Browsing Category

BU

BU Frågor & Svar Grönt är skönt Guider & Tips

Träning i Försvarsmakten eller en kärleksförklaring till marschträningen

I ljuset av att samtliga av mina fysiska tillkortakommanden över tiden kommuniceras här fascinerar det mig att några ändå vill ha träningstips från mig. Jag kan absolut delge mina tankar och erfarenheter och särskilt om man inte hetstränat sen innan och undrar hur det ska gå efter inryckningsdagen så finns förmodligen en lärdom eller två att dra. Citerar en av era kommentarer här:

Mer träning! Vad tycker du om mest? Vad känner du att du behöver lägga mycket tid på, på gymmet? Mer dagböcker ser jag fram emot! Gärna framtidsplaner också.

Framtidsplanerna avhandlas i särskild ordning så låt oss åter fokusera på fysisk fostran av vars och ens lekamen.

Marschträning är roligast

Finge jag välja skulle marschträning vara obligatoriskt redan i grundskolan. I skrivande stund är jag vansinnigt slut i kroppen efter dagens köttiga pass. Ingen ville följa med (gymmet lockade) så jag fick gå ensam. Således pekade jag mot övningsfältet och beordrade mig själv att dra på stridsutrustning och en redigt tung stridssäck.

Två fyllda femlitersdunkar utöver 24-timmarspackningen inkl fyllda vätskesystem tycktes lagom. Eftersom jag inte behövde visa hänsyn till några kamrater kunde fullt ös medvetslös implementeras. Låg givetvis högt på priolistan att gå lika lång med snabbare än senaste rundan med Fk Fysmonster. Hetsen! Segern! I ett hav av svett svepte jag fram, flåsandes som en hemvärnsman sökandes efter mazariner på stabsplats.

Ja, understället syns. Är du kränkt? Slet upp telefonen för att fota snabbt och lägga en liten snutt på Instagram stories men i övrigt ingen rast. Fick ned kilometertiden till 9.56 i snitt och snabbaste kilometerm på 9.18. Slog således den gamla tiden. Snöiga vägar och bitvis halt vilket försvårade framryckningen.

För den som vill börja med marschträning vilket jag också rekommenderar starkt inför inryck är det skynda långsamt som gäller. Kan skriva mer utförligt om detta om ni vill men tills dess kan ni använda Försvarsmaktens app FMTK och med hjälp av självdisciplin inte öka snabbare än vad appen säger!

Träning på gymmet

Regementets gym är tillräckligt för en nybörjare och för mig som inte tränade så mycket styrketräning förut har det varit värdefullt att lyssna på podcasten Styrkelabbet. Tunga basövningar är melodin för mina pass på gymmet.

Militärpress är roligast och därefter bänkpress. Arbetar även på att lära mig chins. Gör även lite axelrehab som komplement. Programmet Starting Strength på Styrkelabbet.se är enkelt och rimligt att köra.

Inför mönstring skall du cykla spinningpass med kraft och energi samt köra marklyft plus drag till hakan med skivstång. Oavsett om du tycker (med rätta…) att övningarna på mönstringen är irrelevanta för en soldatkarriär så är det dessa övningar du testas på. Du blir bra på det du gör.

Marschträning är mer inför inryck. Samt att det är vansinnigt roligt.

Ibland är det roligt att vara lite spexig och som gammal gymnast är det lätt att stå på händer så lite axelpress upp och ned är trevligt. Gymmet är dock mest ett nödvändigt ont.

Löpning och kondition

Jogging är roligt, löpträning not so much. Med detta menar jag att jag älskar att springa ute i naturen med fokus på att det ska vara roligt och kännas bra. Är jag pigg ökar jag, vill jag rensa tankarna springer jag långsamt. Att hetsförbättra med massa intervallträning har hittils bara gett mig skador.

Tränade på mitt sätt och klarade Tough Viking 15 km på ca 2 timmar och 10 min (med skadad axel). Går träningen för snabbt upp i nivå blir jag skadad och måste avstå så därav att jag har lite svårt för att träna löpning i grupp.

Jag behöver dock förbättra min kondition samt styrka i ryggen. Givetvis kan allt förbättras men detta är fokus. Vilket talar emot att jag helst kör bänk och militärpress. Nåja. Har åtminstone lyckats komma in i träningen som rutin och jag gillar det.

Det svåra är att få till en vettig planering och kontinuitet här. Beroende på vilken kurs vi går och vilka befäl vi har så får vi ibland massa tid för fys och ibland nästan ingen alls. Det är också svårt att veta om man ska våga trycka i med tex ett hårt ryggpass, morgonen efter kanske befälen bestämmer att vi ska köra just ett ryggpass. Det finns helt enkelt ingen översiktlig plan man kan utgå från i sin egen planering. Åtminstone ingen plan vi fått se. Personligen hade jag fått mer verkan i målet om en instruktör var fysansvarig och om denne hade hjälp var och en enskilt att lägga upp en individanpassad träningsplan som är synkad mot planen i stort. Nåväl. Detta är mina personliga tankar och jag förstår att det är svårt när plutonen går mot olika befattningar och har olika schema osv.

Dagens marsch var hur som helst förnämlig och nu ska jag jobba samt återhämta. Trevlig kväll samtliga!

BU Grönt är skönt Nilsson i skogen Övergivna platser

Sambandsgruppen skrider till verket

Sambandsgruppen arbetar äntligen samlat och vår första uppgift är att installera om vårt system som plockats ut ur bandvagnen. Servrar, switchar, routrar och allehanda kablar sprutar åt alla håll i kölvattnet av vår framfart. När jag blundar ser jag #conf t framför mig och bara tanken på att någon ska råka erase flash ger mig magsår. Skämt åsido så fortlöper arbetet förvånande smärtfritt. Är man med i bästa gruppen så är man.

Tankarna promenerar dock även åt andra håll. Eftersom halva plutonen har permission intog jag ett hörn på logementet och har byggt en högst provisoriskt kontor bredvid Rekryt E:s tillfälligt övergivna säng. Tack och lov för mobil hotspot och fri surf. Fördelaktigt såklart att bolaget går att driva var ifrån som helst. Beprövade geografiska platser är bland annat: New Delhi, Indien. Bangkok, Thailand. Vilnius, Litauen. Vill även lägga in en rekommendation: ta (skapa) chansen att bo utomlands någon gång i ditt liv. Gammal och vis som jag är skulle jag säga att detta är något av ett måste. Likväl som att göra lumpen.

På tal om resor är påskresan bokad. Vi åker givetvis österut. Till Lettland denna gång! Hundarna följer med och vi ska resa med ”campingbilen”. Varma kläder och redig utrustning kommer behövas för varmt kommer det icke vara. Övergivna platser skall letas upp, mikrobryggd öl må inmundigas. Eventuellt ska jag även fysa lite. Okej då Fk Fysmonster, jag lovar att utföra någon form av fysisk fostran av mitt goda själv.

Motiveras nu till liknande semestrar som de jag och Fredrik föredrar av detta moralstärkande bildspel från en raketbas i Estland. Vem fan vill ligga på en strand?

BU GMU Grönt är skönt

Du får spy men inte gråta Nilsson!

– Det är återigen fantastiskt väder för löpning, sa den skräckinjagande fysmajoren och pekade med hela handen i riktning mot det kuperade enkilometersspåret. Snön slog oss i ansiktet, minusgraderna bet i kinderna och isen på marken var hal när vi joggade i utpekad riktning. Intervaller i ca 7 km följde. De mer tränade sprang längre, några sprang kanske kortare. Ett redigt jäkla pass när vi varje 800 meter skulle göra 15 burpees, sen 14 och så vidare ned mot noll. I snön. Moralstärkande.

Förste sergeant Allvarsam (den samma som alltid dyker upp när jag ser ovärdig ut) kräktes till höger och vänster. Helvete vad han tar i. Som det poplinsställsmonster jag är försökte jag hålla hans tempo en kort bit i en ökning för att prova. Jag blev snabbt ifrånsprungen med kraft. Är ändå väldigt nöjd med min insats. Kamraten sammanfattade det rätt fint genom att säga ”men du ser ju helt förstörd ut Nilsson”. Han hade rätt. Var riktigt rolig kompanifys i bemärkelsen att det var så mycket misär att det blev roligt. Större delen av dagen tillbringades sedan med att återigen stifta nära bekantskap med sambandsmateriel. Hela systemet i vår bandvagn ska installeras om och göras iordning. Det bådar inte för vidare rolig läsning så vi återgår till fysfunderingar istället.

Med risk för att jag kommer få göra straffburpees tills även jag kräks behöver vi tala ut om Fänrik Fysmonster. Detta är en fysfänrik som gjort starka avtryck och då talar jag inte bara om plutonens minskade midjeomfång utan även på er läsare. Ni var flera som i läsarundersökningen (svara här, det är inte för sent) skrev att Fänrik Fysmonster är ett mycket uppskattat inslag.

Här kommer ett par direkta citat från er:

”Gärna mer träningsupplägg som du gärna använder när du är själv på gymmet eller vad ni ofta gör med Fänrik Fysmonster. Han verkar vara en rolig filur ;)”

”Din humor med Fänrik Fysmonster och dina dagböcker är best of all time.”

”…De känns mer som rapporter medans dina som sagt är mycket mer personliga mer fler personliga anekdoter, tips och t.om. karaktärer som fänrik fysmonster hahaha.”

Nu utgår jag från att samtliga läsare förstår att denna livsfarliga fänrik endast får en liten bit av sitt goda själv porträtterat och till råga på allt rätt hårt vinklat. Baserat på citaten ovan kan jag också tillägga att fysmonstret är en kvinna.

Så i andan av Johan af Winblad som år 1846 nedtecknade sina memoarer om livet i konungens armé med detta citat i inledningen…

”… ännu med friskt minne af det förflutna och med vanan att, under ett oftast kontemplatift lif med pennan i hand, anteckna hvad mig faller in, är jag sinnad att som tidsfördrif lefva mitt lif om igen på papperet, fördomsfritt och uppriktigt, till måhända någon nytta eller upplysning för yngre vänner och samtida.”

… så kommer här sju härliga minnen från stunder med Fänrik Fysmonster. Fänriken som i alla lägen genomför samma eller hårdare fys som vi stackars rekryter tvingas göra.

”Det kommer bli bra Nilsson, var inte så orolig.”

När min befattning utan förvarning eller information blev ändrad från stridsfordonsförare till sambandsgruppchef var det bland annat fänrikens stärkande ord som gjorde den mentala omställningen lättare. Och det jag inte lyckades ändra i huvudet bankades snart in under två fyspass i veckan över ett par månader när jag ensam utgjorde fänrikens trupp. Jag är van vid att själv styra upp mitt öde, således kom denna twist rätt oväntat men det blev jättebra och den allvetande fänriken hade rätt.

”Vi ska testa ett nytt träningspass Nilsson.”

Med hela handen pekandes mot gymmet gav vi oss av. Ensam i min befattning stod jag där själv med ett hysteriskt vältränat befäl som tycker 300 burpees på alldeles för få minuter är lika med njutning. Min insats kan väl sammanfattas med vad jag tror att en publik hade tänkt om de sett mig: IT HURTS MY EYES! Skjut mig.

”Du får spy men inte gråta Nilsson”

Lungorna höll på att sprängas och den förbannade backen tog inte slut. Sand och grus gjorde att varje kliv framåt kändes som tre steg bakåt. Backträning. Det var mer eller mindre omöjligt att andas och (den förmodligen inbillade) syrebristen gjorde mig som GMU-rekryt nästan gråtfärdig. Som tur är finns alltid Fänrik Fysmonster där, redo att stärka själ och moral med ett motiverande uttalande. Du får spy men inte gråta Nilsson!

Tillägg: läs med glimten i ögat och tänk på de bevingade orden individanpassat ledarskap. Denna push är vad jag behöver i just fys. Givetvis är det ok att vara ledsen också. Kom ihåg det vi pratade om humor…

”Ni springer så långsamt!”

Våra poplinsställsklädda ben smattrar som trumpinnar när vi i flock hetsar över bron med motorvägen under oss. En utlovat (nåja) lättsam uppvärmningsjogg har förvandlats till majoriteten av GMU-plutonens värsta mardröm: hetslöpning med en vildsint och besviken fänrik i täten. Den långa (okej, typ 2,5 km) uppvärmningsturen följdes upp av en uppläxning av vår brist på hastighet och därefter tävling i diverse styrkeövningar. Jag vann inte.

”Jag har en ny idé, tävlingsbrak!”

Jag hade oturen att få höra det redan på kvällen så efter en sömnlös natt var det dags att ställa upp i korridoren. En övning i taget och så många repetitioner att det tillslut bara fanns en överansträngd rekryt och en pigg fänrik kvar. Det enda vi överraskade positivt på var benböj. När majoriteten av plutonen gjort hundra stycken fick vi eld upphör. Och därmed försvann också min enda chans att ligga nära toppen. Kan tilläggas att fänriken ensam var kvar i topp två på samtliga övningar. Jag tror dom stannade på 136 strikta situps på raken bland annat. God morgon bassejävlar tänkte befälet och log.

”Gå som vi gör i Stockholm”

GMU-plutonen gick för långsamt över tiden och det är för dåligt. Således för Stockholms-träning, framåt. Ni kan inte gå långsammare än vad folk gör på centralstationen i Stockholm tyckte fänriken och satte av med packning på i ett för mig äntligen bekvämt tempo. På marschträningen går vi nog minst dubbel så fort som under GMU:n och med den dubbla vikten i packningen. Att jag även borde springa dubbelt så fort nuförtiden… Det finns förbättringspotential kan vi konstatera.

”Vi har hittat din blogg…”

I ljuset av allt detta kan ni nog sätta er in i hur mycket mina knän darrade när jag blev utropad ur korridoren under GMU:n för att öga mot öga få höra fänriken minsann läste (och läser…) bloggen. När rekryt-stress-svetten lagt sig visade det sig dock inte vara någon fara på bandvagnstaket. Hur det blir nu däremot, det vet jag inte. Hör ni inget från mig på ett par dagar så har jag förmodligen fysat ihjäl mig själv.

Tillägg! Jag blev så glad för all input i läsarundersökningen och jag känner mig mer motiverad än någonsin till att fortsätta blogga tack vare era kommentarer i undersökningen! När regnet faller och jag står mitt i kläderna och fryser på något postpass kommer jag tänka på er, dels på alla glada hejarop och dels på de konkreta förbättringsförslagen. Och givetvis går även en stort tack till våra utmärkta GMU-befäl och framförallt fysmonstret som även nuförtiden får mig att pusha hårdare på fyspass än någonsin tidigare i livet. Tack!

Fredagens civila jogg. Jämfört med hur jag såg ut idag ser jag ut som en OS-guldmedaljör på denna bild. Fördelaktigt att vara på en arbetsplats där man kan vara tokröd i ansiktet och snora som en dåre med håret åt alla håll och ingen bryr sig. Soldatlivet 💚

BU GMU Grönt är skönt

Vilken sorts humor är okej på logementet?

Ett flertal läsare har redan gjort gedigen insats och svarat på min läsarundersökning. Särskilt en viss kommentar från en gammal surgös gav mig ett gott skratt. Personen skrev att det bästa med bloggen är att ”man kan välja att inte läsa den”. Detta för mig osökt in på en mer seriös kommentar med ett önskemål om att ta upp ämnet humor.

Så här löd den kommentaren:

”Hur ni väljer att bruka humor på logementet, vad är okej, vad är inte okej – var lägger man nivån så att det passar alla?”

Detta är en mycket intressant fråga och något vi pratat (lagom) mycket om på luckan. Nu kan jag bara tala för mig och förmodligen kommer någon bli kränkt (eller sekundärkränkt) av det här inlägget men jag tycker det är viktigt att humor och skämt får vara lite icke-PK. Svart humor är något av ett måste för att överleva i Svettskydd 90.

Dock är det ack så viktigt med fingerspitzengefühl. Fingertoppskänsla. Skämten kan befinna sig ganska långt ned under byxlinningen med det finns fortfarande en gräns. För mig handlar gränsen om att inte göra en kamrat ledsen. Exakt var gränsen går är olika från person till person.

True story och ett meme jag gjorde efter p-skottsutbildningen i vintras. Typexempel på rolig humor, visst?

Exempelvis brukar jag och två av lillebrorsorna (läs skyttegruppcheferna) kunna skämta rätt grovt med varandra. Men det är också vi tre som haft de djupaste/seriösaste jämställdhetsdiskussionerna. Vet man var man har varandra är det lätt att veta var gränsen går. Och det är inte heller jobbigt att säga till när något onödigt råkar sägas.

Jag tycker exempelvis att motorstopp är ett bra ord, kärringstopp är inte bra. Men om jag bara tar detta enda exempel så låter det som om jag skulle vara extremt lättkränkt. Motsatsen är egentligen sanningen. Jag kommer dock aldrig vara rädd från att säga ifrån direkt och rakt till personen (oavsett ansamlad mängd stjärnor och skit på axlarna) om jag upplever att någon gräns korsas. Och jag kommer alltid vara beredd att lyssna och säga förlåt om någon tycker jag dragit på för hårt.

När jag övertygade instruktören om att få ta bandvagnen till donken. Fänrik Fysmonster fick ingenting veta.

I bollhavet på stridsfordonen är Merry Fuck Kill en klassiker. Gränsen går vid att aldrig dra den leken mot någon i plutonen/grannplutonen. Befälet är givetvis okej att dra den mot. (Är du officer och kränkt går det fint att kommentera något syrligt här nedan.) Sarkasm ingår också i humorn och en rejäl dos självdistans (både från ”jaget” och verksamheten) tycker jag är en förutsättning för att ha roligt. Humorn stämmer rätt väl överens med sådan som förmedlas på tex @vinkelmaffia_som_fan på Instagram och liknande konton.

Sedan svär vi allihop bitvis som borstbindare men att kalla varandra för skällsord går bort. När sådant ändå hänt har det också tagits upp och tagits väl emot på plutonens timme. Jag är inte sen med att vråla kuken också om något jag själv gör går på röven men jag skulle aldrig kalla någon för jävla kukhuvud. Att lära känna varandra är verkligen grunden till att humorn ska funka. Desto fler månader tillsammans desto lättare blir det.

Ett exempel till, jag har sagt ifrån till en person som kallade sambandspersonal på ett nedsättande vis för gnisthoror. Sånt är inte roligt. Då är det inte humor längre utan brist på respekt. I övrigt tycker jag mycket om den här personen och dennes humor. Det är också en viktig grej: skilj på sak och person. När det gäller andra och dig själv. Sedan skämtar jag gärna själv om hur jävla salt det är att tatta kabel. Förstår ni skillnaden?

Jag har inte känt mig det minsta kränkt i Försvarsmakten men kanske har vi en mer avslappnad och inkluderade syn överlag på Ledningsregementet än på andra regementen? Jag vet inte. Bara faktumet att Fanjunkaren som jag kallade Fj Taktiskt Attack Skräck Skägg (TASS), som den ryska nyhetsbyrån, kommenterade på bloggen och använde just Fj TASS som signatur tycker jag säger det mesta om självdistansen hos majoriteten av dem jag träffat på LedR. Inte heller Lt Göttmos eller Fk Fysmonster har gett mig mer skit (eller fys) än vad jag förtjänar efter att ha gjort dem till karaktärer här på bloggen. (Roligt att en av er i läsarundersökningen skrev att en av de bästa sakerna med bloggen var just Fänrik Fysmonster). Sedan har jag ju dom bästa grabbarna och tjejerna (vi är två) i min pluton.

Det enda som känts lite ledsamt var kommentaren från en anställd kvinna på Amf 1 som i en kommentar på mitt blogginlägg om mens i fält skriver att hon skäms över att vara kvinna i Försvarsmakten på grund av min blogg. Det tycker jag är en trist attityd men den får stå för henne. Jag står för allt jag publicerar här och som tur är, det bästa med bloggen är ju att man kan välja att inte läsa den.

BU Grönt är skönt

Ge bandvagnen (och varandra) lite kärlek

Alla hjärtans dag idag och det firade vi med att ge vår kära bandvagn lite extra kärlek. Smörjschemat följdes till punkt och pricka. Därefter inleddes en herrejössesinventering och mer vård. Nu har jag lämnat regementet för permission och ska fokusera på civilt jobb ett par dagar. Kommer lägga upp nästa intervju med en Försvarsmakts-anställd snart också!

Ta hand om er och glad alla hjärtans dag!

BU Grönt är skönt

Civila mörkret eller ljuset utanför grindarna samt förarbevis bandvagn

Måndagen inleddes ovanligt nog inte innanför grindarna. Istället var jag på möte hos byggföretaget NCC som länge varit kund till mitt företag. Det var första gången på flera månader som jag var på en vanlig, civil arbetsplats. Kontrasterna var slående förutom rigorös inpasseringskontroll.

Från att stå (nästan) längst ned i hackordningen till att leverera i sin civila konsultroll. Udda känsla. Framför allt var det en udda känsla att komma tillbaka innanför grindarna igen. Den gick dock över så snart uniformen och sedermera motoroverallen var påtagen.

Var dock riktigt jäkla roligt att vara ute och jobba igen. Kommer bli något av en balansakt att få schemat att gå ihop de kommande månaderna men som bekant jobbar man bäst under press. Tålamodet för vääääääänta kommer dock inte finnas där när jag vet att kunder samtidigt väntar på leverans. Nåja. Det ordnar sig. Saknar det civila jobbet och företagandet just nu helt enkelt. Hoppas på en tillräckligt tillmötesgående organisation framöver. Uppenbarligen är detta med livet utanför en annan typ av utmaning när man är 30 jämfört med om jag hade haft samma livssituation som jag hade när jag var 19.

Måndagen avslutades uppe i garaget efter en gedigen vårdinsats. Tillfredsställande att lyckas meka och lösa grejer på egen hand. Efter middagen blev det gym och sedan jobb.

Dagen, det vill säga tisdag, ägnades åt uppkörning. Backa med släp, säkerhetskontroll samt terrängkörning betades av och nu är förarbeviset i hamn. Vård och mek och vääääääänta fyllde resten av dagen. Avrundar med en bild från en bra väntan när vi satte oss på bandvagnstaket i solen och drack varm choklad. Värt!

BU Grönt är skönt

Halkkörning och vård

Veckan avslutades med halkkörning med bandvagnen på torsdagen. Vi hade tur och fick hjälp med transport till halkbanan, det hade tagit många långa timmar att banda dit. Istället kunde vi lasta i lugn och ro och vi kom hem betydligt tidigare på kvällen. Väl på halkbanan provade vi på det mesta. Pallnitar på ishalt underlag, bredsladd och försök till manövrering i ”höga” hastigheter. Mycket roligt att ta reda på var gränsen går och givetvis att gasa på lite extra. Naturligtvis körde vi långsamt också och lärde oss var hastighetsgränsen går för att hinna stanna och väja undan. Det är långsammare än man kanske kan tro.

Fredagen blev en vårddag och vi spenderade många timmar i spolhallen med vagnar och släp. Var trevligt att få sköta oss själva i stort sett hela dagen. Att min förare dessutom trollade fram tiramisu till oss mitt i allt gjorde inte saken sämre. Bra soldater i min grupp alltså! Högt stridsvärde över tiden, underlätta för chefen. Ser fram emot att komma ut på övning med vår vagn som också fick sitt namn efter hur vi presterat på kursen, Vilda Matilda. Hehe.

Nu är det permission!

BU Grönt är skönt

Marschträning och trupptransport

Är redigt trött efter ett mycket trevligt marschträningspass så tänker ej bli långrandig. Dagen tillbringades på bandvagnskursen och vi skrev prov i trupptransport samt övade detta praktiskt. Därefter körde vi i terrängen med släpvagn efter bandvagnen, något som gör det hela lite mer komplicerat men det gick finfint.

Efter middagen tryckte jag ned vattendunkar och annat i stridssäcken och fick ihop 21 kg. Vägde in på 112 kg (jag väger 74 i bara mässingen) med stridsutrustning, uniform och packning på. Blir roligt för mig själv att kolla tillbaka på hur mycket vikt jag bar som soldat, vet inte om det ger er som läser något.

Nåväl, den en soldat starka truppen traskade under fysfänrikens ledning ut i spenaten. Vi gick på snötäckta och vägar. Tempot var ganska högt, snabbaste kilometern klockades in på ca 10.03 och snittet låg någonstans kring 10.45 min/km, var ute i 2 h och 15 min. 13 km gick vi. Kändes behagligt och jag hade kunnat gå snabbare, ska bli intressant att se hur det utvecklar sig framöver. Nijmegen-marschen vore ju skoj att gå… Vad håller folk för tempo där? Vet någon?

Kvällsfikat är ätet och nu ska jag sova. Tack och god natt!

Bjuder på en ful bild på en glad soldat som precis marschat klart. Det syns typ inte hur dyngblöt av svett jag var. Insidan av kroppsskyddet var absurt blött och stinkande. Det är definitivt så här livet ska va!

BU Grönt är skönt Nilsson i skogen

Terrängkörning med bandvagn

Morgonens bestyr lades snabbt till handlingarna och efter åtgärder före körning samt teorigenomgång rullade vi ut genom grindarna. Himlen var blå och luften kylig. Inledningsvis gick jag framför de tre bandvagnarna och orienterade samt rekade väg. Allt flöt på fint. Vi bytte roller och jag blev förare. Inga konstigheter där heller. Efter en lagom lång terrängkörning utspisade vi lunch. Sedan började det riktigt roliga.

Vi kartrekade och satte av själva, jag och Kamrat K. Vi vek av från terrängspåret och tog oss fram i Narnia. Solstrålarna strilade ned mellan grenar och granar av diverse storlekar gav bokstavligen talat vika för vår framfart. Vi orienterade runt en höjd och tog oss över stockar och stenar.

Allt fortlöpte perfekt och vi kom i god tid till återsamlingsplatsen. Eftersom solen sken och vi inte hade något fientligt läge drack vi varm choklad och njöt av detta på taket. Stridsvärdeshöjande!

Under den sista biten terrängen gick vi dock bet. Vi tänkte prova en väg som jämfört med det vi tidigare klarat såg lätt ut. Så var det inte. Plötsligt knakade isen till och vi fann oss lutandes ned i ett stinkande dike med is, kladd och ångest.

Det är svårt att beskriva hur mycket bajs detta vatten luktade. Och hur ledsna vi blev när vi märkte att dörrlisten inte höll tätt. I övrigt mycket komiskt och lärorikt. Vi blev tillslut bogserade upp bakåt av en annan bandvagn, svärandes över brist på diffspärrar och vinschar. 😂

Därefter körde vi till återsamlingsplatsen och avnjöt en minst sagt välsmakande portion iso-mat. Körning i terräng i mörker var kvällens sista moment i skogen. Därefter spolade vi stinkande lera från vagnen och parkerade sedan i garaget. En riktig toppdag detta!

BU Grönt är skönt

Skytte, fys och bandvagn

Solen sken, minusgraderna bet i kinderna och tvättbytet hade avbetats problemfritt när plutonen i poplinställ stod uppställda inför en fysglad major imorse. Intervaller på slingan innanför grindarna löd ordern och snart gnistrade hår och skägg av fryst svett och utandningsluft. Moral stärktes och kroppen likaså där vi sprang varv efter varv. Efter fem kilometer sa min höftböjare tvärnej till vidare ansträngning och så här i efterhand är känslan allt annat än god. Hoppas detta ger med sig snart. Nåväl det fanns ingen tid till misströstan. Hetsdusch följdes av vapenutlåsning och marsch till skjutbanan.

Dagen till ära sköt vi på hundra meter, knästående och mot akustiska mål. Tydligen var det min dag idag och skyttet flöt på med förtjänst. Bland annat träff tre av tre på 2,7 sekunder med spridning på strax över 10 cm (startat och skjutet i knästående). Skyttet från fel axel gick inledningsvis åt helvete men förbättrades även detta. Eftersom jag klarade alla serier och krav direkt fick jag lämna min plats till en kamrat och hann därmed dricka kaffe och kolla på en stund. Skönt att få ha en lyckad dag på skjutbanan. Så är det inte alltid men just knästående är min bästa skjutställning.

Efter lunch skrev vi fyra teoriprov på bandvagnskursen. Klarade samtliga vilket var skönt. Kvällen har ägnats åt jobb (driver ju företag parallellt med lumpen) men snart blir det gymmet istället för något överkroppsrelaterat. Förmodligen militärpress.

Trevlig måndag allihop!