Browsing Category

BU

BU Grönt är skönt

Vårdvecka

Är vi verkligen i Sverige? Värmen är nästan absurd. Vård i motoroverall står på schemat liksom utvärdering och personliga utvecklingssamtal med plutonchefen. Jag hoppas så många som möjligt från plutonen ska välja att stanna kvar i Försvarsmakten. Tror alla kommer välja minst T. (Tidvis anställning, dvs komma in på vissa övningar etc). Dock kommer nästan hela min grupp stanna på heltid. Ska bara övertyga Warduck också så är vi fulltaliga. För egen del stannar jag som sagt. Råkar förresten veta att det finns platser kvar om man vill rycka in på min pluton och bli stridsfordonsbesättning…

Volleyboll och fotboll har också prioriterats. Tyvärr är jag riktigt förkyld så det har varit begränsat med fys för min del.

Ser i övrigt fram emot pannkakor idag. Inte många torsdagar kvar nu 👌

BU Grönt är skönt Nilsson i skogen

BrigStri 18 ur sambandsgruppchefens perspektiv

Vare sig stålregn eller blött regn präglade övningen BrigStri 18. Istället sken solen konstant utom den förmiddagen då vi övade vältrigg inomhus. Kärvt värre.

Vältrigg är för den oinsatte ett stridsfordonsliknande åbäke som bjuder uppsutten personal på en tur likt i en tombola. Precis som bilen man tumlas runt i vid halkkörning innan körkortet skulle tas således. Hängandes fastspänd upp och ned med full stridsutrustning blev det utmanande att kravla fram till förarplats och ut genom den luckan. Tur jag inte har anlag för klaustrofobi. Riktigt roligt var det även om det såklart vid en skarp situation hade varit långt från kul att sitta fast i ett stridsfordon, potentiellt med vatten inforsandes och fientlig eld i luften.

Utöver detta gavs plutonen möjlighet att öva gruppering ytterligare ett antal gånger. Repetition är kunskapens moder och nu fick vi även tillfälle att anpassa det vi övat utifrån brigadstabens önskemål. Brigadchefen och ledningslaget är ju dem vi ger service till kan man man säga i bemärkelsen transport och kommunikation.

Särskilt för oss i sambandsenheten var det lärorikt att jobba nära staben och vi löste vår uppgift på ett riktigt bra sätt måste jag säga. Naturligtvis kan man alltid öva mer och helst oftare med brigadstaben men utifrån förutsättningarna levererade plutonen och vi fick mycket beröm.

Som slutövning var det inte en så bra övning eftersom vi inte omgrupperade lika ofta som vi borde göra. Det var ju inte en övning tänkt till oss vilket jag förstår men vi fick ingen ”shit detta är vår slutövning”-känsla. Vi tog dock initiativ och hjälpte till och felsökte även utanför vår enhet vilket skapade värde.

Nu är vi som sagt på Ledningsregementet igen och det är vårdvecka på schemat. Bandvagnen ska få kärlek och vi ska fysa. Solen skiner och det är galet varmt. Det känns att det inte är långt kvar nu! Känns redan trist att tänka på att lämna kamraterna. Som tur är ska i alla fall några jobba kvar precis som jag.

BU Grönt är skönt Nilsson i skogen

Åter till LedR

Igår framryckte vi tillbaka till Ledningsregementet. Borta bra men hemma bäst! Systemövningen är därmed avklarad. Bitvis radiotystnad framöver här på bloggen beror även fortsättningsvis på att vi är inne i slutövningsskedet och därmed övar intensivt över tiden.

Innan vi lämnade P4 och Trängregementet hann jag också Flexie springa ytterligare två rundor. Inte i någon vidare fart dock. Har känt mig sliten och trött men det är kanske inte så konstigt. Sprang igår ”hemma” i Spånga också men även dessa kilometer gick trögt. Har fått ihop 16 km jogging än så länge denna vecka enligt Runkeeper.

BU Grönt är skönt Nilsson i skogen

Kompaniövning Aldrig sist – Reflektioner från övningen

Ge fan i att vara sist är medskicket vi minns från den gemensamma övningsgenomgången i början av förra veckan. Mycket mer än så fick vi inte veta innan det hela brakade loss. För oss nykomlingar var det den första kompaniövningen och plutonen drev igenom lösandet av uppgift med kraft.

Inledningsvis deltog vi två dagar på dagtid. Det betydde att vi grupperade och omgrupperade som om vi var med i övningen men vi sov på logementet. Har tappat bort räkningen på hur många gånger vi omgrupperade totalt (nackdelen när det är mobilförbud och därmed radiotystnad på bloggen) men jävligt många gånger var det.

Hur som haver gick vi tillslut officiellt ut på övningen och förärades nätter både i framvagn på bandvagn liksom i tält och ett par timmar som sovande (slumrande…) sambandspost (och ja, det är så man jobbar i vissa lägen). Vi är för få i plutonen så alla går jävligt tungt under övning. Dock inget nedslående, vi var ju i skogen och det fanns uppgifter att lösa. Till råga på allt var det fint väder mestadels.

Således bestod det personliga stridsvärdet prövningen och jag är så glad över tiden att jag misstänker att kamraterna stör sig på det. Tjänstemin går ej att behålla. Allt är ju så jävla kul! Speciellt när det börjar regna och misären kryper närmre. Rätt mental inställning!

En sådan upprätthöll min grupp och vi hade grymt roligt och tog vara på alla möjligheter som gavs till att förbättra oss själva. När vi under en dag fick utgöra skyttegrupp i Stridsfordon 90 var det ingen idé att klaga över långa väntetider, istället var det bara att njuta av att få prova på nya uppgifter. Även om det till viss del innebar väntan. Men nog fan är det coolare och vänta i ett stridsfordon än i exempelvis en korridor på kasern. Hur kul som helst!

Vid ett par tillfällen blev några individer ledsna (stress, sömnbrist, press, fältlivet…) så jag tror att denna övning gav möjlighet att börja känna på olika typer av gränser. För att reflektera lite så tror jag det är lättare för mig som… tänkte skriva att det har med ålder att göra men kanske räknas inte bara faktiska siffror utan mer vad man har för personlighet och erfarenheter. Jag har en sjukt stark motivation till att göra det jag gör, jag tycker fält är det bästa som finns och det är komiskt när allt suger, jag blir typ bättre ju mer skit som träffar fläkten. Däremot är jag betydligt mer kass på kasern och på exempelvis fys (så länge det inte är marschträning, då är jag typ bäst).

Inget i fält har hittils varit värre än att bo ensam i New Delhi, fruktansvärt magsjuk i ett rum utan fönster i ett kvarter som var långt från tryggt för ensamma kvinnor och veta att det är flera månader kvar innan man träffar någon man känner (eller som talar samma språk) och att det är en hel kandidatuppsats som ska skrivas innan man får åka hem.

Jag tror min mentala gräns (där det tyvärr var rätt nära den berömda väggen) går någonstans efter hög press i flera år i sträck med att driva företag på heltid samtidigt som man pluggar 150 %, köper nytt boende, flyttar utomlands och så vidare. Där någonstans slutar jag må bra. Det är inte samma typ av stress i försvaret dock så det kanske inte är jämförbart… poängen är att jag fortsatt väntar på övningen som ska vara så pressande att jag crashar ihop. Jag vill veta var gränsen går. Nu när privatlivet för övrigt crashat ihop så får vi se om devisen rätt mental inställning håller. Det är helt enkelt skarpt läge på det planet och det kanske gör att vår slutövning kommer kännas mycket tyngre.

För att återgå till övningen och sluta flumma så tänkte jag göra en lista med tre bra saker från övningen. Vill ni ha mer inlägg om vad vi gjorde på själva övningen får någon skriva en kommentar och få slut på radiotystnaden från läsarsidan 😉

  1. Problemlösning: Sambandsgruppen tänker först och gör sen

Jag lärde mig av misstaget vid den första terränggrupperingen. Nu tänker jag efter först och väljer plats med stor omsorg även om det ska gå fort som fan. Vi hjälps åt och bollar inom gruppen, jag går inte iväg ensam som chef och bara bestämmer utan det blir bäst när vi tänker tillsammans. Sedan tar jag beslutet. Och därmed ansvaret om det skiter sig. De senaste grupperingarna gjorde vi helt utan stagpålar. Vi använder alltså bara trädfästen vilket innebär att det måste pusslas väldigt exakt med vagnens placering men vi slipper banka pålar.

Varje gruppering är ganska utmanande mentalt i bemärkelsen att man måste tänka klart, snabbt och effektivt. Det är en helt annan känsla mot att exempelvis lösa en stridsuppgift men det är väldigt roligt. Gruppen är objektivt jävligt duktig för att vara så pass nya.

2. Plutonens uppgift ska vara i fokus

Jag har sett det extra klart och tydligt i och med denna övning. Det är plutonen som har en uppgift, inte enskilda grupper eller individer. Det enda som är viktigt är plutonens huvuduppgift. Inte vad jag som person tycker är roligast eller viktigast att göra. Sedan råkar det sammanfalla väldigt trevligt för mig då huvuduppgiften är att tillse att brigadchefen får tut i luren. Ur ett kommunikationsperspektiv kunde dock cheferna tydliggjort redan i höstas exakt vad som är syftet med en ledningspluton så hade vi sluppit flera konflikter inom plutonen…

3. Bibehåll högt stridsvärde med rätt åtgärder över tiden

När vi anslöt till kompaniet och maskerade vagnarna utan att upprätta något passade jag på att ta en minisömn på ett liggunderlag under masknätet med stridsutrustning på. Det är ett exempel på att jag insett hur viktigt det är att ta varje chans till att höja stridsvärdet. Jag fortsätter att konstant spela upp en ramsa i huvudet: vad är rätt åtgärd just nu? Om och om igen hör jag det ”rätt åtgärd, rätt åtgärd, rätt åtgärd”. Då går det inte att vara lat och strunta i att borsta tänderna, byta strumpor, gå och skita eller ta en energibar. Varje stund skall ägnas åt rätt åtgärd.

Sådärja, ännu ett klämkäckt inlägg författat! Kan jag sprida lite positiva vibes har jag haft god verkan i målet. Vill ni höra mer om övningen, kommentera så vet jag att förbindelsen fungerar.

BU Grönt är skönt

Utan samband ingen seger

Svettig som få står jag mitt i logementet och stretchar. Handlade i chefens anda och tvingade mig ut på 7 km löpning. Rejält jävla tungt i benen. Måndagens träningsvärk är kvar. Vädret var dock förnämligt.

Faktum är att hela dagen varit just förnämlig. Vi framryckte med plutonen till ett avsides skogsparti och grupperade (det vill säga fick upp sambandet) på rekordtiden 45 minuter. Detta trots långt till motstationen. Gruppen förtjänar en båge med radiolänkjägare på eller något annat krigs.

Att solen sken hela dagen gjorde inte saken sämre. Det är verkligen roligt att vara ute och öva med hela plutonen. För den som inte vet så ingår min sambands- och trossgrupp (jag plus fyra soldater) samt en flock stridsfordon med besättning i plutonen.

På tal om mina soldater så har Lt Gött Mos åter gjort entré och är vår plutonchef. Detta har resulterat i att min operatör numera officiellt heter Tjockmyran. (Han är jättelång och smal). Allt med kärlek som vanligt. Samma löjtnant sa också att han fick tillämpa en samurajs självdisciplin för att inte kommentera loss på min Instagram. Hehe. Nåja, inget går upp mot när han kallade mig Nilsson i skogen framför alla på GMU under närkampen.

Nog med sentimentala minnen. Död åt Tengil! 😉

BU Grönt är skönt

Terrängkörning och sol i skogen

Under en klarblå himmel framryckte vi genom skogar och längs med fält. Dagen till ära fick jag på grund av personalbortfall vara förare, operatör samt gruppchef. Är ganska redigt trött nu, men glad. Alltid roligt att gruppera! Syns på bilden jag tog i skoputsrummet nyss.

Jag får ju inte fota något roligt här så därav eviga selfiesar. Men kanske roligare än inga bilder alls? Återigen: kameran spegelvänder bilder så nej, kragspeglarna sitter rätt.

Det var åtminstone riktigt kul med utmanande terrängkörning där jag återigen lärde mig ett ställe där gränsen går avseende terrängframkomlighet med radiolänkbandvagn. Komiskt i efterhand men när en instruktör säger att ingen minns en fegis så behöver man ju testa. Backade ut och tog sedan en egen väg istället för att följa efter stridsfordonen. Det var tur för dom körde fast i ett vattenfyllt hål strax därefter och behövde dras upp. Sorgligt nog för dem då var det is som brast och där under fanns samma bajsvatten som jag och kamrat PIM fastnade i under bandvagnsskolan. Skyttet i stridsutrymmet kräktes bokstavligen talat av dagens åktur.

Kämpade som en galning med att få upp sambandet också och felsökte mer eller mindre ihjäl mig innan instruktörerna meddelande att motstationen hade tokat till det. När de väl rett ut det hela på sin sida gick allt utmärkt. Vi fortsätter öva och blir bättre över tiden. Imorgon borde jag dessutom äntligen få öva med hela gruppen samlad. Då jäklar ska chefen få tut i luren snabbt som in åt helvete.

Slut på kort bloggpaus. Nu måste jag jobba vidare…. Självdisciplinen är stark nu måste jag säga. Jobbar varje kväll i ett gediget antal timmar. Mycket tacksam för att två i gruppen anmälde sig frivilligt för att gå ned till garaget och ordna med en ny kabel vi fått ut som ska göra radiopratandet (lyssnandet) i bandvagnen enklare så att jag kunde jobba. Jag har som sagt den bästa gruppen!

BU Grönt är skönt

Strålande väder för intervaller

Regnet föll, marken var blöt och vi rekryter var i varierande grad uppgivna redan innan kompanifysen drog igång. Vädret förkunnades enligt stående som perfekt för löpning. Stridsparsvis. Ni kan ju gissa vem som pekade på mig med hela handen och sa ”du kör med mig”. Givetvis Fänrik Fysmonster.

Två kilometers rask uppvärmning följdes av kräkintervaller med ”paus” bestående av benböj, fällkniven, plankan och annat. När poplinstället var genomvått och lerigt och vi tänkte att det antagligen inte kunde bli värre så blev det just det. Fler intervaller men nu förärades vi burpees i pausen. Nedjogg i rask takt en kilometer. Gick dåligt. Kände mig döende. Får nog börja ordervägra när kaptenen säger att ledighet skall tillbringas ätandes och drickandes.

Oavsett är det riktigt jäkla trevligt att vara tillbaka med kamraterna igen. Vi har till och med hunnit klappa på bandvagnen. Dessutom fick jag utbilda stridsfordonspersonalen på PC- Dart. Det är mer eller mindre det lättaste vi sambandsfolk pysslar med det tog likväl lite tid för dieselkosackerna att greppa det hela. Ökad förståelse för sambandspersonalens roll blev resultatet. Tror ingen av dem tror att vi ”bara pluppar runt lite” längre. Nyttigt för dem. Givetvis får vi också allt mer insikt i hur kämpigt det är med stridsfordon också. Jäkla bra pluton det här alltså när det kommer till att hjälpas åt. Nu får bara kamrat PIM (Plattan i mattan aka min förare) ta och återvända. Bävar inför morgondagen utan henne.

Har för övrigt inventerat mängden vikkåsor i min uniform. Landade på tre stycken. Kaffeskål på er!

Brist på bilder men här är en från förra veckans camping.

BU Grönt är skönt

Påskpermission

Ledigheten är nu ett faktum och jag kan konstatera att veckan varit en framgång utöver att jag nu är sjuk. Det där förbannade jävla poplinstället. Idiotiskt att vara kvar utomhus i snålblåst och minus fyra, dyngsvettig efter intervaller för att varva med med stretch och promenad i en evighet. Själva passet var föredömligt men varför inte avsluta med att jogga hem och stretcha inomhus. Stackars kadetten som höll passet skulle säkert visa upp alla delar men ändå… Han bar inte poplinstället.

Jaja. Tisdagen var den bästa grupperingsdagen hittils. Kapade tiden på upprättandet med hälften och vi fick igång hela systemet väldigt smidigt. Givetvis ska vi fortsätta öva men för att vara tredje grupperingen i terräng med frusen mark tycker jag 1, 5 timme är riktigt bra och då inkluderar det att få ut diverse till stridsfordonen.

Idag har vi varit på bataljonssamling där bland annat ett pass om jämställdhet ingick. Fler konkreta exempel från vår verklighet skulle nog göra svåra begrepp lättare att förstå tror jag… Får återkomma i detta ämne.

Nu är det oavsett påskledigt och vi ska bege oss österut. Till Lettland närmare bestämt. Således friluftslivsfokus här framgent men jag har ett par intervjuer med Försvarsmaktspersonal på lager också. Bland annat en kaffeälskande sergeant och en soldat i Mali har svarat på frågor…

BU Grönt är skönt

Samband upprättat kapten!

Nog för att vi kan bli snabbare men dagens gruppering gick mycket bra. Särskilt med tanke på att jag/vi fick utbilda skyttebassarna på hur man bankar stagpålar och annat över tiden eftersom två ur min grupp beordrats iväg för att agera motstation.

Vi var uppe på full höjd och hade samband när det bestämde majoren återigen öppnade bandvagnsdörren. Den här gången hade jag lyckats med grupperingen och kunde rapportera att allt funkar som det ska utöver att vi inte hade en viss komponent med en viss funktion i nätet och att en viss tjänst vi ska leverera inte funkade på grund av detta. Tjänsten fungerade dock med annan transmission så uppgiften var löst. Skön känsla att inte se ut som en tratt när kompanichefen kommer på besök.

Förmodligen ska vi ut imorgon igen och då jävlar ska vi upprätta fort som satan. På det hela taget en mycket bra dag.

Juste vi hade måndagsfys också och det bestod av hemska intervaller varvat med styrkeövningar. Över 4 km blev det. Tog i med kraft efter bästa förmåga och sprang förbi Fänrik Fysmonster på ett utav varven (och fick typ hjärtattack). När vi sedan stod uppställda i snålblåsten i väntan på marschorder mot duschen vänder Fk Fysmonster sig om:

”Nilsson!!?”

*åh gud….Vad kommer nu. Kanske beröm till och med. Eller skäll!? För vad?*

”Nästa gång springer du i 5.30 gruppen”.

”….. Ja fänrik.”

*Faaaaaaaaaaaaan.*

BU Grönt är skönt

Skytte, samband och springa

Helgen innanför grindarna har varit förtjänstfull. Medan fredagen var ett misslyckande på flera plan så har söndagen bjudit på klarhet. Ett par av sakerna som gick snett då är nu utredda och konstaterade som ”inte mitt fel utan fel på materiel”. På riktigt då, är inte ironisk.

Vi upprättade också hela sambandsenheten inklusive de tjänster som stridsfordonen på en främre ledningsplats nyttjar. Högst tillfredsställande.

Just samband är väldigt tillfredsställande i bemärkelsen att vi alltid övar skarpt. Det är inte som när man övar strid eller spaning och ett befäl mer eller mindre godtyckligt säger om det gick vägen eller inte. Om det är verkan i målet eller ej blir extremt tydligt gällande samband. Antingen har man tut i luren eller så har man det inte. Felsökningen är också ett spännande detektivarbete.

I övrigt har vi hunnit med en kall och lerig halvdag på skjutbanan med roligt övningar. Mycket givande! Igår trodde vi också att en brutalt fyspass skulle genomföras men det blev yrkesinformation istället. Finns uppenbarligen både fördelar och nackdelar med att arbeta som soldat. På ett eller annat sätt blir jag dock kvar och med lite tur kommer detta klarna inom kort.

När inte fyspasset blev av och höger vänster om gavs för fri kväll fanns det inte mycket att göra än att ta tag i träningen själv. Med lite hjälp från en kamrat som pikade lite vänligt ”ska inte du som gruppchef föregå med gott exempel” när jag kände mig lite trött och hellre ville stanna i sängen. Dom vet vad jag går igång på. Steg upp och gick till gymmet och betade av 6 km på löpbandet.

Slut på icke kronologiskt inlägg!