Browsing Category

Grönt är skönt

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten

Första veckan med rekryterna

I måndags ryckte drygt 240 rekryter in på Ledningsregementet där jag jobbar som instruktör. Sedan dess har det varit fullt ös medvetslös. Sängbäddning, skåpsinrättning, excercis, tidspassningsövningar, vapentjänst, vård och gruppdynamik har stått på schemat. De flesta verkar göra sitt bästa och jag ser fram emot att fortsätta trycka på att det viktigaste är PLUTONENS förmåga att lösa uppgift.

Jag har bland annat hållit ett första (mycket lätt) marschträningspass varvat med övningar på rätt åtgärder vid lång och kort rast. Förhoppningvis kommer min devis VAD ÄR RÄTT ÅTGÄRD alltid att eka i bakhuvudet på dem i alla lägen.

Det är fruktansvärt roligt att se varje individ utvecklas och snabbt går det. Att utbilda trupp är verkligen ett helt fantastiskt jobb. Jag har roligt hela tiden. Tror även min tät uppskattade exercis i ösregn idag.

Fänrik Fysmonsters återkomst till regementet bävar rekryterna med rätta redan för. Jag vet att både fänriken och major ”det är ett underbart väder för löpning” kommer sätta skräck i mina värnpliktiga. Och i mig givetvis. Tänker mig fortsatt att Fk Fysmonster bedriver fast och rörlig spaning i terrängen för att säkerställa att tillräckligt många kilometer löps varje vecka.

På tal om träning har jag också kommit igång med styrketräningen tack vare en jävligt grov pansarbasse som bänkar över 150 kg. Där snackar vi grova armar. Ser fram emot nybörjargains. Gillar ju marschträning framför fria vikter men skall tunga lådor med sambandsmateriel lyftas behövs ryggmuskler snarare än kondition rent krasst.

Slutligen hittade jag mitt goda själv på Försvarsmaktens hemsida. Jag förevisar:

Jag utanför Ledningsregementet i Enköping vid inrycket. Foto: Martin Larsson/Försvarsmakten

Här intervjuas för övrigt två av mina rekryter på skjutbanan av Sveriges Radio (KLICK!).

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Inryckning: vad ska man packa och tänka på inför värnplikt

Förmodligen pirrar det i magen på hundratals blivande rekryter just nu. Imorgon kliver ni in genom grindarna och förhoppningsvis är ni en bättre version av er själva när ni kliver ut igen nästa sommar. Jag har fått lite frågor på sistone från blivande kollegor och dessutom en väldigt fin kommentar imorse och därför tänkte jag passa på att bidra med ett par tips och en packlista till dig som ska rycka in i Försvarsmakten.

Vad jag själv packade till inryck finns att läsa här (KLICK!). Står fast vid att det var bra grejer. Mer än så är onödigt för de första två veckorna. Därefter kan man känna vad som fattas. Fingerborgen var guld, det är kärvt att sy kragspeglar. Öronproppar var en liv(sömn)räddare eftersom det alltid var någon som snarkade. Tamponger var också smart, bökigt att behöva sticka iväg och köpa, skönare att ha dem i skåpet direkt. Våtservetter var guld redan på första fältveckan för att få bort maskeringsfärg.

Försök att behålla lugnet. Du behöver inte tänka på något annat än att vara på rätt plats, i rätt tid med rätt utrustning och rätt attityd. Gör sedan ditt bästa så kommer det räcka. Hjälp varandra, ibland är det du som har extra energi, ibland behöver du en knuff i ryggen. Och var inte den där som segar på morgonen och gör gruppen sen till frukosten. Upp och hoppa, på med uniformen, sträck sängen och iväg. Så svårt är det inte.

Kommentarer som denna får mig att vilja fortsätta skriva här på bloggen. Ska du rycka in och undrar något är det bara att skriva en kommentar.

Hej! Jag är nu 22 år och har testat två olika utbildningar, var otroligt skoltrött och omotiverad för båda så det blev bara att hoppa av. Nu innan det blir att söka nytt jobb när sommarjobbet tar slut så började jag och familjen prata om Försvarsmakten. Den har nog legat i mina tankar ett bra tag, men det har gått i stil med “det är ju bara de där coola, vältränade, passionerade och kunniga människorna som gör det, inte jag”. Men ändå så nästan hips, vips, så har jag nu anmält mig för prövning den 7 Augusti och jaa… Är sjukt nervös och tränar cykling och marklyft som bara den!
Ville bara säga tack för alla dina blogginlägg om dina dagar i GMU! Hjälpte mig med nervositet och lite mer verkligheten av det hela.
Så tack! Och om du har några tips utöver de som du redan skrivit om innan prövning och själva GMU:n så är det bara att skriva!
Tack igen!!

Inför antagningsprövningen är just cykling mycket bra att träna på. Man blir som bekant bra på det man gör och av någon outgrundlig anledning genomförs konditionstestet på mönstringen på cykel. Kanske är det dags att väcka cykelskytteplutonerna till liv igen… hur som helst. Cykla, gärna intervaller och egna versioner på maxtest inför provdagen. Gör marklyft men också drag till hakan med skivstång och clean pulls som är ungefär ett marklyft men som avslutas med att även axlarna dras upp. Styrkelabbet har bra träningsprogram och när du är grundtränad, se till att göra få reps med tunga vikter eftersom det mer liknar isokai-draget. Begåvningstestet (på dator) går inte att träna på säger TRM men jag tror det hjälper att göra olika ”öva inför högskoleprovet”-övningar och typ träna till Mensa-tester. Hos psykologen gäller det bara att vara lugn och sig själv. Givetvis ser du till att sova ut ordentligt dagarna innan och ladda med bra mat och lagom mycket träning.

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten

Kompanifys utan kompani

Måndagsmorgonen grydde och trots att klockan bara var halv sex stekte solen på bra under morgonpromenaden. Avbryt civil verksamhet var ordern, istället var det dags att börja tjänstgöringen. Givetvis inleddes veckan med kompanifys. Dock är nästan alla lediga så jag och en kollega var de enda som sprang. Fanjunkaren sa att det var frivilligt men det kändes bäst att handla i Fk Fysmonsters anda. En förnämligt trevlig runda på lite över sju kilometer blev resultatet.

Om en vecka rycker mina rekryter in. Således går tiden åt till förberedelser. Utöver det fick jag äran att pryda uniformen med tre vinklar vilket innebär sergeant och är graden som passar min befattning.

Efter jobbet tog jag och Flexie en långpromenad. Nu hoppas jag på en svalare natt. Annars går jag ut och sover på balkongen.

BU GMU Grönt är skönt

Tillbakablickar till grundutbildningen

Det är ett par veckor kvar tills jag kliver innanför grindarna igen. Just nu är det semester och nollad i schemat som gäller. Passar bra då det är galet mycket jobb med företaget som jag vill hinna klart med innan gröntjänsten åter tar vid. Häromdagen läste jag igenom gamla inlägg. Fruktansvärt roligt att ha måste jag säga.

Rast, vila, posta ksp 58.

Idag är ju Throwback Thursday så vad passar bättre än att lyfta fram några roliga anekdoter från året som gått. Jag fick mig i alla fall ett gott skratt.

GMU dag 29 – Kamraterna drömmer…

I övrigt berättade en kamrat en mycket rolig sak. Personen i fråga vaknade i natt av att ett befäl kom in och skrek åt honom att bädda sängen. Visar sig (i efterhand) att han drömde. Han vaknar dock till och bäddar varpå han somnar ovanpå bäddningen ”i väntan på visitation”. Hysteriskt roligt. Andra vaknar på nätterna och trevar efter vapen vi låst in. Andra vaknar och tror det är eldpostdags.

http://www.nilssoniskogen.se/nilssoniskogen/gmu-dag-29/

Befattningsutbildning dag 9 – Samband är inte lätt i början uppenbarligen… 

Komiskt egentligen. Många skrattar åt försvarets reklam om att en personlig utmaning kan vara ett skäl till engagemang i Försvarsmakten. Jag erkänner gärna att det absolut var ett av mina skäl. Sedan trodde jag att det var i något jäkla värn en regnig natt, eller på en iskall observationsplats, eller på en lång, matfri marsch som utmaningen skulle ligga. Icke sa nicke. Faktum är att den här IT-kursen är jätteutmanande för mig. Vi har dock bra instruktörer och kurskamraterna är mycket hjälpsamma. Känner mig (och är) för dålig bara. Men det kommer ju förhoppningsvis ändra sig med tiden.

http://www.nilssoniskogen.se/gront-ar-skont/konsten-att-ga-in-i-en-brandvagg-bu-dag-9/

Befattningsutbildning dag 10 – GMU:are kommenderar sin spegelbild…

Hörde något mycket roligt också som förtjänar att spridas. En viss GMU-pluton (inte min) står uppställda i korridoren på morgonen. En person är ensam i sin grupp av diverse skäl. Befälet kommer in och ropar LÄMNA AV. Den ensamma rekryten gör en helomvändning. Det står som sagt ingen grupp bakom personen. Däremot sitter en väggspegel där. Rekryten råkar således kommendera sin egen spegelbild upp i givakt. Ibland måste man stanna upp och fundera på vad fan det är man håller på med. Hysteriskt roligt.

http://www.nilssoniskogen.se/gront-ar-skont/sambandstaten-narvarande-en-samtliga-bu-dag-10/

Gruppcheferna utbildar soldaterna i pansarskott, jag trillar i ett dike bland annat

”En komisk incident inträffade när jag skulle framrycka mot en för damer rimlig pissplats. Lämplig plats fanns på andra sidan ett rejält dike. Att komma över detta hade under gårdagens minusgrader varit lätt. Tövädret hade dock gjort sitt med isen i det breda diket. Trots att jag tog i med kraft på vägen tillbaka räckte det icke utan jag fastnade nedsjunken till knäna i ler/vatten/isvälling ca 15 meter från de båda förste sergeanterna samt truppen. Den omedelbara tanken ”kan jag mörka detta” ersattes snabbt av asgarv när jag först inte ens kommer loss och sedan ser befälens min. Värdigheten bortblåst. Måste sett förjävla roligt ut. Byt strumpor, fortsätt skjut.”

En annan jävligt kul grej som jag fick höra resten av utbildningen var förvirringen som uppstod när jag ropar åt en soldat att ”Ta med dig ditt p-skott och kom hit med hast!”. Det är brådis liksom. För honom kör det ihop sig totalt och han springer åt två håll samtidigt. Menar jag att han även ska hämta rekryt Hast? Haha.

http://www.nilssoniskogen.se/gront-ar-skont/pansarskott-hela-veckan/

Flexie och jag har tagit långsamma promenader i skogen och ätit blåbär eftersom jag är sjuk.

Grönt är skönt Nilsson i skogen

Hur länge står man ut i det civila mörkret?

Även inredning av lägenheten visade sig bli ett grupparbete. Två IKEA-möbler stod omonterade på grund av brist på ja, tid, lust, någon att peka på och ge order till. Igår löste det sig när ett par kamrater som ännu inte fått tillträde till sina lägenheter kom över för att laga matlådor. Jag passade på att öva delegering och nu är balkongen klar. Tack för det. Har lovat öl i utbyte så transaktionen var rimlig. Givetvis hade jag kunnat bygga själv men jag nöjde mig med att skruva upp rullgardiner och sedan lutade jag mig bekvämt tillbaka.

Det civila mörkret, som rent krasst egentligen bara består av semester och nollade arbetsdagar, börjar jag dock redan tröttna på. Fascinerande det där, för ett gäng år sedan när jag startade företaget var målet att kunna jobba för ett antal kunder som betalar bra. Nu kan jag med god marginal försörja mig på mitt eget bolag men det är ju jakten som är det roliga. Tänkte skriva att jag tackar min lyckliga stjärna för att jag nu får göra båda (egenföretagare och soldat) men i själva verket ger jag mig själv en redig jävla klapp på axeln för att jag jobbat skiten ur mig och skapat detta åt mig själv.

Jag ser alltid möjligheter. Och dessutom är jag en opportunist av rang. När kaptenen erbjöd tjänsten som instruktör tackade jag ja. Jag har dessutom blivit uppmuntrad att söka officersprogrammet vilket jag har gjort. Det finns en kort program på ett år för dem som redan har en akademisk examen vilket jag har. Och nej, det är inte dans som är huvudämnet. Nu återstår det att se om jag kommer in, eller åtminstone får komma på intervju.

Men som jag brukar säga. Glädje ska tas ut tre gånger. I förväg, när något går vägen, och som tillbakablick. Skiter det sig, ja, då har man i alla fall varit glad en gång.

Nostalgisk som jag är (och i ljuset av att fira/njuta i efterhand) bestämde jag mig därför för att läsa igenom blogginläggen från GMU till nu. Tänker att det kommer bjuda på många skratt. Det kommer därefter bli väldigt roligt att stå på andra sidan korridoren när mina rekryter rycker in.

Kanske kommer jag också på att jag glömt att berätta något komiskt, eller att jag kanske har något mer tips att komma med. Är även beredd att stoppa huvudet under skämskudden men det är ingen bandvagn på isen: alla är trattar i början.

BU GMU Grönt är skönt

MUCK!

Det tog drygt femton år från att jag bestämde mig för att göra lumpen tills att jag nu kan ge ett klartecken i guld. MUCK!

Vi marscherade ut genom Lejongrinden med de anställda soldaterna som publik. En högst märklig känsla. Elva månader har gått jäkligt fort men så beter sig ju tiden när man har roligt. Skall smälta det hela lite och återkommer med fler berättelser. Tills dess, tack till er som läst! Det har varit väldigt roligt att dela med sig av det här äventyret.

Just nu är jag väldigt, väldigt trött men jag ser fram emot en fortsatt karriär innanför grindarna. Faktum är att jag vände in igen direkt efter vi gått ut för att ställa upp tillsammans med befälslaget på kompaniuppställningen.

Återhämtning, rekreation och jobb med egna företaget står på schemat ett par veckor. Därefter åker uniformen på igen. Först blir det dock en tur till fjällen!

Bild från Ledningsregementets Facebook: C.LedR öv Mattias Hansson tackar av rekryterna ihop med förband och förbandschefer.
Fotograf: Sofia Norin Jansson/ Försvarsmakten

BU Grönt är skönt

Remi-vård, löpning och ny lägenhet

Tiden rullar snabbt nu på slutet. Inte många pinnar kvar till muck. Mycket kläms in i det sista så som förarbevis minibuss och Hillux. Halkkörning står på schemat idag.

I övrigt har det varit långa dagar. Vapenvård till midnatt och liknande. Således inte så mycket spännande att skriva om.

Tidagsmorgonen (04.45) bjöd på det första löppasset med lägenheten som utgångspunkt. Sprang till ett elljusspår och harvade på där tills jag och Flexie skrapat ihop 11 km. Var rejält trött efter att ha sovit fyra timmar men lyckades ändå hålla rätt bra tempo. 1.08.13 tog det.

Helgen spenderades på havet. Och då var vi inte och besökte marinen utan vi var på MUCK-kryssning. Lagom stökigt, jävligt roligt, tystnadsplikt råder så kamrater, ni kan vara lugna.

Igår stod vi i en smörjgrop efter att ha spolat bandvagnarna. Olja på armarna, smuts i ansiktet, motoroverall på.

Den andra höjdpunkten är att min lägenhet i Enköping är schysst. Känns bra att ha ett eget ställe även om jag inte har haft tid att fixa till allt ännu.

Nu ska det köras halkbana som sagt och sen är det fortsatt fokus på The Art of Vård.

BU Frågor & Svar GMU Grönt är skönt Nilsson i skogen

Vad gör en sambandsgruppchef och en sambandssoldat/ledningssoldat? Utan samband ingen seger!

Vad gör jag, egentligen, i min tjänst som sambandsgruppchef? Den frågan ställde en läsare och som det M90-maskerade orakel jag är ska jag försöka förklara. Kortfattat ser min grupp till att brigadchefen har tut i luren när kriget kommer.

Tidsnummer 301533 inkom ytterligare en liknande fråga till mig (@nilssoniskogen) från en person som ska rycka in som sambands/ledningssoldat på A9 och som enligt uppgift inte riktigt fått grepp om vad tjänsten innebär. Nu skall jag hålla mig till att rapportera det jag vet och inte det jag tror och således ligger fokus här på hur det är att vara sambandsgruppchef på en främre ledningspluton. Med detta sagt så har jag delvis övat och utbildats tillsammans med 12. Sambandsbataljon så någorlunda insikt där har jag bedömt också. Är du radioräv sedan gammalt får du ha överseende med att jag ska försöka formulera mig icke-tekniskt och lättbegripligt i denna text. Tillägg avseende hur det är att jobba med samband på andra regementen tages tacksamt emot i kommentarsfältet!

Vad gör en sambands/ledningssoldat?

Kortfattat så upprättar vi en sambandsenhet som blir del i Mobilt Kärnnät (MKN). MKN är kommunikationsinfrastrukturen i Försvarsmaktens Ledningssystem. Vad betyder då detta i praktiken? Jo, att det finns ett antal fordon (hos oss är det lastbilar och bandvagnar) med en mast på och ett antal radioapparater, radiolänkstationer med mera i.

Vi åker ut i skogen, reser upp masten (lite som att fira midsommar varje gång!), startar igång alla apparater och som genom ett trollslag får vi kontakt med alla andra fordon som åkt ut och gjort samma sak. Sambandssoldaten är den som gör det praktiska arbetet vilket ute i fält omfattar allt från att köra fordon till att veva mast, knappa radio, maskera fordonet, felsöka när systemet strular, dra kabel mellan olika fordon, övervaka systemen dygnet runt och såklart vara beredd att försvara platsen.

Uppgifterna ser olika ut beroende på vilket typ av pluton du tillhör. Vissa jobbar exempelvis med de höga, fasta tornen och klättrar runt 60 meter över marken medan andra jobbar med satellitkommunikation och därmed har annan teknisk utrustning att hantera. Är du placerad hos artilleriet kommer PC-Dart (typ som Facebook Messenger med textmeddelanden över radio eller genom MKN) vara viktigt. Genom detta system talar exempelvis jägarsoldater om var fienden finns och när informationen rasslat genom beslutskedjan får Archer-besättningen reda på när och vart de ska skjuta.

Försvarsmakten har lagt en befattningsbeskrivning här men att nivån på det fysiska är en etta är rent jävla skitsnack. Prova att lyfta ett dieselelverk från ett lastbilsflak följt av att banka ned pålar i stelfrusen mark och avrunda med att tatta kabel nån kilometer i mörker och snö så inser man att det är fysiskt jobbigt med samband. Utbildningen har dock mycket teori och du måste vara lösningsorienterad och ha förmågan att trots brist på sömn och mat kunna lösa tekniska problem. Varje gruppering innebär problemlösning under stress och press. Det går dock inte bara att kötta, en sambandssoldat måste kunna tänka och arbeta strukturerat mitt i fältkaoset.

Inne på regementet innebär tjänsten bland annat att vårda fordon och annan materiel, fysisk träning, vidareutbildning inom olika system (sambandssystem ja men också flera olika vapensystem), mer vård, lite mer vård och så vård på det, utbildning och övning i strid, skjutningar, mer vård, mer fys, fys, fys, och mer fys, lite mer vård och sen fältlastar vi och drar ut i skogen igen.

Vad gör sambandssoldater på 11. Ledningsplatsbataljon?

Min grupp består av mig och fyra soldater. Två av dem bemannar sambandsenheten (en fräsig bandvagn med diverse radioapparater och annat i bakvagnen) tillsammans med mig, och två av dem bemannar en trossbandvagn. Vi är en del av en främre ledningspluton. Vi upprättar ett slags fältkontor (läs: en karta under en pressening) varifrån brigadchefen eller dennes underordnade kan leda striden. Jävligt salt uppgift således. Vi omgrupperar ofta flera gånger per dygn vilket är tungt jobb. Från en främre ledningsplats kan brigadchefen och delar av hans (tyvärr inte hennes ännu) ledningslag kan jobba nära manöverförbanden som verkar längst fram på stridsfältet. En liten och rörlig ledningsplats gör att brigadledningen kan följa bataljonens anfallsrörelser.

En främre ledningsplats är dock betydligt lättare att förflytta än en stabsplats som oftast består av mängder av containers, tält, fordon och kaffemaskiner. Även på stabsplutonen jobbar sambands/ledningssoldater och de gör ungefär samma saker som oss men de omgrupperar inte lika ofta.

I vår pluton finns också ett antal stridsfordon. Dessa är bepansrade taxibilar åt brigadledningen. De utgör också plutonens närskydd samt transporterar även skyttegruppen/grupperna. Innan vi grupperar är det deras ansvar att ta terräng och se till att platsen är säker innan vi rullar in med sambandsenheten. Jag leder grupperingen av vår sambandsenhet. När vi har upprättat vår mast och övertalat systemet om att vakna till liv kan brigadchefen få kontakt med resten av världen.

Genom oss kan chefen alltså jacka in sig i det kommunikationsnät som andra fasta och rörliga sambandsenheter har upprättat över tiden (MKN). På så sätt kan han kommunicera med manöverförbanden och leda striden. Nuförtiden står ju inte chefen på en höjd och tittar ned på ett slagfält och styr trupperna genom att signalera med olika flaggor. Istället får chefen aktuella rapporter via olika ledningssystem och han använder oss för att kunna berätta för underordnade vad dem ska lösa för uppgift och när. Väldigt enkelt förklarat.

Så förutom att se till att masten kommer upp (lättare sagt än gjort) och att sambandssystemet fungerar felfritt över tiden är jag även ansvarig för att mina soldater och våra fordon samt annan materiel har högsta möjliga stridsvärde över tiden. Skulle vi hamna i strid är det också jag som leder gruppen i striden.

För att vi ska kunna lösa allt jag skrivit om ovan behöver vi utbildas och just nu är vi i slutet av vår befattningsutbildning. Mina soldater gör 9 månaders utbildning, jag gör 11 månader men framöver kommer alla göra 11 månader eftersom det är en teoretiskt tung utbildning. Under hösten gick jag en utbildning som hette Instruktör Taktiska Telesystem, då var jag den enda rekryten. Genom den blev jag utbildad till operatör på MKN som är det sambandssystem vi har i vagnen. Parallellt genomförde jag gruppchefsskolan. Som gruppchef har jag alltså båda mina soldaters befattningsutbildning plus gruppchefsskolan att luta mig tillbaka mot när jag ska lösa min uppgift. Jag tror inte att det är så vanligt att få en så här individanpassad och massiv befattningsutbildning men jag är tacksam.

Under våren mängdtränades gruppen i det operativa arbetet med att upprätta, övervaka, bryta och förflytta sambandsenheten. Som tur är har jag en jävligt bra grupp, vi har gjort ett extremt bra jobb tillsammans. Samband får för mycket skit och för lite uppmärksamhet. Det är sambandsenheten som ger en främre ledningspluton existensberättigande och jag tycker det är väldigt synd att Försvarsmakten är för dålig på att lyfta upp sambandsrelaterade tjänster i sin kommunikation och marknadsföring. Kanske är det inte speciellt coolt (om än jävligt jobbigt) att tatta kabel men utan samband, ingen seger!

Samband är en förmåga som behövs på alla förband inklusive specialförbanden. Som duktig sambands/ledningssoldat har du extremt många karriärmöjligheter och har du kompetens inom MKN kommer du ha extremt lätt att få jobb efter muck. Du behöver inte ha teknisk kunskap innan inryck även om det såklart är fördelaktigt att ha någon form av intresse för det. Tänk på att du bara har så roligt som du själv gör det till över tiden!

Ställ gärna frågor så kompletterar jag inlägget!

BU Grönt är skönt

Köra stridsfordon

Tisdagen var dagen det hände. Jag fick äntligen köra stridsfordon. Inledningsvis skulle jag backa ut ut garaget. Det jag inte visste var att man i ett stridsfordon ska vrida styrdonet tvärt om mot vad backledaren visar, vilket inte är fallet med bandvagn. När detta väl retts ut gick det bra. Till skillnad mot de kära bandvagnarna startar stridsfordonen villigt och lätt med ett knapptryck.

Ett par varv på garageplan följde innan vi framryckte till en grusplan för att köra mellan koner. Jag fick vara vagnchef på vägen dit. Föraren i ett stridsfordon ser väldigt dåligt. Höger sida och framförallt bakåt ser man inte alls så därför har man en vagnchef som med rösten säger hur föraren ska köra i stil med: förare, bakåt, bakåt, bakåt, höger, höger, rätt, bakåt… Och så vidare. Vi tog oss ut utan problem och körde inte över mötande fordon. Stridsfordonet är 3 m och 17 cm brett om jag minns rätt utifrån vad kamrat K berättade. Vikten är ca 25 ton (ni får googla exakta uppgifter, skiljer sig också åt beroende på hur de är utrustade osv).

Konbanan gick bra. Framåt i serpentiner utan ledare. Inte helt lätt att veta när man ska svänga pga extremt dålig sikt så jag svängde lite tidigt men det gick bra ändå.

Det roligaste kom dock efter lunch. Eller ja, att bromsa är inte så roligt. Det är nämligen sjukt svårt att göra det mjukt. Värre än att hitta dragläge på personbil när man ska ta körkort i princip. Två obekvämt hårda inbromsningar lyckades jag med men alla har alla tänder kvar (vilket vi vet sen tidigare erfarenheter inte alltid är fallet efter tvärnitar). Det roliga var terrängbanan. Samma vi körde med bandvagnarna under utbildningen men det var riktigt riktigt roligt att köra där med stridsfordon. Faktiskt lättare än med bandvagn i bemärkelsen att stridsfordon inte lutar eller känns som om dom ska välta. Fick sedan köra tillbaka till regementet. Mycket bra dag!

Efter middagen orienterade vi en lätt bana och det var skoj även det!

Klart slut!

BU Grönt är skönt

Svettig fys och breddutbildning stridsfordon

En fantastisk dag i armén skulle man kunna sammanfatta denna måndag med. Solen sken obarmhärtigt från en himmel lika blå som poplinstället vi ställde upp i för morgonens kompanifys. Vedervärdiga intervaller och obehagligt många burpees beordrades och fy fan vad jobbigt det var. Till slut var det som att andas genom ett sugrör. Extremt obehagligt. Tog i för kung och fosterland i förhoppning att inom kort kunna springa i en snabbare grupp på långdistanspassen.

Men på tal om träning såg jag en annan soldat i Försvarsmakten lägga upp en bild från gymmet med en bildtext om känslan av otillräcklighet/inte vara stark nog/ jämföra sig med andra och så vidare. Kan relatera till detta i bemärkelsen att jag har väldigt svårt för att känna att jag är ”sämst”. Jobbigt att sätta ord på det men jag tänker att det kanske finns andra som vill rycka in men som oroar sig för fyskrav och sådär. Givetvis förstår jag rent intellektuellt att folk inte står och glor på mig och tänker att ”fan vad dålig hon är” men det känns ibland så. För mig är svårt att inte jämföra sig med andra trots att jag jämfört med mig själv blivit mycket bättre. Och rent objektivt är jag inte dålig heller även om jag är långt från elit. Tänk milen på under timmen, kan springa 15 km, Tough Viking 15 km på 2 h 10 min, maxar situps och armhävningar på multitestet. Jag tar i så att jag blir helt jävla förstörd men det känns ändå inte tillräckligt.

När jag själv nu ska bli instruktör tar jag med mig detta. Att verkligen se efter om folk gör sitt yttersta utifrån sin egen nivå och behålla fokus på långsiktighet. Får jobba själv på att tänka att prestationen är good enough så länge jag gjort mitt yttersta men det kan vara svårt när det hetsas.

Samtidigt vet jag att jag är extremt fältstark. Det är inte alls säkert att den som är fysiskt stark är den som kommer lösa uppgift bäst i fält. Egentligen är den enda slutsatsen att det enda man kan göra är sitt bästa i alla lägen och så länge jag ser kamrater och framgent mina rekryter göra just det så kommer jag alltid ge en klapp på axeln. Och ha i bakhuvudet att jag vet hur det känns att (möjligen inbillat) känna sig dålig framför andra.

Så, känslor upphör. Efter dusch begav vi oss till skjutbanan och där gick det riktigt bra! Sköt ett par serier liggande och fick äntligen hjälp med att ställa siktet de sista snäppen. Därefter knästående där jag satte mina serier direkt. Knästående är bästa skjutställningen tycker jag. Mycket trevligt!

Eftermiddagen tillbringades i garaget där vi fick utbildning på stridsfordon till min stora glädje. Nödutrymmning ingick och lära sig att starta. Imorgon ska jag äntligen få köra stridsfordon efter vansinnigt många om och men (befattning som las ned, denna vända när jag flyttades från stridsfordonsförare till sambandsgruppchef vilket var helt rätt sett i efterhand). Jäkligt skoj i alla fall!

Sitter just nu och halvkollar på gänget som spelar volleyboll. Förfäras över att ingen har sett Torsk på Tallinn. Dit bär det av i helgen på MUCK-kryssning nämligen!