Browsing Category

Grönt är skönt

Åsikter Jämställdhet Nilsson i skogen

Internationella kvinnodagen: Jämställdhet och duktiga flickor

Begreppet duktiga flickor kan knappast ha undgått någon. Ur mitt perspektiv ser jag förvisso fler tjejer, inklusive mig själv, som kan sägas gå under epitetet men det finns likväl killar som trillat dit. Läs gärna texten med det i bakhuvudet. Och se det hela som en reflektionsövning, det var det för mig. Varför dela detta då? Kanske kan någon relatera eller kanske kan detta ge någon ökad förståelse för en person i sin närhet.

Fenomenet visar på en utmaning vi behöver lösa inom ramen för jämställdhetsarbetet. I korthet handlar det om människor som i stor utsträckning mäter sitt egenvärde i prestationer. Och gärna överpresterar på jobbet, i relationer och hemma samtidigt. Det sliter i längden.

Självkänsla och självförtroende

Skillnaden mellan självkänsla och självförtroende är den springande punkten. Duktiga flickor/pojkar vet vad de kan prestera, tar sig gärna an utmaningar, levererar resultat på löpande band, har koll på sin prestationsnivå i olika sammanhang och behöver aldrig uppmanas att pressa lite extra. Det gör vi ändå.

Självkänslan är klurigare. Detta med att landa i känslan av att vara värd något utan prestationer. Hur kan en veta att någon exempelvis tycker om en för att ”jag är jag” när det inte finns någon referensram, inget objektivt betyg? Då är det svårt att veta om personen verkligen menar det.

”Felet” ligger knappast hos sändaren av budskapet utan hos mottagaren. Det är svårt för duktiga flickor att ta till sig den här typen av bekräftelse. Och dessutom, varför lyssna på någon annans åsikt om en själv när de ändå inte utvärderar en lika hårt som en gör själv. Var det någon som sa ond cirkel?

Höga krav inifrån

Så här svart på vitt verkar det kanske till och med lite löjligt och du som läser tänker säkert ”men du måste förstå att du är värd/liknande”. Jo tack, det förstår vi ”duktiga” rent intellektuellt också.

Jag började tänka på detta lite extra just nu eftersom en soldatkollega skrev att han saknar att se mig i korridoren. Alltså att träffa mig. Inte att han saknar mina resultat på jobbet. Märkligt. Jag som alltid har dåligt samvete när jag är sjuk och inte kan jobba. Tanken hade inte ens slagit mig att någon skulle sakna min blotta närvaro.

Jag har två måttstockar för prestationer. En för min egna och en för andra människors insatser. Jag blir genuint glad för en kompis som skriver godkänt på sin tenta. För egen del fanns inget annat alternativ än A i alla ämnen i min kandidatexamen. Och inte ens det är tillräckligt bra, för jag läste ju samhällsvetenskapligt och naturvetenskap är ju svårare, det vet ju alla.

Jag tyckte även det var rimligt att bygga upp ett lönsamt företag samtidigt, bo utomlands i det för ensamma kvinnor extra kämpiga landet Indien och jag har inga studieskulder. Vad fan. Det finns liksom inga gränser. Du kan ju roa dig med att gissa vad jag muckade med för betyg.

Genomfört är godkänt

Duktiga flickor driver sig själva över kanten med sina egna krav. Så varför har det här med jämställdhet att göra? Är det inte bara upp till oss att reda ut den här interna skiten själva?

Nej. Dels behöver vi höja diskussionen och fråga oss vilken typ av samhälle som föder fram detta ohälsosamma beteende framförallt hos kvinnor. Dels är det extremt utmanande för duktiga flickor att be om hjälp just eftersom vi är så himla duktiga och vanligtvis reder ut allt på egen hand. Att vara till besvär, nej tack.

Jag tror att om vi allihop jobbar på att bekräfta varandra för dem vi är och inte för hur vi ser ut eller vad vi presterar så kommer resultatet bli fler balanserade individer som sätter lagom höga krav på sig själva och därmed mår bättre.

Ett steg i detta är min träningsfilosofi Genomfört är godkänt. För mig är det inte latmaskigt utan ett konkret verktyg för att i åtminstone en enda aspekt av livet inte sätta helt orimliga krav och sedan konstant vara besviken på mig själv. Nu kanske det är på sin plats bara att förtydliga att det handlar om att sänka förväntningarna i rimlig omfattning. Sedan rimmar det tyvärr inte så väl med den hetsträning som premieras av kulturen inom Försvarsmakten. Nåja.

Min slutsats är att mer balans och välmående på individnivå bidrar till ett bättre och mer jämställt samhälle. Jag tror också det skulle vara lättare för kvinnor att må bättre i ett samhälle där exempelvis ansvar för hem och barn fördelas lika och där det inte per automatik är tjejer som uppfostras till att bli omhändertagande. Hönan och ägget parallellen är oundviklig men för mig är målbilden om jämställdhet tydlig och vi behöver alla hjälpas åt för att komma dit.

Fler inlägg om jämställdhet hittar du här.

Guider & Tips

Göra upp eld och koka kaffe

Det är något så speciellt, i all sin enkelhet, med att göra upp eld och koka kaffe att det borde ordineras på recept.

Processen är inte svår om en bara lär sig och eftersom min mission är att få ut fler i naturen tar vi det stegvis.

Enklast för en nybörjare är att ta med sig torr ved ut. Det är bekvämt och smart för inbitna skogsmullar också. Eftersom skogsbränder inte är målbild kontrolleras givetvis så att det är okej att elda. Googla brandrisk och sin ort så brukar lämpliga hemsidor uppenbara sig. Befinner du dig i ett naturreservat är det stor chans att du bara får elda på officiellt anlagda platser för detta. Läs på skyltar och kartor och respektera förbud.

Är du på en plats där du får elda är steg ett att ordna en eldstad. Välj helst en plats ett par meter från träd på grund av risk för rotbrand. Kolla även uppåt så det inte hänger ut grenar som kan fatta eld av hoppande gnistor.

Jag brukar skrapa undan bös från marken och se till att ha ett lager lera, grus eller platta stenar underst. Runt detta lägger jag stenar som ska hålla elden på plats och också fungera som reflektor. Det vill säga något som får värmen att studsa mot dig. För kaffekok och myseld behöver det inte vara så satsigt, bara brandsäkert.

En del av den torra veden späntar jag. Det vill säga klyver i mindre delar. Ibland med en yxa, oftast med kniv. Ställ vedträet på högkant på stabilt underlag, sätt knivens egg någon centimeter eller två från kanten och slå på knivryggen med ett annat vedträ för att klyva loss en mindre bit. Upprepa processen. En nytänd brasa kvävs lätt av stora vedträn, därför bygger du upp den med späntved.

Precis vid tändning hjälper rävsvansar, de tar sig lätt och är lämpliga att använda på lågan du först lyckats tända med tex tändstål och näver. Eller feather sticks som de kallas på engelska. Tälj till ett par stycken.

Att ha ett par sådana förberedda utifall att elden falnar är smidigt. Vill du vara riktigt förberedd ordnar du dessa redan hemma och packar vattensäkrat i ryggsäcken.

Tändstål är redigt och tål att bli blött. Rekommenderar alla att lära sig tända med detta. Jag har gjort en video som lär sig hur du gör. Den finns här.

När elden tagit sig i nävern matar du på med rävsvansar och sedan späntved av allt större storlek. Bygg brasan luftigt, det är ofta syrebrist som är problemet när brasor ska tändas.

Fyll därefter kaffepanna med kokkaffe och vatten. Luta dig tillbaka och njut medan det kokar upp. Fika kan också med fördel plockas fram. Halva nöjet med att vara på utfärd är ju att äta.

Jag har tappat bort tamojen så jag fick tälja en tillfällig. Låt kaffet stå lite innan servering så sjunker sumpen till botten. Ett tips är också att sätta ett granskott som sil i pipen på pannan.

Här nedan förevisar jag och Flexie njutandets konst. Visst är vårsolen härlig?

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Stagpålar, inventering och fys

Veckan inleddes redigt med ett lagom ångestfyllt fyspass. Vem vill inte jogga i kängor och köra ett cirkelfyspass under ledning av en måndags-morgon-älskande major i decimeterdjup snö kvart i åtta? Förtjänstfullt hur som helst. Därefter följdes utbildning i säker el (ge fan i att slicka på kablar!) och sedan höll jag ett teoripass om teleskopmastens förträfflighet och hur en främre ledningsplats jobbar.

Förmodligen det bästa passet rekryterna varit med om. Åtminstone i jämförelse med vad de verkade tycka om att banka stagpålar i stelfrusen mark vilket onsdagen ägnades åt…. Däremellan hann vi med en dag datakom och sedan gick torsdagen åt till vård och inventering. Om det är något jag avskyr så är det känslan av att inte ha koll och kontroll på materielen. Bitvis har veckan varit trög. Flertalet motståndsnästen gör sitt bästa för att försvåra lösandet av uppgift.

Gruppcheferna fick sin befordran till vicekorpraler igår och påmindes om att det medför ett ansvar för gruppen och för lösandet av uppgift. Förhoppningsvis tar de detta på största allvar.

Helgen har nu ankommit och mycket utav den avser jag tillbringa utomhus.

Stag

Åsikter Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Lyckan, kärleken och meningen med livet…

… utgörs inte av en smattrande Ksp 58. Nu ska jag inte förvilla med märkliga existensiella metaforer utan fortsätta på den inslagna banan om att vara rak och tydlig. Feedback från ett par läsare har varit att jag endast ger en positiv bild av Försvarsmakten.

Det vet jag inte. Jag ger er min bild men eftersom jag i görligaste mån försöker angripa livet med rätt mental inställning är det mycket som är roligt och positivt. Något som dock gnagt i bakhuvudet på mig ända sedan jag klev innanför grindarna för första gången är farhågan att försvaret som organisation skulle vara trögt och tungrott, som myndigheter ofta (alltid?) är.

Utöver det är lönen kass.

Det är inte heller roligt att jobba på annan ort utan övningsdygn flera veckor i sträck (paus på helgen).

Båda ovanstående känner nog se flesta igen sig i som verkligheten men jag vill inte bara klaga, jag vill driva ett omstruktureringsprojekt där samverkan över förbandsgränser gör att inte instruktörer från tex alla förband i Mälardalen behöver hålla en egen MKN-/sambandsutbildning utan man nyttjar stordriftsfördelen av att samutbilda. För att dra en av tusen idéer kortfattat. Sånt här är inte min uppgift men jag kan inte låta bli att fundera på massor av sånt här. För det är sån jag är. Men det är inte riktigt bra.

Dessvärre (?) är jag en person som alltid ser förbättringspotential och möjligheter. Jag vill utveckla, påverka, förändra, systematisera, styra upp, kontrollera och skapa resultat. I första hand utveckla system som gör det möjligt att med mindre insats/ansträngning lyckas lika bra nästa gång samma uppgifter ska lösas.

Jag ser helheter, flöden, hur något litet här borta påverkar något annat där borta. Framför allt vägrar jag sitta lugnt i någon jävla båt.

Ovanstående är utmärkta egenskaper som egenföretagare. Ingen behöver någonsin säga åt mig att jobba. Med fokus och disciplin kommer jag få saker att ske, uppgifter kommer bli lösta.

Däremot ogillar jag att sitta fast, att inte kunna påverka, att inte ha koll/tillgång till information, att bara ha ett avgränsat område att fokusera på, att inte kunna förändra, att det trots gedigen planering blir kaos utanför min kontroll. Att ta saker på uppstuds, att snabbt lösa uppkomna grejer är i sig inga problem. Men sker det vill jag systematisera så att det inte upprepas men det går inte när min påverkansmöjlighet är begränsad och jag har nog inte tålamod att vänta i 20 år tills jag har en befattning där det går att göra skillnad. Generellt är tålamod inte det jag är bäst på.

I perioder blir det helt enkelt extra tydligt att jag inte riktigt passar in i försvaret.

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten

Inomhusverksamhet hemma och på jobbet

Filttofflorna är på, kaffemaskinen går varm och nörderiet vet inga gränser. Rekryterna trevar sig så sakteliga in i den värld av svartkonst och magi som sambandsskrået bjuder på. Ett par ettor och nollor i taget, än dröjer det innan chefen kan få tut i luren.

Själv ser jag mest fram emot nästa skede, när vi börjar drilla gruppering och upprättande av hela enheten. Och till plutonsskedet givetvis. Dessförinnan ska dock sambandsgruppen drillas ordentligt. Det gäller ju att, utöver läsandet av den egna uppgiften, vara beredd att understödja dieselkosackerna.

Även hemmavid är det mestadels inomhusverksamhet. Lägenheten jag köpt är riktigt mysig, nu är det gardiner, en tavelvägg och så vidare som ordnas. Har köpt mattor, plågats på såväl Mio som Ikea och trålat genom hela jävla blocket för att få ihop det men det börjar falla på plats. Målbilden är givetvis att få en ”åhhhhh”-känsla varje gång jag kommer hem.

Fler tavlor ska införskaffas och i huvudsak ser jag framför mig att det är mina egna fotografier. Och så Lars Lerins tolkning av New Delhi som poster. Tänk att ha en äkta tavla av honom…. Dröm. Men satdyrt.

Dessvärre gick det åt helvete med fysplanerna redan denna vecka. Två löppass och ett styrkepass på gymmet innan rekrytfebern/huvudvärk tog mig. Förbannat. Återstår att se vad som kan genomföras imorgon avseende fysisk aktivitet.

Brandväggsblippediblopp står i övrigt på schemat.

Klart slut!

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Slutövning bandvagn

Det var en grupp kränkta rekryter som lämnade värmen, ljuset och myset på motorutbildningen för en helg fylld av kyla, mörker, ångest och krig utanför grindarna. De anställda soldaterna hade gjort sitt bästa för att dra ned truppens moral och motivation inför kompaniets, mig veterligen, första bandvagnsslutövning. Skrämseltaktik och propaganda, fungerade tydligen.

Arbetet med att förvandla tross- och sambandssoldater till salta krigsoperatörer tar jag dock på allvar och det verkar ju orättvist om det bara är stridsfordonstäten som ska få genom gå frusna strapatser. Således tog jag initiativet och planerade och genomförde denna övning. Rekryterna var hemskt tacksamma. Eller?

Nedkämpa fientliga sabotörer var huvuduppgiften för den bandvagnsburna skyttegruppen. Det jobbiga för rekryterna visade sig vara att en obevakad bandvagn, den kan sabotörer ta sig fram till. Första kvällen blev de av med den tilldelade maten och vagnen saboterades. Gissa om några blev ledsna när de äntligen orienterat sig tillbaka till vagnen genom den mörka skogen efter en… bitvis bristfällig insats vid sammanstöt med fienden.

De tekniska felen på bandvagnen identifierade och åtgärdade de dock raskt. Mer kyla, mörker, patrull och ångest väntade under natten. I gryningstimman tog sig b-sidan ända fram till bandvagnen med en bomb. Jobbigt läge. Strid följde och sedan terrängkörning därifrån.

Mer stridsspaning, mer strid, mer terrängkörning och en trosspåle med am och kex. Jobbigt läge. Mer terrängkörning och sedan äntligen lite mat vid en trosspåle. Och påskjutning igen. Och mer terrängkörning. Och mer mörker, ångest, kyla och observationsplats hela långa natten. Gediget med målspel dock så långt från så trist som det borde vara.

Episk slutstrid på morgonen där rekryterna äntligen väckt aggressiviteten till liv och moralen hade på något magiskt vis vänt. Insikt om att det verkar vettigt att öva hade landat. Vården gick undan eftersom rekryterna trodde vi skulle ut och bärga upp 12:e ur ett surhål, hehe. En gedigen helg på jobbet helt enkelt och riktigt roligt att vara övningsledare för första gången.

Grönt är skönt Nilsson i skogen

Dagens lista – Pansarskott vs mammakläder

Hur ens vardag ser ur skiljer sig åt men något som förenar oss bloggare är förmågan att spalta upp världsliga ting i listor. Med tanke på hemlighetsmakeriet runt skjutperioder publiceras denna ”dagens lista” nu men avser en vardag som relativt nyligen varit. Mallen rekvireras enligt stående från en annan bloggare, denna gång härifrån: https://anja.elle.se/dagens-lista/

Hennes svar citerar jag i kursivt.

DAGENS HUMÖR:

Glad och jag känner mig faktiskt utvilad, hurra!

Gladare ju mer koffeinet kickar in. Sovsäck i sovsal är mer bekvämt än bivack i ruskväder. Eller? Uppenbarligen var tält istället för bivack på semestern för lyxigt. Har blivit bortskämd.

DAGENS PLANER:

Först ut ett efterlängtat besök hos min frisör Antonia, därefter väntar en rolig plåtning.

Först ut ett efterlängtat besök på det gudsförgätna skjutfältet. Därefter väntar fortsatt vistelse där i timmar och dagar vrålandes pansar färdiga, pansar eld drygt 6852 gånger.

DAGENS BORDE:

Sortera kvitton och skicka papper till min revisor, något som jag alltid skjuter upp till sista sekund. Känns alltid lika tråkigt och jag drar mig verkligen för det, samtidigt är det ju så skönt när det är klart.

Sortera ammunitionsförpackningar och plocka upp de som slängts i fel sopcontainer (order – kontraorder). Känns tråkigt och jag drar mig för det, samtidigt är det ju så skönt när det är klart… Oh wait… ORDERGIVNING MANÖVER.

DAGENS MÅSTE:

Köpa en present till min kära pojkvän som fyllde år igår.

Tillse att ingen dör.

DAGENS LÅT:

Jason Derulo – Want to want me (kan inte förklaras mer än att den gör mig så glad helt enkelt!)

Tommy Körberg – Stad i ljus (kan inte förklara bättre än den här videon på rekryterna…ligger även här nedan:)

DAGENS PODCAST:

Just nu är jag helt insnöad på Vattnet Går med Nina Campioni, hett tips till alla gravida om ni inte lyssnat på den. Ps. Inget för den som inte vill veta någonting inför sin kommande förlossning, här berättas allt helt ocensurerat.

Om inte moderskeppet varit från 1800-talet hade jag sagt Försvarsmaktens nya podd men har man som nu bara lagt upp den på Soundcloud förtjänar man inga lyssnare.

DAGENS TV-SERIE:

Vi har precis sett klart på Narcos som jag varmt kan rekommendera! Finns på Netflix.

Game of Thrones. Är uppenbarligen själv från 1800-talet och har tvärvägrat se den tidigare men tvingar man pojkvännen kolla 6 säsonger Orange is the new black är det käften manöver som gäller.

DAGENS CRAVINGS:

Iskall färskpressad apelsinjuice! Ge mig!

KAFFE. Ge mig!

DAGENS KLÄDER:

Har precis köpt mina första mamma-kläder, var lite för kallt för att gå barbent nu i september. Så dagens outfit består av mockatights (kommer man någonsin kunna leva i något annat än tights efter en graviditet?) och en ljusblå skjorta.

Uniform. Och ja era kränkta jävlar där ute, i nollgradig snålblåst stillastående på en skjutvall i 10 timmar är jag värd skalplagg, regnbyxor, värmetröja och termosmugg med kaffe i fickan. Bilden är inte från skjutvallen men från samma dag.

DAGENS MATERIELLA VILL HA:

Ett snyggt och praktiskt litet fodral till min nya kamera, var hittar man det?

En taltratt.

DAGENS LYCKA:

M ringde från London och berättade att han kommer hem en dag tidigare, alltså redan ikväll!

Alla överlevde.

Åsikter Äventyr Friluftsliv Grönt är skönt Jämställdhet Nilsson i skogen

Träning, kropp och hets – är jag stark nog för att söka till Försvarsmakten?

Vid minsta tvekan, fysa. I Försvarsmakten är träning vardag och kroppen ett arbetsredskap. Vi förväntas orka, porträtteras som starka och bidrar själva till att upprätthålla den bilden när vi berättar om våra upplevelser för andra utanför ”firman”. Ämnet är komplicerat, det bränns lite att prata om det. Jag vill själv inte uppfattas som vek.

Det verkar som om många människor tror att soldater är någon sorts övermänniskor, att det är omöjligt att nå kraven, att det är bäst jag skattar min fysiska förmåga lågt på enkäten som skickas till alla 17-åringar inför prövning till värnplikt. Åtminstone gör väldigt många tjejer det enligt statistiken som presenterades på NOAK-konferensen förra veckan.

I en tid där begreppet kroppshets är ett välkänt fenomen och självkritiska röster ekar inne i våra huvuden behöver vi prata om fysisk prestationsförmåga, kroppsuppfattning och de krav vi ställer på oss själva och andra.

Hur stark, snabb, smidig, uthållig en soldat måste vara skiljer sig från tjänst till tjänst men i ett nödläge förväntas du göra allt för att rädda livet på både dig själv och dina kamrater. Krigets krav. Inte lite press där inte.

Med det sagt så fungerar utbildningen i försvaret så att du kommer få öva, träna och lära dig det du behöver för att kunna lösa din uppgift. Det innebär rent krasst att det duger gott med grundläggande kondition och styrka för att bli antagen. Träna gärna med Försvarsmaktens gratisapp FMTK innan antagningsprövning och inryck men det finns egentligen ingen anledning till oro. Vill du bli jägare behöver du träna hårdare, absolut, men jag är säker på att du som läser skulle klara en antagningsprövning. Bara att du letat upp denna text visar att du är motiverad. Följ FMTK:s träningsprogram och våga sök.

Det är viktigt att utmana sig själv. För egen del är vinterbad lätt, att prata om hur saker känns inuti däremot är svårt. Foto: Jeanette Seflin.

Min befattning innebär att jag har ett ansvar för andra människor. Individer som är nya i Försvarsmakten. Jag vill skapa en trygg utbildningsmiljö, sätta fokus på stegvis ökad belastning och trycka på att den träning vi genomför ska skapa förutsättningar för att orka grundläggande soldattjänst och därefter bädda för framgång inom respektive befattning. Uppstår skador och överbelastningsproblematik efter övningar/träningspass jag hållit har jag misslyckats.

Att det ska vara kärvt och hårt ”bara för att” tror jag inte på generellt. Absolut skall utmanande strapatser genomföras – jag vill också testa gränser – men jag vill också ifrågasätta varför det är en sån jävla hets hela tiden. Fokus i träningen behöver ligga på att orka grundläggande soldattjänst, förmåga att lösa huvudtjänst och fysisk hållbarhet över tid.

Med det sagt så ifrågasätter jag ständigt om jag själv är tillräckligt bra. Givetvis fins alltid förbättringspotential men jag måste arbeta på att oftare vråla MANÖVER FÖR HELVETE till min inre kritiker. Kan du relatera?

För reflektion, framåt!

Vinterbad. Stärkande för kropp, själv och moral. Foto: Jeanette Seflin. Se fler av hennes bilder på hennes blogg www.jeanetteseflin.com

Åsikter Grönt är skönt Jämställdhet Nilsson i skogen

NOAK-konferens 2018 – Den förlegade mansbilden och våld mot kvinnor

Åter innanför grindarna. Till både det och de avslutande äventyren på andra sidan Östersjön kommer jag återkomma. Gårdagen tillbringades på årets NOAK-konferens. NOAK står för Nätverk Officer Anställd Kvinna. Vad kan ge mer spänning i vardagen än att åter träda ut på detta minfält till Internet där åsikter kan få handgranater att hagla.

Hur som haver, det var särskilt givande att lyssna på Katrina Wennstam. Jag lyssnade på hennes sommarprat i somras och hade en idé om att spela upp delar av det för rekryterna för att inspirera till diskussion. Av någon oklar anledning fegade jag ur och la inte fram det förslaget så det var lite komiskt att Försvarsmakten själva bjöd in henne. Känns som om jag funderade i rätt riktning. Sedan sympatiserar jag inte personligen med vissa av hennes politiska åsikter men nu fokuserar vi på sakfrågan jämställdhet. Är för övrigt extremt taggad på att ta tag i den så kallade Strimma C och styra upp den till att ge plats (och vettig struktur) till den här typen av diskussioner.

Föreläsningen igår fokuserade mest på det grova sexuella våldet och inte specifikt i Försvarsmakten utan hur det ser ut i samhället. Och vi är en del av samhället, därför är det relevant att förstå och fördjupa sig.

Wennstam belyste en intressant vinkel som jag sällan tycker hörs i debatten. Rättsväsendets bild av mannen. Mansföraktet som är lika illa som den förlegade kvinnosynen vi kämpar mot. Detta vore värt att diskutera mer med kollegorna (majoriteten är ju trots allt män).

För att konkretisera och citera Wennstam: ”vid en våldtäkt räcker det inte att kvinnan befann sig i hjälplöst tillstånd, det måste också ledas i bevis att männen förstod att det var så. De måste ha haft uppsåt att våldta”. Män antas av rättsväsendet ofta inte ha fattat att tjejen inte vill.

Jag håller med Wennstam i att vi borde sluta diskutera vad tjejer ska eller inte ska göra (vilka underkläder hade du, varför sprang du på joggingspåret i mörkret, varför befann du dig på efterfesten, promenerade du med hörlurar i!?) och istället prata om grabbarna och om hur domstolarna gång på gång utgår från att killar är dumma i huvudet och inte begriper ett nej. För det är så förövarna bemöts. De får förståelse för att de inte fattade ett nej.

Och hade jag varit man hade jag varit förbannad på att rättsväsendet målar ut män som några bestar som inte kan kontrollera sig själva. För det är precis vad som sker när den utsatta i rätten får frågor om varför hon inte slogs trots att hon var medvetslös (och det fanns bilder på övergreppet där man ser detta). Eller varför hon hade smink på sig trots att hon var hemma. Då målas bilden av mannen som inte kan kontrollera sig själv upp. Normala killar beter sig inte så. Det vet alla.

Nedan är också ett citat från Katarina Wennstam:

Kanske måste frågan bollas från rättsväsendet till skolan, och föräldrarna. Vad skickar vi för signaler till unga män? Vilken typ av beteende premieras och hur reagerar skolan när killar beter sig illa mot tjejer?

Hur är det ens möjligt att en grupp killar kan tro att en berusad 15-årig tjej vill ha sex med dem en efter en, köande utanför en stängd dörr?

Det är bara ett rättsväsende som är lika genomsyrat av mansförakt som en förlegad kvinnosyn som kan acceptera ett sådant beteende. Det beteendet har inget med manlighet att göra, och det är dags att vi börjar protestera på allvar mot den mansbilden.

Min poäng är att det vore intressant att förskjuta diskussionen mer mot den mansbild vi har idag. Hur påverkar den hur unga beter sig? Vilket beteende belönas i samhället? Unt so weiter.

Och nej, för att återigen sparka in en vidöppen dörr: alla män begår inte sexualbrott.

Majoriteten av de sexualbrott som anmäls begås dock av män. Därför är det relevant att prata om det här. Tänk vilken kraft att påverka du som vettig, normal, schysst kille har i att förändra den här situationen jämfört med mig? Bara genom att snacka med dina kompisar, söner, kollegor och agera föregångsman. Det är fan inte någon beta-pojke verksamhet.

Flexie utforskar Östersjöns stränder i Lettland.

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Avslutning på Trident Juncture 18

Minnesanteckningarna är slut, det var för tråkigt att sitta och löka i Brekken för att något skulle vara värt att nedtecknas. Enklare vård var det vi kunde ägna oss åt i väntan på att transporteras hem till Ledningsregementet. Vårt kompani var först i Norge och sist att lämna.

När hela kompaniet samlats i Brekken genomfördes en sedvanlig kompaniuppställning med avslutande ord från ledningen. Brigadchefen tackade oss för vår insats och till min stora överraskning ropades jag fram och tilldelades ett så kallat coin. Det är ungefär en utmärkelse/hedersbetygelse när någon gjort ett bra jobb. Förband har sina egna, på utlandstjänst delas de ut och så har högre chefer egna och detta är alltså brigadchefens coin. Strösslas tydligen inte med sådana heller från brigadchefer så det kändes väldigt fint. Naturligtvis är jag dock väl medveten om vad jag måste bli bättre på.

Kompaniet ville ha en fin bakgrund till en bild på oss allihop. Förstår inte varför bandvagnarna ratades som bakgrund…

Åter mot Enköping!

När vi rullat över gränsen och in mot Tänndalen började det suga i magen av längtan till mer häng i M:s familjs fjällstuga. Det är nog det finaste hus jag någonsin varit i. Galet att dom byggt det själva. Så tacksam att jag får hälsa på där och ha det som utgångspunkt för att utforska fjällvärlden. Tidigare har jag ju ”bara” varit mycket kring Hemavan och Ånn samt Grövelsjön.

Jag är också mycket tacksam att jag fick åka på den här övningen. Jag jobbar ju som bekant som instruktör (BFA) för rekryterna så jag blev utlånad till den anställda ledningsplutonen. Redigt och lärorikt har det varit. Har dragit många slutsatser och kommit fram till mycket som jag ska utbilda ”min” sambandsgrupp bestående av rekryter på under våren. Men dessförinnan skall de prövas på min bandvagnsslutövning. Kärvt skare va!

Slut på inlägg om Trident Juncture. Har du frågor, ställ dem i kommentarsfältet! Nu är jag ledig ett par veckor och det kommer bli friluftsliv i fokus här på bloggen.