Browsing Category

GMU

GMU Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten

Larmmina, kompanifys och glada rekryter

Redigt med måndag. För egen del inleddes den med kompanifys i det underbara måndagsvädret. Inget går upp mot att möta veckan tomatröd i ansiktet och med svetten lackandes innanför den ack så tjusiga grå t-shirten med M90-mönster. Längtar ej efter poplinstället.

Eftermiddagen var lika trevlig den eftersom den tillbringades med rekryterna. Efter en kort marsch ut i terränglådan utbildade jag dem på larmmina 2. Ingen drog av den av misstag och samtliga fick öva på att hantera den på rätt sätt. Återstår att se om de kan lösa ut uppgiften att larmminera under nästa fältvecka. Utöver några längtansfulla blickar mot grinden när vi passerade så tycks dem inte ha allt för mycket emot att ha återvänt till regementet efter helgpermissionen.

Schemat är fortsatt fulltankat och jag har fortsatt världens bästa jobb. Imorgon ska jag dessutom få marscha längre med dem än tidigare. Det ser åtminstone jag fram emot. Rekryterna däremot verkar uppleva att jag tar långa steg lite väl ofta…

BU GMU Grönt är skönt

Tillbakablickar till grundutbildningen

Det är ett par veckor kvar tills jag kliver innanför grindarna igen. Just nu är det semester och nollad i schemat som gäller. Passar bra då det är galet mycket jobb med företaget som jag vill hinna klart med innan gröntjänsten åter tar vid. Häromdagen läste jag igenom gamla inlägg. Fruktansvärt roligt att ha måste jag säga.

Rast, vila, posta ksp 58.

Idag är ju Throwback Thursday så vad passar bättre än att lyfta fram några roliga anekdoter från året som gått. Jag fick mig i alla fall ett gott skratt.

GMU dag 29 – Kamraterna drömmer…

I övrigt berättade en kamrat en mycket rolig sak. Personen i fråga vaknade i natt av att ett befäl kom in och skrek åt honom att bädda sängen. Visar sig (i efterhand) att han drömde. Han vaknar dock till och bäddar varpå han somnar ovanpå bäddningen ”i väntan på visitation”. Hysteriskt roligt. Andra vaknar på nätterna och trevar efter vapen vi låst in. Andra vaknar och tror det är eldpostdags.

http://www.nilssoniskogen.se/nilssoniskogen/gmu-dag-29/

Befattningsutbildning dag 9 – Samband är inte lätt i början uppenbarligen… 

Komiskt egentligen. Många skrattar åt försvarets reklam om att en personlig utmaning kan vara ett skäl till engagemang i Försvarsmakten. Jag erkänner gärna att det absolut var ett av mina skäl. Sedan trodde jag att det var i något jäkla värn en regnig natt, eller på en iskall observationsplats, eller på en lång, matfri marsch som utmaningen skulle ligga. Icke sa nicke. Faktum är att den här IT-kursen är jätteutmanande för mig. Vi har dock bra instruktörer och kurskamraterna är mycket hjälpsamma. Känner mig (och är) för dålig bara. Men det kommer ju förhoppningsvis ändra sig med tiden.

http://www.nilssoniskogen.se/gront-ar-skont/konsten-att-ga-in-i-en-brandvagg-bu-dag-9/

Befattningsutbildning dag 10 – GMU:are kommenderar sin spegelbild…

Hörde något mycket roligt också som förtjänar att spridas. En viss GMU-pluton (inte min) står uppställda i korridoren på morgonen. En person är ensam i sin grupp av diverse skäl. Befälet kommer in och ropar LÄMNA AV. Den ensamma rekryten gör en helomvändning. Det står som sagt ingen grupp bakom personen. Däremot sitter en väggspegel där. Rekryten råkar således kommendera sin egen spegelbild upp i givakt. Ibland måste man stanna upp och fundera på vad fan det är man håller på med. Hysteriskt roligt.

http://www.nilssoniskogen.se/gront-ar-skont/sambandstaten-narvarande-en-samtliga-bu-dag-10/

Gruppcheferna utbildar soldaterna i pansarskott, jag trillar i ett dike bland annat

”En komisk incident inträffade när jag skulle framrycka mot en för damer rimlig pissplats. Lämplig plats fanns på andra sidan ett rejält dike. Att komma över detta hade under gårdagens minusgrader varit lätt. Tövädret hade dock gjort sitt med isen i det breda diket. Trots att jag tog i med kraft på vägen tillbaka räckte det icke utan jag fastnade nedsjunken till knäna i ler/vatten/isvälling ca 15 meter från de båda förste sergeanterna samt truppen. Den omedelbara tanken ”kan jag mörka detta” ersattes snabbt av asgarv när jag först inte ens kommer loss och sedan ser befälens min. Värdigheten bortblåst. Måste sett förjävla roligt ut. Byt strumpor, fortsätt skjut.”

En annan jävligt kul grej som jag fick höra resten av utbildningen var förvirringen som uppstod när jag ropar åt en soldat att ”Ta med dig ditt p-skott och kom hit med hast!”. Det är brådis liksom. För honom kör det ihop sig totalt och han springer åt två håll samtidigt. Menar jag att han även ska hämta rekryt Hast? Haha.

http://www.nilssoniskogen.se/gront-ar-skont/pansarskott-hela-veckan/

Flexie och jag har tagit långsamma promenader i skogen och ätit blåbär eftersom jag är sjuk.

BU GMU Grönt är skönt

MUCK!

Det tog drygt femton år från att jag bestämde mig för att göra lumpen tills att jag nu kan ge ett klartecken i guld. MUCK!

Vi marscherade ut genom Lejongrinden med de anställda soldaterna som publik. En högst märklig känsla. Elva månader har gått jäkligt fort men så beter sig ju tiden när man har roligt. Skall smälta det hela lite och återkommer med fler berättelser. Tills dess, tack till er som läst! Det har varit väldigt roligt att dela med sig av det här äventyret.

Just nu är jag väldigt, väldigt trött men jag ser fram emot en fortsatt karriär innanför grindarna. Faktum är att jag vände in igen direkt efter vi gått ut för att ställa upp tillsammans med befälslaget på kompaniuppställningen.

Återhämtning, rekreation och jobb med egna företaget står på schemat ett par veckor. Därefter åker uniformen på igen. Först blir det dock en tur till fjällen!

Bild från Ledningsregementets Facebook: C.LedR öv Mattias Hansson tackar av rekryterna ihop med förband och förbandschefer.
Fotograf: Sofia Norin Jansson/ Försvarsmakten

BU Frågor & Svar GMU Grönt är skönt Nilsson i skogen

Vad gör en sambandsgruppchef och en sambandssoldat/ledningssoldat? Utan samband ingen seger!

Vad gör jag, egentligen, i min tjänst som sambandsgruppchef? Den frågan ställde en läsare och som det M90-maskerade orakel jag är ska jag försöka förklara. Kortfattat ser min grupp till att brigadchefen har tut i luren när kriget kommer.

Tidsnummer 301533 inkom ytterligare en liknande fråga till mig (@nilssoniskogen) från en person som ska rycka in som sambands/ledningssoldat på A9 och som enligt uppgift inte riktigt fått grepp om vad tjänsten innebär. Nu skall jag hålla mig till att rapportera det jag vet och inte det jag tror och således ligger fokus här på hur det är att vara sambandsgruppchef på en främre ledningspluton. Med detta sagt så har jag delvis övat och utbildats tillsammans med 12. Sambandsbataljon så någorlunda insikt där har jag bedömt också. Är du radioräv sedan gammalt får du ha överseende med att jag ska försöka formulera mig icke-tekniskt och lättbegripligt i denna text. Tillägg avseende hur det är att jobba med samband på andra regementen tages tacksamt emot i kommentarsfältet!

Vad gör en sambands/ledningssoldat?

Kortfattat så upprättar vi en sambandsenhet som blir del i Mobilt Kärnnät (MKN). MKN är kommunikationsinfrastrukturen i Försvarsmaktens Ledningssystem. Vad betyder då detta i praktiken? Jo, att det finns ett antal fordon (hos oss är det lastbilar och bandvagnar) med en mast på och ett antal radioapparater, radiolänkstationer med mera i.

Vi åker ut i skogen, reser upp masten (lite som att fira midsommar varje gång!), startar igång alla apparater och som genom ett trollslag får vi kontakt med alla andra fordon som åkt ut och gjort samma sak. Sambandssoldaten är den som gör det praktiska arbetet vilket ute i fält omfattar allt från att köra fordon till att veva mast, knappa radio, maskera fordonet, felsöka när systemet strular, dra kabel mellan olika fordon, övervaka systemen dygnet runt och såklart vara beredd att försvara platsen.

Uppgifterna ser olika ut beroende på vilket typ av pluton du tillhör. Vissa jobbar exempelvis med de höga, fasta tornen och klättrar runt 60 meter över marken medan andra jobbar med satellitkommunikation och därmed har annan teknisk utrustning att hantera. Är du placerad hos artilleriet kommer PC-Dart (typ som Facebook Messenger med textmeddelanden över radio eller genom MKN) vara viktigt. Genom detta system talar exempelvis jägarsoldater om var fienden finns och när informationen rasslat genom beslutskedjan får Archer-besättningen reda på när och vart de ska skjuta.

Försvarsmakten har lagt en befattningsbeskrivning här men att nivån på det fysiska är en etta är rent jävla skitsnack. Prova att lyfta ett dieselelverk från ett lastbilsflak följt av att banka ned pålar i stelfrusen mark och avrunda med att tatta kabel nån kilometer i mörker och snö så inser man att det är fysiskt jobbigt med samband. Utbildningen har dock mycket teori och du måste vara lösningsorienterad och ha förmågan att trots brist på sömn och mat kunna lösa tekniska problem. Varje gruppering innebär problemlösning under stress och press. Det går dock inte bara att kötta, en sambandssoldat måste kunna tänka och arbeta strukturerat mitt i fältkaoset.

Inne på regementet innebär tjänsten bland annat att vårda fordon och annan materiel, fysisk träning, vidareutbildning inom olika system (sambandssystem ja men också flera olika vapensystem), mer vård, lite mer vård och så vård på det, utbildning och övning i strid, skjutningar, mer vård, mer fys, fys, fys, och mer fys, lite mer vård och sen fältlastar vi och drar ut i skogen igen.

Vad gör sambandssoldater på 11. Ledningsplatsbataljon?

Min grupp består av mig och fyra soldater. Två av dem bemannar sambandsenheten (en fräsig bandvagn med diverse radioapparater och annat i bakvagnen) tillsammans med mig, och två av dem bemannar en trossbandvagn. Vi är en del av en främre ledningspluton. Vi upprättar ett slags fältkontor (läs: en karta under en pressening) varifrån brigadchefen eller dennes underordnade kan leda striden. Jävligt salt uppgift således. Vi omgrupperar ofta flera gånger per dygn vilket är tungt jobb. Från en främre ledningsplats kan brigadchefen och delar av hans (tyvärr inte hennes ännu) ledningslag kan jobba nära manöverförbanden som verkar längst fram på stridsfältet. En liten och rörlig ledningsplats gör att brigadledningen kan följa bataljonens anfallsrörelser.

En främre ledningsplats är dock betydligt lättare att förflytta än en stabsplats som oftast består av mängder av containers, tält, fordon och kaffemaskiner. Även på stabsplutonen jobbar sambands/ledningssoldater och de gör ungefär samma saker som oss men de omgrupperar inte lika ofta.

I vår pluton finns också ett antal stridsfordon. Dessa är bepansrade taxibilar åt brigadledningen. De utgör också plutonens närskydd samt transporterar även skyttegruppen/grupperna. Innan vi grupperar är det deras ansvar att ta terräng och se till att platsen är säker innan vi rullar in med sambandsenheten. Jag leder grupperingen av vår sambandsenhet. När vi har upprättat vår mast och övertalat systemet om att vakna till liv kan brigadchefen få kontakt med resten av världen.

Genom oss kan chefen alltså jacka in sig i det kommunikationsnät som andra fasta och rörliga sambandsenheter har upprättat över tiden (MKN). På så sätt kan han kommunicera med manöverförbanden och leda striden. Nuförtiden står ju inte chefen på en höjd och tittar ned på ett slagfält och styr trupperna genom att signalera med olika flaggor. Istället får chefen aktuella rapporter via olika ledningssystem och han använder oss för att kunna berätta för underordnade vad dem ska lösa för uppgift och när. Väldigt enkelt förklarat.

Så förutom att se till att masten kommer upp (lättare sagt än gjort) och att sambandssystemet fungerar felfritt över tiden är jag även ansvarig för att mina soldater och våra fordon samt annan materiel har högsta möjliga stridsvärde över tiden. Skulle vi hamna i strid är det också jag som leder gruppen i striden.

För att vi ska kunna lösa allt jag skrivit om ovan behöver vi utbildas och just nu är vi i slutet av vår befattningsutbildning. Mina soldater gör 9 månaders utbildning, jag gör 11 månader men framöver kommer alla göra 11 månader eftersom det är en teoretiskt tung utbildning. Under hösten gick jag en utbildning som hette Instruktör Taktiska Telesystem, då var jag den enda rekryten. Genom den blev jag utbildad till operatör på MKN som är det sambandssystem vi har i vagnen. Parallellt genomförde jag gruppchefsskolan. Som gruppchef har jag alltså båda mina soldaters befattningsutbildning plus gruppchefsskolan att luta mig tillbaka mot när jag ska lösa min uppgift. Jag tror inte att det är så vanligt att få en så här individanpassad och massiv befattningsutbildning men jag är tacksam.

Under våren mängdtränades gruppen i det operativa arbetet med att upprätta, övervaka, bryta och förflytta sambandsenheten. Som tur är har jag en jävligt bra grupp, vi har gjort ett extremt bra jobb tillsammans. Samband får för mycket skit och för lite uppmärksamhet. Det är sambandsenheten som ger en främre ledningspluton existensberättigande och jag tycker det är väldigt synd att Försvarsmakten är för dålig på att lyfta upp sambandsrelaterade tjänster i sin kommunikation och marknadsföring. Kanske är det inte speciellt coolt (om än jävligt jobbigt) att tatta kabel men utan samband, ingen seger!

Samband är en förmåga som behövs på alla förband inklusive specialförbanden. Som duktig sambands/ledningssoldat har du extremt många karriärmöjligheter och har du kompetens inom MKN kommer du ha extremt lätt att få jobb efter muck. Du behöver inte ha teknisk kunskap innan inryck även om det såklart är fördelaktigt att ha någon form av intresse för det. Tänk på att du bara har så roligt som du själv gör det till över tiden!

Ställ gärna frågor så kompletterar jag inlägget!

BU Frågor & Svar GMU Grönt är skönt Guider & Tips

Gör GMU på Ledningsregementet (sök till mitt kompani!)

Den 23 juli startar den elva månader långa grundutbildningen på Ledningsregementet. Då kommer jag vara en av instruktörerna på 11. Ledningsplatsbataljon och mer specifikt på Rasbo Kompani.

Det finns platser kvar, bland annat som stridsfordonsskytt och stridsfordonsförare men givetvis slår jag ett extra slag för samband. Särskilt om man har någon form av intresse för IT.

Skall dock tilläggas att jag inte hade någon erfarenhet av att jobba rent fysiskt med IT-teknik innan inryck så det är absolut inget krav. Däremot är det bra om man gillar problemlösning, är envis och lösningsorienterad. Det är jäkligt roligt att jobba med samband på en främre ledningsplats. Jag tycker denna typ av jobb marknadsförs alldeles för lite av Försvarsmakten. Det är utmanande eftersom hela ledningslaget (inklusive brigadchefen!) är beroende av att just min grupp löser sin uppgift. En ledningsplats utan samband är inte värt ett skit/fyller ingen som helst funktion. Att då säkerställa att allt funkar och upprättas snabbt som fan medan ett antal höga chefer mer eller mindre står och hoppar på tå vid sidan ger en skön form av press.

Vi löser ju ”skarpa” uppgifter hela tiden. Det är inte en blågul som säger att det är godkänt eller för dåligt. Antingen fungerar systemen eller så fungerar dem inte och då blir det inget samband förrän vi felsökt och åtgärdat. Poängen är att man hela tiden jobbar ”på riktigt”.

Sedan får man som sambands/ledningssoldat såklart också en gedigen soldatutbildning inklusive olika vapensystem, ledarskap (för gruppchefer), strid och så vidare.

Med det sagt så vill jag verkligen slå ett slag för att göra lumpen. Har du inte antagningsprövat, boka in dig på en gång och se till att välja Ledningsregementet. Ställ gärna frågor så svarar jag eller tar reda på svaret och återkommer!

Här finns alla inryck (KLICKA och läs mer på Försvarsmaktens hemsida)!

BU Frågor & Svar GMU Grönt är skönt Guider & Tips

Rätt tid, rätt plats, rätt utrustning och rätt mental inställning – Tips till dig som ska antagningspröva eller göra värnplikt

Värnplikten är återinförd och land och rike runt darrar benen på de stackars ungdomar som valts ut att tjänstgöra. Kanske är du en av dem? Kanske funderar du på om grönt är rätt färg för dig? Frukta inte längre, här kommer ett antal moralhöjande svar som jag gett till personerna på byrån som hjälper försvaret göra reklam. Jag hoppas alla är införstådda med att det första testet på antagningsprövningen är att läsa minst fyra inlägg här på bloggen varav ett om mens utan att bli kränkt och dessutom komma undan med humorn i behåll och självdistansen intakt.

Skriv jättegärna fler frågor i kommentarsfältet så ska jag ge genomtänkta svar i ett till blogginlägg 🙂

Hur ofta får jag åka hem?

Det skiljer sig åt mellan olika förband men också mellan olika kompanier. Vi hade ledigt varannan torsdag eftermiddag till söndag kväll under GMU. Därefter en period med varje lördag söndag och sedan ändrades det igen. Du kommer att få åka hem tillräckligt ofta, det är inget att oroa sig för. Och nog ska det bli skönt att slippa flick/pojkrummet eller (som i mitt fall) att behöva ta ansvar för matlagningen själv. En solklar win. #minaskäl

Vad händer om jag får mens i fält?

Rekommenderar att läsa mitt blogginlägg på ämnet, att ta med en dos självdistans/humor ut i fält och att alltid ha tamponger i benfickan. Här finns blogginlägget.

Kommer jag vara ensam tjej?

Förmodligen inte. Det finns vissa förband och befattningar där det är färre tjejer och vissa med fler men i slutändan blir du soldat och det är det enda som räknas. Det må låta hårt men försök att inte fokusera på hur många av dina blivande bästa vänner som kommer vara killar eller tjejer. Tänk istället på att du kommer få kompisar och minnen för livet. Är det trots allt viktigt för dig att inte vara ensam tjej, fråga yrkesinformatörer om vilka befattningar flest tjejer väljer och sök en sådan. Om du är orolig över att vara ensam kille kan du andas ut, det kommer du inte att vara. Du kommer uppleva mer bromance än du trodde var möjligt.

Har du noll koll på skogen rekommenderar jag denna bok. Jag hade plutonskamrater som ej visste skillnaden på olika lövträd. Var inte en sån.

Ska vi ha ett distansförhållande nu?

Ja, eller så gör du slut. Alternativt kan du välja ett regemente nära hem. Efter de tre första månaderna (GMU) kommer det vara betydligt fler tillfällen till kvällspermission (det vill säga att åka hem och tillbaka samma kväll eller morgonen därpå) och ligger ditt förband nära din hemort blir det lätt att åka hem. Nuförtiden finns ju allehanda moderna kommunikationsmedel. Du behöver inte direkt vänta på en MC-ordonnans eller en brevduva för att skicka en kärlekshälsning. Vänta med att lägga till Försvarsmakten som arbetsgivare i din profil på Tinder tills efter MUCK dock…

Är allt jobbigt jämt?

Nej, det är det inte. Om du däremot tänker att allt är jobbigt och fokuserar på det negativa, på hemlängtan eller på att befälen är stränga så kommer det kännas tungt över tiden. Med rätt mental inställning kommer även de jävligaste situationerna är bli hanterbara. Och hur mycket det än suger att hacka tänder på en o-plats så kommer det vara värt det för att kunna skratta med kamraterna åt eländet efteråt. Försök även att behålla lugnet första veckan. Så jobbigt är det inte att stå upp rakt, bädda sängen själv och klä på sig på under femton minuter.

Vad händer om jag har sönder något?

Då berättar du det på en gång för befälen som kommer hjälpa till att reda ut situationen. Så länge du inte förstör med flit eller är extremt oförsiktig så kommer du inte att bli betalningsskyldig personligen. Däremot kommer du med rätta få skämmas om du tappar bort dina saker. Materielen skall vara i handen, i fickan eller i packningen. Aldrig på marken bredvid dig. Ha även fickorna stängda. Annars ramlar materielen ut och skogen in.

Hur ser en vanlig dag ut?

På GMU ringer väckarklockan 06.00. Därefter bäddar man sin säng, klär på sig uniformen, putsar upp lite extra blänk i kängorna och ställer upp för att gemensamt marschera till frukosten 06:30. Frukosten äts i matsal och därefter städas logement och gemensamma utrymmen så som toaletter och korridor. Uppställning vid 07:30 innebär visitation av lokaler, sängbäddning och hur man själv ser ut (hårvård, skägg, kläder). BRAK och mental träning därefter. Har du tur och får ett eget fysmonster till befäl så börjar du svettas rejält redan nu och det kommer du fortsätta med. Således drick strumpor, byt vatten. Eller hur var det nu igen?

Sedan börjar dagens verksamhet. Kanske är det ett fyspass planerat eller en dag på skjutbanan. Teori och praktik blandas. Lunch och middag äts antingen i matsalen eller så kommer befälen ut med isolerad mat i kärl till övningsfältet. Är plutonen ute i fält ser rutinerna annorlunda ut eftersom man då sover i tält, tvättar sig i en plastbalja och bedriver riktig soldatverksamhet med förtjänst över tiden. Kom igen, det blir kul!

Har man täckning på en u-båt?

Förmodligen har du mobilförbud där men vad vet jag? Marinen liksom…

Om du vill dela med dig får du också gärna skicka med varför du valde att söka dig till Försvarsmakten, vad du sedan inför antagningsprövning och inryck var mest fundersam eller nervös för.

Jag valde att söka till Försvarsmakten eftersom det varit en dröm sedan jag var drygt 15 år. Med nära bekanta i specialförbanden väcktes tankarna om en grönklädd karriär tidigt. Nu kommer jag förvisso aldrig bli en salt operatör men jag fick upp ögonen för försvaret. Givetvis lockar personliga utmaningar men framförallt möjligheten att jobba i en grupp och tillsammans lösa svåra uppgifter. Dessutom är det fruktansvärt kul att vara i skogen. Generellt tackar jag ja till allt som verkar roligt.

Ett par år av ungdomsverksamhet därefter gav blodad tand. Säga vad man vill men det var jävligt roligt att vara ungdom inom Försvarsutbildarna. Nu, över 15 år senare, drivs planerna om en grön karriär igenom. Mitt planerade inryck som tjugoåring ställdes in på grund av nedskärningar inom Försvarsmakten men drömmar skall genomföras, således ryckte jag in i somras, 29 år gammal och vis.

På tal om att vara vis, den som har någon erfarenhet av ungdomsverksamhet och sedan rycker in gör klokast i att vara extremt ödmjuk och komma ihåg att det är en jättestor skillnad på ungdomsverksamhet och att göra grundutbildning. Visa vad du går för genom att hjälpa andra och lösa tilldelade uppgifter – inte genom att säga åt andra eller, gud bevare oss, befälen vad som egentligen är rätt. Med det sagt, är du under 18 år – sök till frivilligverksamheten. Det om något är vad som behövs för att skapa rediga ungdomar.

Inför antagningsprövningen (det vill säga mönstringen) var jag mest fundersam över hur resultaten skulle skilja sig från mitt tidigare test. Gjorde dem som sagt första gången som 19-åring. Hade ju varit kärvt att få veta att jag gått bakåt i utveckling. Cykeltestet och psykologen är mina paradgrenar. Det sistnämnda genererade en 9:a både för 10 år sedan och nu. Styrkan däremot… en 3:a. Haha.

Det mer seriösa svaret är att jag gick in med inställningen att ”jag kör nu, ingen idé att träna i flera månader när tjänsten jag vill ha hade låga fysiska krav (höga krav på det teoretiska med arbetsprovet etc dock) – bättre att få ett nej direkt eller komma igenom utan att slösa tid”. Detta då jag redan visste att den typ av träning som krävs för mönstring INTE är den typ av träning som bäst förbereder en för inryck. Sagt och gjort så mönstrade jag och kom in direkt. Därefter kunde jag ta hjälp av FMTK-appen och träna rätt inför själva inrycket. Tjänsten jag sökte och fick var på psyopsförbandet, att jag sedan ville och fick byta tjänst efter GMU är en annan historia (med ett lyckligt slut).

Jag är fel person att fråga om nervositet däremot, jag är sällan nervös. Eller, jag bryr mig inte om jag är det. Jag gör saker ändå. Det var lite läskigt att flytta ensam till Indiens ärligt talat äckliga huvudstad New Delhi som 23-åring men jag gjorde det ändå. Det var lite oroligt i magen att välja att driva eget aktiebolag och att anställa folk istället för att tacka ja de flertal gånger jag erbjöds jobb på olika företag men jag gjorde det ändå. Det är lite ovant att dela med sig av tankar och så här på bloggen men jag gör det ändå för att det kanske kan peppa någon annan att söka sig till Försvarsmakten, hitta kärlek till friluftslivet eller bara i största allmänhet driva igenom något som kanske verkar lite otäckt först. Genomförandekraft! Framåt! Pergite! Skit i vad andra tycker.

Inför inryck är det en enda ramsa du måste komma ihåg och leva efter: rätt tid, rätt plats, rätt utrustning och rätt mental inställning. (Det sista är mitt eget tillägg som jag tycker borde bli standard i det klassiska uttrycket.)

Så länge du följer det så kommer allt bli bra. Du kommer få veta vilken tid du ska vara på en viss plats och vilka saker du ska ta med dig. Från själva inryckningsdagen och vidare, varje dag i Försvarsmakten. Det är alltid okej att fråga en extra gång om uppgifterna ovan om något är otydligt eller har missats.

Sammanfattningsvis: gör det bara! Det kommer bli kul!

BU GMU Grönt är skönt Guider & Tips Nilsson i skogen Träning

Söndagsfys: springa milen

Inlägget innehåller en annonslänk för Prozis sportnutrition.

När fysmajoren inte är närvarande får man som god soldat själv konstatera att det är utmärkt väder för löpning och bege sig ut. Eftersom det är permission kan jag även tillägga att jag är glad att hon inte följt efter mig hem för att tillse att fysen bedrivs med någorlunda förtjänst.

Müsli blev utsedd till stridsparskamrat och utrustades med ett stycke rosa Hurtta-sele (Fk Fysmonster does not approve, hon hatar min rosa spork också.) samt expanderlina och magbälte från Baggen.

I motljus joggade vi iväg med humöret högt och tempot lite lägre. Eller, lägre och lägre. Efter 10 km kikade jag på Runkeeper och vi hade då lyckats prestera milen på 1 h, 1 min och 33 sekunder. Tillräckligt förtjänstfullt för en mysrunda.

Håller på att prova mig fram bland alla proteinpulver förresten. Att ta med proteinpulver till regementet är ett tips till alla som ska göra värnplikten. Kvällsfikat är oftast bara bröd och efter GMU när det finns mer tid till egen fys på kvällarna är det gött att ha något att äta efteråt. Middagen serveras nämligen 16.30 så efter ett kvällspass behövs något proteinrikt.

Eftersom ni vet hur låg ersättningen är till rekryter (ca 4 500 kr/månad) så vill jag uppmuntra samtliga att fylla på med proteinpulver från Prozis genom denna länk samt att använda min rabattkod WILDA-10. Då får jag nämligen en liten bonus och kan själv köpa proteinpulver och så vidare över tiden. Frågor på det?

I övrigt har helgen bjudit på renovering. Lurade hit en fanjunkare som löste tapetseringen och Fredrik har nu börjat snickra foder. Någon gång kanske det bjuds på ett par inomhusbilder som omväxling.

Hann även med en 1,5 h lång tur imorse med de två andra schäfrarna. Solen hade gjort sitt jobb och smält bort en del snö i skogen till och med.

Under veckan som var hade vi en lite större sambandsövning och fick chansen att gå igenom alla system och tjänster vi som grupp kan leverera. Känns bra inför den kommande ”slutövningen” Brigstri. De kommande ca två månaderna väntar även flera mindre övningar och därav bitvis radiotystnad här på bloggen, så har jag förvarnat.

Trevlig söndagskväll samtliga!

BU GMU Grönt är skönt

Du får spy men inte gråta Nilsson!

– Det är återigen fantastiskt väder för löpning, sa den skräckinjagande fysmajoren och pekade med hela handen i riktning mot det kuperade enkilometersspåret. Snön slog oss i ansiktet, minusgraderna bet i kinderna och isen på marken var hal när vi joggade i utpekad riktning. Intervaller i ca 7 km följde. De mer tränade sprang längre, några sprang kanske kortare. Ett redigt jäkla pass när vi varje 800 meter skulle göra 15 burpees, sen 14 och så vidare ned mot noll. I snön. Moralstärkande.

Förste sergeant Allvarsam (den samma som alltid dyker upp när jag ser ovärdig ut) kräktes till höger och vänster. Helvete vad han tar i. Som det poplinsställsmonster jag är försökte jag hålla hans tempo en kort bit i en ökning för att prova. Jag blev snabbt ifrånsprungen med kraft. Är ändå väldigt nöjd med min insats. Kamraten sammanfattade det rätt fint genom att säga ”men du ser ju helt förstörd ut Nilsson”. Han hade rätt. Var riktigt rolig kompanifys i bemärkelsen att det var så mycket misär att det blev roligt. Större delen av dagen tillbringades sedan med att återigen stifta nära bekantskap med sambandsmateriel. Hela systemet i vår bandvagn ska installeras om och göras iordning. Det bådar inte för vidare rolig läsning så vi återgår till fysfunderingar istället.

Med risk för att jag kommer få göra straffburpees tills även jag kräks behöver vi tala ut om Fänrik Fysmonster. Detta är en fysfänrik som gjort starka avtryck och då talar jag inte bara om plutonens minskade midjeomfång utan även på er läsare. Ni var flera som i läsarundersökningen (svara här, det är inte för sent) skrev att Fänrik Fysmonster är ett mycket uppskattat inslag.

Här kommer ett par direkta citat från er:

”Gärna mer träningsupplägg som du gärna använder när du är själv på gymmet eller vad ni ofta gör med Fänrik Fysmonster. Han verkar vara en rolig filur ;)”

”Din humor med Fänrik Fysmonster och dina dagböcker är best of all time.”

”…De känns mer som rapporter medans dina som sagt är mycket mer personliga mer fler personliga anekdoter, tips och t.om. karaktärer som fänrik fysmonster hahaha.”

Nu utgår jag från att samtliga läsare förstår att denna livsfarliga fänrik endast får en liten bit av sitt goda själv porträtterat och till råga på allt rätt hårt vinklat. Baserat på citaten ovan kan jag också tillägga att fysmonstret är en kvinna.

Så i andan av Johan af Winblad som år 1846 nedtecknade sina memoarer om livet i konungens armé med detta citat i inledningen…

”… ännu med friskt minne af det förflutna och med vanan att, under ett oftast kontemplatift lif med pennan i hand, anteckna hvad mig faller in, är jag sinnad att som tidsfördrif lefva mitt lif om igen på papperet, fördomsfritt och uppriktigt, till måhända någon nytta eller upplysning för yngre vänner och samtida.”

… så kommer här sju härliga minnen från stunder med Fänrik Fysmonster. Fänriken som i alla lägen genomför samma eller hårdare fys som vi stackars rekryter tvingas göra.

”Det kommer bli bra Nilsson, var inte så orolig.”

När min befattning utan förvarning eller information blev ändrad från stridsfordonsförare till sambandsgruppchef var det bland annat fänrikens stärkande ord som gjorde den mentala omställningen lättare. Och det jag inte lyckades ändra i huvudet bankades snart in under två fyspass i veckan över ett par månader när jag ensam utgjorde fänrikens trupp. Jag är van vid att själv styra upp mitt öde, således kom denna twist rätt oväntat men det blev jättebra och den allvetande fänriken hade rätt.

”Vi ska testa ett nytt träningspass Nilsson.”

Med hela handen pekandes mot gymmet gav vi oss av. Ensam i min befattning stod jag där själv med ett hysteriskt vältränat befäl som tycker 300 burpees på alldeles för få minuter är lika med njutning. Min insats kan väl sammanfattas med vad jag tror att en publik hade tänkt om de sett mig: IT HURTS MY EYES! Skjut mig.

”Du får spy men inte gråta Nilsson”

Lungorna höll på att sprängas och den förbannade backen tog inte slut. Sand och grus gjorde att varje kliv framåt kändes som tre steg bakåt. Backträning. Det var mer eller mindre omöjligt att andas och (den förmodligen inbillade) syrebristen gjorde mig som GMU-rekryt nästan gråtfärdig. Som tur är finns alltid Fänrik Fysmonster där, redo att stärka själ och moral med ett motiverande uttalande. Du får spy men inte gråta Nilsson!

Tillägg: läs med glimten i ögat och tänk på de bevingade orden individanpassat ledarskap. Denna push är vad jag behöver i just fys. Givetvis är det ok att vara ledsen också. Kom ihåg det vi pratade om humor…

”Ni springer så långsamt!”

Våra poplinsställsklädda ben smattrar som trumpinnar när vi i flock hetsar över bron med motorvägen under oss. En utlovat (nåja) lättsam uppvärmningsjogg har förvandlats till majoriteten av GMU-plutonens värsta mardröm: hetslöpning med en vildsint och besviken fänrik i täten. Den långa (okej, typ 2,5 km) uppvärmningsturen följdes upp av en uppläxning av vår brist på hastighet och därefter tävling i diverse styrkeövningar. Jag vann inte.

”Jag har en ny idé, tävlingsbrak!”

Jag hade oturen att få höra det redan på kvällen så efter en sömnlös natt var det dags att ställa upp i korridoren. En övning i taget och så många repetitioner att det tillslut bara fanns en överansträngd rekryt och en pigg fänrik kvar. Det enda vi överraskade positivt på var benböj. När majoriteten av plutonen gjort hundra stycken fick vi eld upphör. Och därmed försvann också min enda chans att ligga nära toppen. Kan tilläggas att fänriken ensam var kvar i topp två på samtliga övningar. Jag tror dom stannade på 136 strikta situps på raken bland annat. God morgon bassejävlar tänkte befälet och log.

”Gå som vi gör i Stockholm”

GMU-plutonen gick för långsamt över tiden och det är för dåligt. Således för Stockholms-träning, framåt. Ni kan inte gå långsammare än vad folk gör på centralstationen i Stockholm tyckte fänriken och satte av med packning på i ett för mig äntligen bekvämt tempo. På marschträningen går vi nog minst dubbel så fort som under GMU:n och med den dubbla vikten i packningen. Att jag även borde springa dubbelt så fort nuförtiden… Det finns förbättringspotential kan vi konstatera.

”Vi har hittat din blogg…”

I ljuset av allt detta kan ni nog sätta er in i hur mycket mina knän darrade när jag blev utropad ur korridoren under GMU:n för att öga mot öga få höra fänriken minsann läste (och läser…) bloggen. När rekryt-stress-svetten lagt sig visade det sig dock inte vara någon fara på bandvagnstaket. Hur det blir nu däremot, det vet jag inte. Hör ni inget från mig på ett par dagar så har jag förmodligen fysat ihjäl mig själv.

Tillägg! Jag blev så glad för all input i läsarundersökningen och jag känner mig mer motiverad än någonsin till att fortsätta blogga tack vare era kommentarer i undersökningen! När regnet faller och jag står mitt i kläderna och fryser på något postpass kommer jag tänka på er, dels på alla glada hejarop och dels på de konkreta förbättringsförslagen. Och givetvis går även en stort tack till våra utmärkta GMU-befäl och framförallt fysmonstret som även nuförtiden får mig att pusha hårdare på fyspass än någonsin tidigare i livet. Tack!

Fredagens civila jogg. Jämfört med hur jag såg ut idag ser jag ut som en OS-guldmedaljör på denna bild. Fördelaktigt att vara på en arbetsplats där man kan vara tokröd i ansiktet och snora som en dåre med håret åt alla håll och ingen bryr sig. Soldatlivet 💚

BU GMU Grönt är skönt

Vilken sorts humor är okej på logementet?

Ett flertal läsare har redan gjort gedigen insats och svarat på min läsarundersökning. Särskilt en viss kommentar från en gammal surgös gav mig ett gott skratt. Personen skrev att det bästa med bloggen är att ”man kan välja att inte läsa den”. Detta för mig osökt in på en mer seriös kommentar med ett önskemål om att ta upp ämnet humor.

Så här löd den kommentaren:

”Hur ni väljer att bruka humor på logementet, vad är okej, vad är inte okej – var lägger man nivån så att det passar alla?”

Detta är en mycket intressant fråga och något vi pratat (lagom) mycket om på luckan. Nu kan jag bara tala för mig och förmodligen kommer någon bli kränkt (eller sekundärkränkt) av det här inlägget men jag tycker det är viktigt att humor och skämt får vara lite icke-PK. Svart humor är något av ett måste för att överleva i Svettskydd 90.

Dock är det ack så viktigt med fingerspitzengefühl. Fingertoppskänsla. Skämten kan befinna sig ganska långt ned under byxlinningen med det finns fortfarande en gräns. För mig handlar gränsen om att inte göra en kamrat ledsen. Exakt var gränsen går är olika från person till person.

True story och ett meme jag gjorde efter p-skottsutbildningen i vintras. Typexempel på rolig humor, visst?

Exempelvis brukar jag och två av lillebrorsorna (läs skyttegruppcheferna) kunna skämta rätt grovt med varandra. Men det är också vi tre som haft de djupaste/seriösaste jämställdhetsdiskussionerna. Vet man var man har varandra är det lätt att veta var gränsen går. Och det är inte heller jobbigt att säga till när något onödigt råkar sägas.

Jag tycker exempelvis att motorstopp är ett bra ord, kärringstopp är inte bra. Men om jag bara tar detta enda exempel så låter det som om jag skulle vara extremt lättkränkt. Motsatsen är egentligen sanningen. Jag kommer dock aldrig vara rädd från att säga ifrån direkt och rakt till personen (oavsett ansamlad mängd stjärnor och skit på axlarna) om jag upplever att någon gräns korsas. Och jag kommer alltid vara beredd att lyssna och säga förlåt om någon tycker jag dragit på för hårt.

När jag övertygade instruktören om att få ta bandvagnen till donken. Fänrik Fysmonster fick ingenting veta.

I bollhavet på stridsfordonen är Merry Fuck Kill en klassiker. Gränsen går vid att aldrig dra den leken mot någon i plutonen/grannplutonen. Befälet är givetvis okej att dra den mot. (Är du officer och kränkt går det fint att kommentera något syrligt här nedan.) Sarkasm ingår också i humorn och en rejäl dos självdistans (både från ”jaget” och verksamheten) tycker jag är en förutsättning för att ha roligt. Humorn stämmer rätt väl överens med sådan som förmedlas på tex @vinkelmaffia_som_fan på Instagram och liknande konton.

Sedan svär vi allihop bitvis som borstbindare men att kalla varandra för skällsord går bort. När sådant ändå hänt har det också tagits upp och tagits väl emot på plutonens timme. Jag är inte sen med att vråla kuken också om något jag själv gör går på röven men jag skulle aldrig kalla någon för jävla kukhuvud. Att lära känna varandra är verkligen grunden till att humorn ska funka. Desto fler månader tillsammans desto lättare blir det.

Ett exempel till, jag har sagt ifrån till en person som kallade sambandspersonal på ett nedsättande vis för gnisthoror. Sånt är inte roligt. Då är det inte humor längre utan brist på respekt. I övrigt tycker jag mycket om den här personen och dennes humor. Det är också en viktig grej: skilj på sak och person. När det gäller andra och dig själv. Sedan skämtar jag gärna själv om hur jävla salt det är att tatta kabel. Förstår ni skillnaden?

Jag har inte känt mig det minsta kränkt i Försvarsmakten men kanske har vi en mer avslappnad och inkluderade syn överlag på Ledningsregementet än på andra regementen? Jag vet inte. Bara faktumet att Fanjunkaren som jag kallade Fj Taktiskt Attack Skräck Skägg (TASS), som den ryska nyhetsbyrån, kommenterade på bloggen och använde just Fj TASS som signatur tycker jag säger det mesta om självdistansen hos majoriteten av dem jag träffat på LedR. Inte heller Lt Göttmos eller Fk Fysmonster har gett mig mer skit (eller fys) än vad jag förtjänar efter att ha gjort dem till karaktärer här på bloggen. (Roligt att en av er i läsarundersökningen skrev att en av de bästa sakerna med bloggen var just Fänrik Fysmonster). Sedan har jag ju dom bästa grabbarna och tjejerna (vi är två) i min pluton.

Det enda som känts lite ledsamt var kommentaren från en anställd kvinna på Amf 1 som i en kommentar på mitt blogginlägg om mens i fält skriver att hon skäms över att vara kvinna i Försvarsmakten på grund av min blogg. Det tycker jag är en trist attityd men den får stå för henne. Jag står för allt jag publicerar här och som tur är, det bästa med bloggen är ju att man kan välja att inte läsa den.

BU GMU Grönt är skönt

Vad finns i uniformsfickorna?

Få saker är så tillfredsställande som att kunna plocka fram det man själv eller en kamrat behöver ur uniformsfickorna. Med det sagt så varierar innehållet och i fredags var det följande som fanns i fickorna. I fält är det inte ovanligt att en mössa samt två par strumpor (i plastpåse) också finns i fickorna. Så här kommer en oredigerad version med precis allt som låg i mina fickor i fredags.

I vänster benficka bor min fältmössa. Den har alltid sällskap av en vikkåsa och ett tändstål. Nävern är slut men jag har tamponger i höger benficka och det funkar lika bra. Har som synes även tändstickor. Nyckeln till skåpet sitter fast i en hälla och stoppas ned i byxfickan med knapp. I övrigt har jag ett kartfodral med pennor, minneslappar, kompass, anteckningsbok, sudd och en karta över närövningsfältet (som inte syns på bild pga sitter på utsidan av kartfodralet).

I höger benficka ligger ett kränkt första förband. En hundbajspåse. En minineccessär med bland annat tamponger, våtservetter, handkräm, ipren, en kam, handdecinfektion med mera. En grön buff och handskar utgör förstärkningsplagg. Ficklampa och multitool som kommit till mycket nytta vid bandvagnsmek. Tuggummi och kaffe för stridsvärdets skull och så en pannlampa som senast användes på torsdagskvällens marschträning.

I bröstfickorna var det ganska tomt i fredags. Pennor, block, USB, hörlurar, öronproppar och så mobilen då. Brukar ofta även ha snöre i fickorna.

Det var alles. Vad trycker du ned i dina fickor?