror lagt en mycket god grund för min GMU-pluton är dessa:

  1. Ett vettigt och blandat befälslag med genuint bra värderingar och föregångsmannamässigt ledarskap/beteende. Vi gör inte som ni säger, vi gör som ni gör. När kompetenta kvinnor och män utbildar och leder trupp över tiden utan att göra skillnad på kön och utan att göra värdegrund till en separat fråga blir resultatet bra.
  2. Blandad grupp med rekryter avseende ålder och kön. Hos oss var det rejält blandat med flera tjejer och ett ålderspann på 18 till 33. Det bäddar för att bra arbetsklimat och ett fint socialt sammanhang.
  3. Manliga befäl som blir förebilder. Speciellt en manlig fänrik hos oss har spelat stor roll som förebild för killarna (och tjejerna) hos oss. Hans kompromisslösa sätt att se på dessa frågor och fullt ut leva som han lär tror jag har lagt en extremt viktig grund hos killarna jag gjorde GMU med. Det är en obekväm sanning, men likväl en sanning: i den absoluta majoriteten av fallen är det män som förtrycker, förnedrar och trakasserar. Det är killarnas beteende och värderingar som måste bli vettiga från start. Min personliga uppfattning är att när män genom vettigt beteende går i framkant och visar rätt väg så kommer pojkarna följa efter.
  4. Öppen dialog oss rekryter emellan. Det må låta stelt och klyschigt men det absolut bästa hos oss tror jag är att vi genuint pratar med varandra om de här frågorna. Ibland undrar jag om jag haft tur med killarna i min pluton men vi har haft så himla många bra och vettiga samtal om de här frågorna. Alltså genuina konversationer, inte ”Strimma C”-framtvingat prat. Jag tror att det här är det absolut viktigaste. Att prata tillsammans, killar och tjejer, och sedan gå ut och lösa uppgifter tillsammans under ledning av befäl med en korrekt moralisk kompass.

sikt tror jag inte heller på separata nätverk för män respektive kvinnor utan det är i mötet mellan oss som verklig förändring sker. Jag blev personligen asförbannad när jag som kvinna (och alla andra kvinnliga rekryter på kompaniet) tvingades lämna truppen under den första fältveckan för att gå på en träff för bara tjejer. Jag vet att det var välmenat från kompaniledningens sida, jag förstår deras perspektiv men det landar så himla fel att göra en sådan separation. Fel tid och plats. Och därefter ordnades inte ett enda motsvarande möte där både killar och tjejer kunde delta. Min huvudtes är: jämställdhet är INTE en kvinnofråga.

Jag vet att jag bidrar bättre till lösningen på detta strukturella problem genom att lösa uppgifter över tiden tillsammans med min pluton (dvs både tjejer och killar) och att alltid vara beredd på att säga ifrån, förklara, ifrågasätta och driva frågorna framåt i gemensamma forum. Allas behov ser dock olika ut och det har jag full respekt för.

Tillägg: Jag är så jävla förbannad och måste göra ett tillägg nu ett par timmar efter publicering av det här inlägget. Läste precis ännu en berättelse från en utsatt kvinna. Hon blev våldtagen under sin grundutbildning av ett av sina närmsta befäl. Det är så sjukt. Bara utifall att någon förtappad själ inte förstår allvaret i det här uppropet eller varför det behövs. 

Om det är något inlägg jag verkligen skulle uppskatta kommentarer på så är det på detta. Vad tycker du? Vad är framgångsfaktorer i jämställdhetsarbetet enligt dig?

Nu räcker det. Det är dags för förändring. 

#givaktochbitihop

Kvinna? Man? Soldat!

BU GMU Grönt är skönt

Tillbakablick med bilder till GMU (BU dag 8)

En gedigen halvdag i en iskall sal nere på LedSS med fokus på signalskydd har genomdrivits. Det är inte spexigare än det låter så här kommer istället en regelrätt störsändning:

Har scrollat tillbaka till tidernas begynnelse (24 juli 2017) och läser blogginläggen om min GMU. Är redan nu sentimentalt tacksam över att allt (rumsrent) finns nedtecknat. I ljuset av detta är det hög tid att bjuda på lite bilder och anekdoter. 

Hysteriskt roligt att jag cirka dag 3 hade massiva problem med att säkra vapnet med höger tumme utan att veva runt bössan som en vettvilling. Kloka läsare skrev att det löser sig och ajemen, lätt och ledigt går det nu. 

Runt dag 5 låter jag lite som en förvirrad tratt men jag har likförbannat fortfarande svårt att acceptera när det marscheras alldeles för långsamt. Den där chokladbollen dag 6 uppskattade jag men hade jag vetat att det aldrig skulle ske igen… 

Ett annan framträdande minne, eller konstant situation kanske det bör kallas, är all svett. Det är så påtagligt att det är relevant att djupdyka (pun intended) i ämnet. Skyddsmaskfys är givetvis dödssvettigt. Som synes på bilden (jag längst till vänster) är jag inte imponerad. 

Även andra aktiviteter bidrog till det ständigt närvarande behovet av att duscha. Ja, jag kollar på dig Kroppsskydd 90. Blicken går likväl också till all brutalBRAK och hiskeliga fyspass i motoroverall.

Dagarna rullade raskt vidare och rätt vad det var hade vi en heldag med SERE A. Hela inlägget finns här. Vi lärde oss bland annat att signalera efter hjälp och jag fick tända röksignalen. (Suddar kamratens ansikte som ju inte valt att synas på en blogg.)

Jag och rekryt S byggde dessutom en föredömlig bivack. Det tråkiga är att bilden bakifrån som visar exemplarisk maskering verkar ha förstörts på minneskortet. Här kommer en framifrån:

När vi ändå är inne på temat så tar vi och spolar fram till Aldrig Ge Upp. Hade en mysig bivack där jag, vilket syns på bilden, låg och käkade svampsoppa på kvällskvisten. Ingen hotbild enligt befälen och därav på jag ingen kraft på maskering av bivacken. Fokus på att återhämta! 

Dessutom gör det ont i hjärtat att rycka upp en massa mossa i onödan. Något jag förklarade för befälet. Antar fänriken trodde jag hungeryrade eller något. 
Tyvärr verkar de enstaka bilderna på mig i stridsutrustning ha försvunnit eller förstörts på något vis. Hade gärna förevisat min förmåga hjälmmaskering. Allvarligt talat så är den mycket god. Utan granris på hjälmen erkänner jag dock villigt att jag ser ut som en tratt. Pax för att bara åka på mission till länder där det finns gran liksom. 

Det absolut roligaste under GMU var Soldatprovet/patrullfälttävlan samt kamratskapet och att bryta ihop av skratt tillsammans. Utöver det så är det tillämpade övningar som varit roligast. Därefter strid från stridsställning och andra liknande övningar i skogen samt att vara på skjutbanan. Ärligt talat så har allt varit extremt roligt och jag har verkligen njutit hela tiden. Förutom vid typ städning av kasern/rätta in i skåpet/sy kragspeglar/kuta upp för nån jävla backe på fyspass då. Dom trasiga fingrarna och axeln sög också. Om någon undrar nått om GMU:n får ni kommentera.

Är det någon som följt med hela resan? Är det fortsatt intressant eller helt enkelt för dåligt? Kom gärna med feedback i en kommentar. 😊

BU GMU Grönt är skönt Nilsson i skogen

Befattningsutbildning: Utan samband ingen seger 

Som tidigare nämnts surade jag en timme medan jag tömde och städade ur skåpet på GMU-logementet efter att jag fått veta att min befattning bytts. Kanske inte världens mest mogna reaktion men informationsbristen i kombination med att vara slutövningssliten tog det bästa av mig uppenbarligen. Huvudsaken är dock att jag gillade läget och laddade om mentalt. 

Opportunist är vad jag är och rätt mental inställning är mitt mantra. Nu har jag tagit mig än denna utmaning på samma sätt som alla tidigare i livet: sök information, se möjligheterna. 

Men jag kan ju dra historien från början. Som den gamla räv jag är mönstrade jag redan ca 2008. Antogs som stridsfordonplutonbefäl 15 månader i Boden. Taggade järnet och väntade över ett år på inryck. Drygt veckor innan tåget skulle gå anländer familjen hem från en semesterresa. I brevlådan ligger beskedet om att tjänsten lagts ned. Total besvikelse. Jag flyttade utomlands, pluggade och byggde upp mitt företag som är en kommunikationsbyrå. Inom bygg, finans och IT fanns affärsmöjligheterna och nu är bland annat NCC och Tieto med ca 15 000 anställda vardera kunder till mig. 

Eftersom grönkläderna ändå lockade sökte jag mig som bekant till Försvarsmakten igen. Som mediasoldat på Psyopsförbandet kunde jag kombinera intresset för media med det gröna. Allt eftersom GMU fortskred insåg jag hur bra jag trivs och att jag egentligen ville jobba mer i fält och mindre vid skrivbord. Således bytte jag befattning till stridsfordonsförare. Detta varade tills i förrgår när jag fick besked om att jag istället ska bli gruppbefäl inom samband på ledningsplatspluton.

Det verkar nästan vara så att ödet inte vill ha mig i närheten av stridsfordon. Ganska komiskt att historien upprepar sig. I dubbel bemärkelse eftersom jag inte heller trodde att jag skulle jobba med kommunikation inom just IT som entreprenör heller. Nu blir det alltså IT i grönkläder. 

Min vana trogen har jag nu googlat loss och laddat ned och läst ett antal uppsatser från Försvarshögskolan om ledningssystem, radiolänk, MKN, kapacitetsförsörjning och sambandstjänst. Den inledande kursen som startar på måndag skall tydligen även läsas av befäl så jag ligger rejält efter. Jag passade även på att ringa upp en bekant som jobbat tiotals år på FRA som taggade igång mig till tusen på detta. Det låter som om jag kommer få en eftertraktad kompetens som kan vara värdefull såväl grönt som civilt. Det kommer förmodligen också vara extremt lärorikt att jobba nära/i närheten av brigadchefen. 

Nu bör jag nog inte skriva mer eftersom jag egentligen fortfarande inte har en aning om vad jag kommer syssla med mer exakt men jag återkommer. Tänkvärt är ju att alla delar av försvaret är beroende av ledning och samband för att kunna lösa sina uppgifter. Således borde det finnas möjligheter till jobb på alla regementen och kanske även på specialförbanden… Således mycket tacksam för denna möjlighet!

Fokus framåt och på att lösa tilldelad uppgift! 
Pergite! (Eller, rök bakåt mer sannolikt 😉 )

GMU Grönt är skönt

GMU dag 74-80 Aldrig Ge Upp, Soldatprov, Patrullfälttävlan och basker på

torsdag 5 okt dag 74 Aldrig Ge Upp 

Morgonen grydde och reveljen följdes av brytande av förläggning. Jag utsågs till ny gruppchef (en ny grp C varje dag så att alla skulle få prova på). Gruppen jobbade snabbt och fick ned förläggningen utan problem. En påse frystorkad ris/kyckling/sparris per person delades ut och vi tryckte i oss denna föga anande att det var den sista måltiden på ett bra tag.

Packning på och marsch i ca 3 km. Eftersom vi var i god tid och hade Fänrik Fysmonster som plutonchef blev det inte öka för att löka utan i sedvanlig ordning öka för att öka. Efter över 100 situps, 30 armhävningar och benböj till förbannelse påbörjades dagens första moment. Examination i olika ”stridssituationer” med skarp ammunition för att inte gå in på för mycket detaljer. Denna gick mycket bra bortsett från ett ganska svagt handgranatskast.

Vid tolv började magen kurra och när en pickup närmade sig trodde åtminstone jag att lunch stod på schemat. Helt fel. Istället drog ett enskilt överlevnadsdygn igång. Vi placerades ut ensamma i skogen (men betydligt närmre varandra än vad jag trodde skulle ske) och började bygga bivacker. Nog för att det enklaste är att fästa knäppedelen mot ett träd men samtliga hade fått uppfattningen om att detta examinerande moment gick ut på att visa att man kunde bygga en rejäl bivack. Byggde min mellan två klippblock och hämtade brutala mängder granris.

Plockade sedan ca två liter trattkantareller i det absoluta närområdet till bivacken. Rättade in utrustningen i bivacken, rensade svamp och kokade svampsoppa över öppen eld. Slevade i mig denna och somnade som ett litet barn vid 19-tiden. Vaknade inte ens när befälen gick runt och petade på oss under natten.

Fredag 6 okt dag 74 Aldrig Ge Upp

Sov gott i min bivack till kvart i sju morgonen efteråt. En fempunktstvätt i varmt vatten kickade igång dagen. Bivacken bröts och jag tog mig tillbaka till vår åsa. Här väntade dock inte någon frukostbuffé. Packning på, dags att gå.

Framryckning till ny skogsdunge någon kilometer bort. Halva styrkan byggde en plutonsbivack framför ett klippblock som var en sådan fin reflektor att Bear Grylls själv hade gjort i byxan. Min grupp byggde två o-platser. En blev bara lite dålig, en blev jättedålig. Maskeringen på båda var dock mycket bra kunde jag konstatera efter att vi marscherat ned från höjden där de befann sig. Ett utbildningsmoment i sprängtjänst tog vid. Vi fick en påse Ögonblink var och detta var sannerligen en höjdpunkt. Utöver att jag brände fingrarna då. Så jävla dåligt gjort men jag fokade lite väl mycket på att försöka koka vatten till alla att jag varken såg eller kände att stridshandsken blev lite väl varm. Trattigaste jag lyckats med på hela GMU. Tänkte sedan att ”äsch det är väl inte så farligt” men jag sotar fortfarande för detta. Skulle nog sagt till att en sjuksyrra borde kolla på det. Där och då köttade jag bara vidare och plåstrade om mig själv med en kamrats hjälp ett par timmar senare när blåsorna spruckit i handskarna. Beprövat dåligt. Lägger in lite bilder här nedan så kan ni följa förloppet och ta lärdom, hehe. Scrolla inte för långt om du är äckelmagad.

Själva sprängtjänsten var dock mycket rolig och något helt nytt. Tänt är det här!

Vid ca 15-tiden fick vi äta en frystorkad påse mat var. Efter 30 timmar utan käk satt denna mycket fint. Därefter började vi lösa patrullerings- och observationsuppgifter. Två o-platser och två patrullslingor skulle bemannas samtidigt. Betänk att vi var 14 stycken i plutonen så kan ni räkna ut hur mycket sömn det blev per person. Kallt som fan i o-platsen också. Jag satt 4 timmar i den. Till de tre sista passen tog jag med mig komarocken. Det var definitivt rätt åtgärd. Det enda som hände var att ett par fordon passerade nedanför o-platsen samt att jag hann ropa ”BURK” till en blågul. Gick två patrullslingor också innan natten var slut. Även dessa var händelselösa.

Lördag 7 okt dag 75 Aldrig Ge Upp

Bryta bivack, packa ihop och borsta tänderna. Sedan iväg mot nya äventyr och uppgifter. Frukosten lös med sin frånvaro men vi knatade på mot UFA:n för ett planerat eldöverfall. På vägen blev det ytterligare sprängtjänst och jag fick äran av veva upp och medelst elektronik tända på plutonens 3-kilos sprängdegsladdning. Här ska tändas! Tänt är det här! Kabom! Kom igen!

Vi fortsatte därefter mot UFA:n. Tog terräng, gick in i en stridsställning och förstärkte våra eldställningar. Eldställningar förbättra har vi nu genomfört så många gånger att jag mer eller mindre drömmer om att plocka sten. Vi låg och väntade i ca 2 timmar innan fordonet med två skyttar slutligen passerade. Eldövefallet lyckades och vi drog rask därifrån.

Nu försöker jag dra mig till minnes vad som hände sedan…

Jo, juste vi marscherade vidare och anlände slutligen till nästa UFA. Här skedde något fantastiskt. Vi fick mat. Isolerad sådan. Köttfärssås och pasta. SÅ JÄVLA GOTT. Stridsvärdet sköt uppåt som en raket.

Vi genomförde ytterligare ett eldöverfall/strid från stridsställning med skarp ammunition. Därefter packning på och marsch till en ny punkt där vi tog terräng och valde eldställningar. En plutonsbivack skulle resas och jag fick äran att chefa över detta. Extremt roligt. Jag bestämde att vi skulle bygga en avlång eldstadsbegränsning och två bivacker med öppningen mot denna. 2 timmar och ett par tydliga pekningar med hela handen senare hade visionen om sovplats för 14 pers förverkligats. Dags att bemanna patrullslingorna. Tre slingor skulle bemannas av trissar. Således 9 personer av 14 som löste uppgift. Denna natt hade jag en timme återhämtning i schemat. Gjorde ingenting eftersom mitt stridsvärde var högt.

Redan på den första patrullslingan stötte vi på fienden. Vår triss besvarade elden och gjorde växelvis bakåt. Tycker vi löste situationen förhållandevis snyggt med tanke på att det var första gången och beckmörkt. På nästa patrullslinga skedde samma sak. Besvara eld och så bakåt vilket var ordern.

Söndag 8 okt dag 76 Aldrig Ge Upp

Patrullslingorna på morgonkvisten var däremot händelselösa. Vid 4-tiden kunde vi lägga oss allihop vilken var trevligt. BESÄTT ELDSTÄLLNINGARNA. Vi rasslade ut ur bivacken och från min plats längst ut på flanken i stridsställningen hamnade jag mitt i hetluften för det som visade sig vara slutstriden i övningen. Vi löste uppgiften och nedkämpade fienden. Vi bröt sedan bivacken och marscherade cirka 7 km (enligt en kamrats klocka som kan mäta avstånd). Denna promenad inkluderade regn på tvärsen, promenad i cirklar, en brant helvetesbacke, tårar från en del och (är jag säker på) inombords asgarv från befälen. Mycket roligt 😀

Slutligen kom vi fram till ett område med förråd. Redan på håll såg jag att det var en fältbastu som upprättats invid dessa. Vi reste förläggning och fick veta att kriget var vunnet och det var dags att återhämta.

Fältbastun var så jäkla skön. Jag som är bastufantast hade velat ha det ännu varmare och med ännu mer ånga men det var verkligen helt ljuvligt. Vi fick hjälp av tjejerna från tredje pluton med att hålla en vattenkanna över oss så att vi fick duscha. Väldigt komiskt att sitta naken på huk på en hög med granris, hehe. Rena och glada kunde vi sedan återhämta i tältet medan gruppchefer och hjälpredor lagade mat till oss. Vi fick sedan lax som lagats i folie på eld. Det var så gott att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Vi hade bara fått äta en gång var 30:e timme under hela övningen så nu var det kalas. Tillbaka till tältet och nu trodde vi sömn stod på schemat. Icke. Bryt förläggningen ropade befälen.

När mörkret föll stod vi åter med packning på. Kapten K höll ett brandtal med ord som blivit bevingade. ”Gilla läget, ladda om mentalt och stötta era kamrater”.

Nu blir det jobbigt tänkte vi. Men faktum var att vi istället ilastade bussar. Jag slocknade som ett ljus och sov hela bussresan. Har lärt mig att ta vara på alla möjligheter att vila. Vi var övertygade om att vi skulle åka till ett annat övningsfält eller att bussen typ skulle ”gå sönder” och att något jobbigt skulle ta vid. När en buss körde fast trodde jag först att det var en del av övningen men tydligen hade den gjort det på riktigt. Vi åkte till regementet. Hängde upp tält i tälttorken. Och fick sent på natten lägga oss i våra egna sängar på logementet. 

Måndag 9 okt dag 77 – Soldatprov och patrullfälttävlan

Är övningen slut eller inte? En övning är aldrig slut förrän vården är klar. Vi vårdade gemensam materiel hela förmiddagen och personlig materiel på eftermiddagen. Vid 17-tiden var det kompaniuppställning. Gilla läget, ladda om mentalt och stötta kamraterna – nu ska ni ut igen. Beordrad materiel packades och vi gav oss ut på Soldatprov. Gott så, personligen tyckte jag att denna korta Aldrig Ge Upp inte var tillräckligt och majoriteten verkade hålla med.

Nu började en marsch som sträckte sig genom hela natten och en god bit in på nästa dag.

En patrullfälttävlan genomfördes samtidigt som Soldatprovet. Min pluton började med att gå ned till skjutbanan. Mörkret föll och jag utsågs till chef för min grupp. Vi sköt. Två av oss, inklusive mig, sköt 10 träff av 10 men samtliga kände att vi kunde gjort bättre. Vi marscherade vidare. Nu blandar jag säkerligen ihop de olika stationerna men bland annat kastade vi ”diskus” (en fordonsmina) och spjut (ett järnspett), vi gjorde avståndsbedömning i mörker och fick ta isär och sätta ihop en AK4:a i billyktors sken utan att ha fått utbildning på det. Vi hade dock manualen. Därefter nattorienterade vi. Jag pressade på gruppen så mycket det bara gick. AK5 isär och ihop på tid samt ett kunskapsquiz gjordes också mitt i natten. 

Tisdag 10 okt dag 78 Fältmössa av, basker på!

Allt eftersom natten fortskred och kilometrar och mil lades bakom oss började vissa kamrater hallucinera. En person såg en vagn. Vad för vagn, en stridsvagn? frågade jag. ”Nej, en kundvagn”, blev svaret. Andra gick och sov och fick räddas från att krascha i diket av kamraten bredvid. Jag själv kände mig oförtjänt pigg och så himla lycklig. Helt klart det roligaste på hela GMU:n. Vi hade stridspackning men inte stridsvästen så packningen kändes lätt.

Vi fick en halvtimmes rast och en renklämma plus en mugg choklad vid 01-tiden. Jag och en kamrat kokade vatten medan några sov. Jättemysigt att fika under stjärnorna. Jag vet att det låter romantiserande och att många hade det jättejobbigt denna natt men jag njöt genuint av varje steg och hade så sjukt roligt. Fick inte ett enda skavsår och fötterna höll sig torra och varma. Bytte strumpor och anpassade klädsel hela tiden. Fokus på att alltid vidta rätt åtgärder.

I alla fall, vi gick vidare och när dagen grydde befann vi oss vid grinden till regementet. På utegymmet genomförde vi en stykestation. Chins med handflatorna bort från en var svintungt. Jag har aldrig gjort sådana och kunde bara bidra med en enda… Här lyckades djuren i telekrigsplutonen betydligt bättre fick vi veta i efterhand. Nu trodde vi att det var slut men icke. Vi vände grinden ryggen och marscherade ut på närövningsfältet igen.

En påse frystorkat inmundigades och jag mikrosov sittandes i ca 10 min. Med mat i magen var jag återigen på topp och vi löste en station till med avståndsbedömning. Mer marsch följde innan vi kom till den sista stationen. Handgranatskastning och att göra upp eld.

Eftersom jag vet att jag är sämst på det förstnämnda diskvalificerade jag mig från laget i denna gren. Kamraterna presterade mycket gott. När det kommer till att göra upp eld däremot tog jag befälet, tände nävern och såg till att vi brände av snöret på 4 minuter och 6 sekunder. Gott genomfört efter en hård natt och i en mycket blöt skog.

Slutmarsch in till regementet följde. Vid 9.30 var vi på kasern, snabbspolade av kängorna och anslöt till övriga plutoner som stod uppställda bakom matsalen. Vi gick tydligen lite kortare men åt och sov mindre på AGU än de andra plutonerna så befälen såg nu till att vi tog ikapp med råge. Nästan fyra mil tror vi att vi gick.

Nu kom det bästa, min grupp vann både skyttet och hela patrullfälttävlan. Plutonens andra grupp kom 3:a i skyttet och 3:a totalt. Således 5 pluton i topp! GÖTT MOS!

Belöning i form av hamburgare väntade. Vi fick även chokladbollar. Total eufori. Och trötthet. Eftermiddagens vård gick långsamt. Vi fick även stuka basker vilket var svårt. Jag somnade kl 17 och sov förutom ett toabesök till kl 05:45 dagen efter.

Onsdag 11 okt dag 79 – Gilla läget.

Det viktigaste denna dag var soldaterinran och sedan uppställningen bakom kasern med hela kompaniet. En i vår pluton blev bästa rekryt på kompaniet. Sedan kom ordern: Fältmössa av, basker på!

Därefter kom en liten chock för mig när jag blev av med min befattning och fick en helt annan utan förvarning. Tog en timme mentalt mässandes ”gilla läget, ladda om mentalt och stöd av kamraterna” för att komma över detta. Fick tillslut lite mer information av befälen (som inte heller visste om att bytet gjorts) men nu har jag laddat om helt och är mycket pepp. Tilldelad uppgift skall lösas. Hoppas verkligen detta blir bra och i längden bättre än den befattning jag skulle haft. Den nya befattningen är en gruppbefälsbefattning så nu ser jag fram emot ledarskapsutbildning bland annat.

På kvällen gick vi ut och käkade hela plutonen och hamnade sedan på nattklubben All In. Var i stort sett bara rekryter (soldater!) där och det bjöds på karaoke. Jag har tilldelats en themesong och rätt var det var står samtliga och sjunger ”Vilse i skogen” med Markolio. Så jävla komisk chock. Kamraterna har ändrat texten till ”Nilsson i skogen…” och så vidare. Höll på att garva ihjäl mig eftersom jag var helt oförberedd. Flera befäl var också med och vi hade så himla roligt.

Torsdag 12 okt dag 80 – Höger, vänster om. Marsch!

Städning av kasern stod på dagens schema och det var precis lika tråkigt som det låter. Vi flyttade också all utrustning till våra nya kaserner. Fem grabbar från 5 pluton ska till samma pluton som mig så vi flyttade in i ett 14-bäddsrum tillsammans med 8 nya förmågor. Kommer bli bra detta!

Efter en sista uppställning fick vi för sista gången som 517 pluton höger vänster om.

Nästa vecka hoppas jag kunna bjuda på lite bilder från GMU:n och förhoppningsvis kan jag även fortsätta att skriva på den här bloggen. Tills vidare, tack till alla som läst!

GMU Grönt är skönt

Onsdag (4 okt, dag 73) – Aldrig Ge Upp

Dagen spenderades på skjutbanan. Tyvärr var min egen prestation en besvikelse. Kvotskjutning ”presidenten”… godkänt var 3.3 men jag fick 3.28. Som bekant blir man bra på det man övar och just öva vill jag göra mer. Tycker det är svårt att vara happy clappy när jag misslyckas. Som tur var blev det en härlig löprunda på typ 6 km i lagom tempo i höstsolen efteråt vilket gjorde mig glad igen. Middag på det och flaggan närmar sig toppen igen. Hoppas vi åker ut nu under kvällen.

Här slutade jag skriva blogg för nu rasslade det till. Härifrån och framåt skriver jag nu ikapp efteråt för givetvis hade jag inte med någon mobil ut i skogen.

Efter joggingturen gick vi till matsalen och utspisade middag. Ett kvällspass fanns på schemat och det var en föreläsning om läget i Ukraina och situationen på Krim från en mycket kunnig förvaltare som varit på plats. Vi fick en djupare förståelse för händelseutvecklingen i området och alla verkade uppskatta genomgången. Klockan 20 var denna slut och just som vi alla berett oss på en lugn kväll med vila på logementet kliver kaptenen ut på scenen. Framför det samlade GMU-kompaniet och säger han ”kriget börjar klockan 21”.

Hurraropen ekade när flocken ystra rekryter inser att det är dags att, med hast, bege sig till skogs. Inom drygt 15 minuter stod vi uppställda i korridoren med stridsutrustningen framför oss. Befälen gick igenom varenda ficka så att ingen otillåtet smusslats med ut. Våtservetter och kaffeförpackningar beslagtogs innan vi slutligen konstaterade att endast materiel som fick vara med var det.

Trupptransport ut i skogen gick smärtfritt och regnet smattrade mot rutorna. I beckmörker urlastade vi bussen och gruppcheferna fick order om att resa förläggning. Detta var lättare sagt än gjort. Personligen var jag mycket glad över att äntligen vara igång så jag tyckte mest det var komiskt när tältet välte medan vi försökte resa det (tältduken hade blivit svintung av allt regn). Med hjälp av hamparep, svordomar och gott samarbete fick vi slutligen upp det och kunde krypa till kojs. Aldrig Ge Upp var igång.