Browsing Category

Grönt är skönt

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Stagpålar, inventering och fys

Veckan inleddes redigt med ett lagom ångestfyllt fyspass. Vem vill inte jogga i kängor och köra ett cirkelfyspass under ledning av en måndags-morgon-älskande major i decimeterdjup snö kvart i åtta? Förtjänstfullt hur som helst. Därefter följdes utbildning i säker el (ge fan i att slicka på kablar!) och sedan höll jag ett teoripass om teleskopmastens förträfflighet och hur en främre ledningsplats jobbar.

Förmodligen det bästa passet rekryterna varit med om. Åtminstone i jämförelse med vad de verkade tycka om att banka stagpålar i stelfrusen mark vilket onsdagen ägnades åt…. Däremellan hann vi med en dag datakom och sedan gick torsdagen åt till vård och inventering. Om det är något jag avskyr så är det känslan av att inte ha koll och kontroll på materielen. Bitvis har veckan varit trög. Flertalet motståndsnästen gör sitt bästa för att försvåra lösandet av uppgift.

Gruppcheferna fick sin befordran till vicekorpraler igår och påmindes om att det medför ett ansvar för gruppen och för lösandet av uppgift. Förhoppningsvis tar de detta på största allvar.

Helgen har nu ankommit och mycket utav den avser jag tillbringa utomhus.

Stag

Åsikter Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Lyckan, kärleken och meningen med livet…

… utgörs inte av en smattrande Ksp 58. Nu ska jag inte förvilla med märkliga existensiella metaforer utan fortsätta på den inslagna banan om att vara rak och tydlig. Feedback från ett par läsare har varit att jag endast ger en positiv bild av Försvarsmakten.

Det vet jag inte. Jag ger er min bild men eftersom jag i görligaste mån försöker angripa livet med rätt mental inställning är det mycket som är roligt och positivt. Något som dock gnagt i bakhuvudet på mig ända sedan jag klev innanför grindarna för första gången är farhågan att försvaret som organisation skulle vara trögt och tungrott, som myndigheter ofta (alltid?) är.

Utöver det är lönen kass.

Det är inte heller roligt att jobba på annan ort utan övningsdygn flera veckor i sträck (paus på helgen).

Båda ovanstående känner nog se flesta igen sig i som verkligheten men jag vill inte bara klaga, jag vill driva ett omstruktureringsprojekt där samverkan över förbandsgränser gör att inte instruktörer från tex alla förband i Mälardalen behöver hålla en egen MKN-/sambandsutbildning utan man nyttjar stordriftsfördelen av att samutbilda. För att dra en av tusen idéer kortfattat. Sånt här är inte min uppgift men jag kan inte låta bli att fundera på massor av sånt här. För det är sån jag är. Men det är inte riktigt bra.

Dessvärre (?) är jag en person som alltid ser förbättringspotential och möjligheter. Jag vill utveckla, påverka, förändra, systematisera, styra upp, kontrollera och skapa resultat. I första hand utveckla system som gör det möjligt att med mindre insats/ansträngning lyckas lika bra nästa gång samma uppgifter ska lösas.

Jag ser helheter, flöden, hur något litet här borta påverkar något annat där borta. Framför allt vägrar jag sitta lugnt i någon jävla båt.

Ovanstående är utmärkta egenskaper som egenföretagare. Ingen behöver någonsin säga åt mig att jobba. Med fokus och disciplin kommer jag få saker att ske, uppgifter kommer bli lösta.

Däremot ogillar jag att sitta fast, att inte kunna påverka, att inte ha koll/tillgång till information, att bara ha ett avgränsat område att fokusera på, att inte kunna förändra, att det trots gedigen planering blir kaos utanför min kontroll. Att ta saker på uppstuds, att snabbt lösa uppkomna grejer är i sig inga problem. Men sker det vill jag systematisera så att det inte upprepas men det går inte när min påverkansmöjlighet är begränsad och jag har nog inte tålamod att vänta i 20 år tills jag har en befattning där det går att göra skillnad. Generellt är tålamod inte det jag är bäst på.

I perioder blir det helt enkelt extra tydligt att jag inte riktigt passar in i försvaret.

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten

Inomhusverksamhet hemma och på jobbet

Filttofflorna är på, kaffemaskinen går varm och nörderiet vet inga gränser. Rekryterna trevar sig så sakteliga in i den värld av svartkonst och magi som sambandsskrået bjuder på. Ett par ettor och nollor i taget, än dröjer det innan chefen kan få tut i luren.

Själv ser jag mest fram emot nästa skede, när vi börjar drilla gruppering och upprättande av hela enheten. Och till plutonsskedet givetvis. Dessförinnan ska dock sambandsgruppen drillas ordentligt. Det gäller ju att, utöver läsandet av den egna uppgiften, vara beredd att understödja dieselkosackerna.

Även hemmavid är det mestadels inomhusverksamhet. Lägenheten jag köpt är riktigt mysig, nu är det gardiner, en tavelvägg och så vidare som ordnas. Har köpt mattor, plågats på såväl Mio som Ikea och trålat genom hela jävla blocket för att få ihop det men det börjar falla på plats. Målbilden är givetvis att få en ”åhhhhh”-känsla varje gång jag kommer hem.

Fler tavlor ska införskaffas och i huvudsak ser jag framför mig att det är mina egna fotografier. Och så Lars Lerins tolkning av New Delhi som poster. Tänk att ha en äkta tavla av honom…. Dröm. Men satdyrt.

Dessvärre gick det åt helvete med fysplanerna redan denna vecka. Två löppass och ett styrkepass på gymmet innan rekrytfebern/huvudvärk tog mig. Förbannat. Återstår att se vad som kan genomföras imorgon avseende fysisk aktivitet.

Brandväggsblippediblopp står i övrigt på schemat.

Klart slut!

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Slutövning bandvagn

Det var en grupp kränkta rekryter som lämnade värmen, ljuset och myset på motorutbildningen för en helg fylld av kyla, mörker, ångest och krig utanför grindarna. De anställda soldaterna hade gjort sitt bästa för att dra ned truppens moral och motivation inför kompaniets, mig veterligen, första bandvagnsslutövning. Skrämseltaktik och propaganda, fungerade tydligen.

Arbetet med att förvandla tross- och sambandssoldater till salta krigsoperatörer tar jag dock på allvar och det verkar ju orättvist om det bara är stridsfordonstäten som ska få genom gå frusna strapatser. Således tog jag initiativet och planerade och genomförde denna övning. Rekryterna var hemskt tacksamma. Eller?

Nedkämpa fientliga sabotörer var huvuduppgiften för den bandvagnsburna skyttegruppen. Det jobbiga för rekryterna visade sig vara att en obevakad bandvagn, den kan sabotörer ta sig fram till. Första kvällen blev de av med den tilldelade maten och vagnen saboterades. Gissa om några blev ledsna när de äntligen orienterat sig tillbaka till vagnen genom den mörka skogen efter en… bitvis bristfällig insats vid sammanstöt med fienden.

De tekniska felen på bandvagnen identifierade och åtgärdade de dock raskt. Mer kyla, mörker, patrull och ångest väntade under natten. I gryningstimman tog sig b-sidan ända fram till bandvagnen med en bomb. Jobbigt läge. Strid följde och sedan terrängkörning därifrån.

Mer stridsspaning, mer strid, mer terrängkörning och en trosspåle med am och kex. Jobbigt läge. Mer terrängkörning och sedan äntligen lite mat vid en trosspåle. Och påskjutning igen. Och mer terrängkörning. Och mer mörker, ångest, kyla och observationsplats hela långa natten. Gediget med målspel dock så långt från så trist som det borde vara.

Episk slutstrid på morgonen där rekryterna äntligen väckt aggressiviteten till liv och moralen hade på något magiskt vis vänt. Insikt om att det verkar vettigt att öva hade landat. Vården gick undan eftersom rekryterna trodde vi skulle ut och bärga upp 12:e ur ett surhål, hehe. En gedigen helg på jobbet helt enkelt och riktigt roligt att vara övningsledare för första gången.

Grönt är skönt Nilsson i skogen

Dagens lista – Pansarskott vs mammakläder

Hur ens vardag ser ur skiljer sig åt men något som förenar oss bloggare är förmågan att spalta upp världsliga ting i listor. Med tanke på hemlighetsmakeriet runt skjutperioder publiceras denna ”dagens lista” nu men avser en vardag som relativt nyligen varit. Mallen rekvireras enligt stående från en annan bloggare, denna gång härifrån: https://anja.elle.se/dagens-lista/

Hennes svar citerar jag i kursivt.

DAGENS HUMÖR:

Glad och jag känner mig faktiskt utvilad, hurra!

Gladare ju mer koffeinet kickar in. Sovsäck i sovsal är mer bekvämt än bivack i ruskväder. Eller? Uppenbarligen var tält istället för bivack på semestern för lyxigt. Har blivit bortskämd.

DAGENS PLANER:

Först ut ett efterlängtat besök hos min frisör Antonia, därefter väntar en rolig plåtning.

Först ut ett efterlängtat besök på det gudsförgätna skjutfältet. Därefter väntar fortsatt vistelse där i timmar och dagar vrålandes pansar färdiga, pansar eld drygt 6852 gånger.

DAGENS BORDE:

Sortera kvitton och skicka papper till min revisor, något som jag alltid skjuter upp till sista sekund. Känns alltid lika tråkigt och jag drar mig verkligen för det, samtidigt är det ju så skönt när det är klart.

Sortera ammunitionsförpackningar och plocka upp de som slängts i fel sopcontainer (order – kontraorder). Känns tråkigt och jag drar mig för det, samtidigt är det ju så skönt när det är klart… Oh wait… ORDERGIVNING MANÖVER.

DAGENS MÅSTE:

Köpa en present till min kära pojkvän som fyllde år igår.

Tillse att ingen dör.

DAGENS LÅT:

Jason Derulo – Want to want me (kan inte förklaras mer än att den gör mig så glad helt enkelt!)

Tommy Körberg – Stad i ljus (kan inte förklara bättre än den här videon på rekryterna…ligger även här nedan:)

DAGENS PODCAST:

Just nu är jag helt insnöad på Vattnet Går med Nina Campioni, hett tips till alla gravida om ni inte lyssnat på den. Ps. Inget för den som inte vill veta någonting inför sin kommande förlossning, här berättas allt helt ocensurerat.

Om inte moderskeppet varit från 1800-talet hade jag sagt Försvarsmaktens nya podd men har man som nu bara lagt upp den på Soundcloud förtjänar man inga lyssnare.

DAGENS TV-SERIE:

Vi har precis sett klart på Narcos som jag varmt kan rekommendera! Finns på Netflix.

Game of Thrones. Är uppenbarligen själv från 1800-talet och har tvärvägrat se den tidigare men tvingar man pojkvännen kolla 6 säsonger Orange is the new black är det käften manöver som gäller.

DAGENS CRAVINGS:

Iskall färskpressad apelsinjuice! Ge mig!

KAFFE. Ge mig!

DAGENS KLÄDER:

Har precis köpt mina första mamma-kläder, var lite för kallt för att gå barbent nu i september. Så dagens outfit består av mockatights (kommer man någonsin kunna leva i något annat än tights efter en graviditet?) och en ljusblå skjorta.

Uniform. Och ja era kränkta jävlar där ute, i nollgradig snålblåst stillastående på en skjutvall i 10 timmar är jag värd skalplagg, regnbyxor, värmetröja och termosmugg med kaffe i fickan. Bilden är inte från skjutvallen men från samma dag.

DAGENS MATERIELLA VILL HA:

Ett snyggt och praktiskt litet fodral till min nya kamera, var hittar man det?

En taltratt.

DAGENS LYCKA:

M ringde från London och berättade att han kommer hem en dag tidigare, alltså redan ikväll!

Alla överlevde.

Åsikter Äventyr Friluftsliv Grönt är skönt Nilsson i skogen

Träning, kropp och hets – är jag stark nog för att söka till Försvarsmakten?

Vid minsta tvekan, fysa. I Försvarsmakten är träning vardag och kroppen ett arbetsredskap. Vi förväntas orka, porträtteras som starka och bidrar själva till att upprätthålla den bilden när vi berättar om våra upplevelser för andra utanför ”firman”. Ämnet är komplicerat, det bränns lite att prata om det. Jag vill själv inte uppfattas som vek.

Det verkar som om många människor tror att soldater är någon sorts övermänniskor, att det är omöjligt att nå kraven, att det är bäst jag skattar min fysiska förmåga lågt på enkäten som skickas till alla 17-åringar inför prövning till värnplikt. Åtminstone gör väldigt många tjejer det enligt statistiken som presenterades på NOAK-konferensen förra veckan.

I en tid där begreppet kroppshets är ett välkänt fenomen och självkritiska röster ekar inne i våra huvuden behöver vi prata om fysisk prestationsförmåga, kroppsuppfattning och de krav vi ställer på oss själva och andra.

Hur stark, snabb, smidig, uthållig en soldat måste vara skiljer sig från tjänst till tjänst men i ett nödläge förväntas du göra allt för att rädda livet på både dig själv och dina kamrater. Krigets krav. Inte lite press där inte.

Med det sagt så fungerar utbildningen i försvaret så att du kommer få öva, träna och lära dig det du behöver för att kunna lösa din uppgift. Det innebär rent krasst att det duger gott med grundläggande kondition och styrka för att bli antagen. Träna gärna med Försvarsmaktens gratisapp FMTK innan antagningsprövning och inryck men det finns egentligen ingen anledning till oro. Vill du bli jägare behöver du träna hårdare, absolut, men jag är säker på att du som läser skulle klara en antagningsprövning. Bara att du letat upp denna text visar att du är motiverad. Följ FMTK:s träningsprogram och våga sök.

Det är viktigt att utmana sig själv. För egen del är vinterbad lätt, att prata om hur saker känns inuti däremot är svårt. Foto: Jeanette Seflin.

Min befattning innebär att jag har ett ansvar för andra människor. Individer som är nya i Försvarsmakten. Jag vill skapa en trygg utbildningsmiljö, sätta fokus på stegvis ökad belastning och trycka på att den träning vi genomför ska skapa förutsättningar för att orka grundläggande soldattjänst och därefter bädda för framgång inom respektive befattning. Uppstår skador och överbelastningsproblematik efter övningar/träningspass jag hållit har jag misslyckats.

Att det ska vara kärvt och hårt ”bara för att” tror jag inte på generellt. Absolut skall utmanande strapatser genomföras – jag vill också testa gränser – men jag vill också ifrågasätta varför det är en sån jävla hets hela tiden. Fokus i träningen behöver ligga på att orka grundläggande soldattjänst, förmåga att lösa huvudtjänst och fysisk hållbarhet över tid.

Med det sagt så ifrågasätter jag ständigt om jag själv är tillräckligt bra. Givetvis fins alltid förbättringspotential men jag måste arbeta på att oftare vråla MANÖVER FÖR HELVETE till min inre kritiker. Kan du relatera?

För reflektion, framåt!

Vinterbad. Stärkande för kropp, själv och moral. Foto: Jeanette Seflin. Se fler av hennes bilder på hennes blogg www.jeanetteseflin.com

Åsikter Grönt är skönt Nilsson i skogen

NOAK-konferens 2018 – Den förlegade mansbilden och våld mot kvinnor

Åter innanför grindarna. Till både det och de avslutande äventyren på andra sidan Östersjön kommer jag återkomma. Gårdagen tillbringades på årets NOAK-konferens. NOAK står för Nätverk Officer Anställd Kvinna. Vad kan ge mer spänning i vardagen än att åter träda ut på detta minfält till Internet där åsikter kan få handgranater att hagla.

Hur som haver, det var särskilt givande att lyssna på Katrina Wennstam. Jag lyssnade på hennes sommarprat i somras och hade en idé om att spela upp delar av det för rekryterna för att inspirera till diskussion. Av någon oklar anledning fegade jag ur och la inte fram det förslaget så det var lite komiskt att Försvarsmakten själva bjöd in henne. Känns som om jag funderade i rätt riktning. Sedan sympatiserar jag inte personligen med vissa av hennes politiska åsikter men nu fokuserar vi på sakfrågan jämställdhet. Är för övrigt extremt taggad på att ta tag i den så kallade Strimma C och styra upp den till att ge plats (och vettig struktur) till den här typen av diskussioner.

Föreläsningen igår fokuserade mest på det grova sexuella våldet och inte specifikt i Försvarsmakten utan hur det ser ut i samhället. Och vi är en del av samhället, därför är det relevant att förstå och fördjupa sig.

Wennstam belyste en intressant vinkel som jag sällan tycker hörs i debatten. Rättsväsendets bild av mannen. Mansföraktet som är lika illa som den förlegade kvinnosynen vi kämpar mot. Detta vore värt att diskutera mer med kollegorna (majoriteten är ju trots allt män).

För att konkretisera och citera Wennstam: ”vid en våldtäkt räcker det inte att kvinnan befann sig i hjälplöst tillstånd, det måste också ledas i bevis att männen förstod att det var så. De måste ha haft uppsåt att våldta”. Män antas av rättsväsendet ofta inte ha fattat att tjejen inte vill.

Jag håller med Wennstam i att vi borde sluta diskutera vad tjejer ska eller inte ska göra (vilka underkläder hade du, varför sprang du på joggingspåret i mörkret, varför befann du dig på efterfesten, promenerade du med hörlurar i!?) och istället prata om grabbarna och om hur domstolarna gång på gång utgår från att killar är dumma i huvudet och inte begriper ett nej. För det är så förövarna bemöts. De får förståelse för att de inte fattade ett nej.

Och hade jag varit man hade jag varit förbannad på att rättsväsendet målar ut män som några bestar som inte kan kontrollera sig själva. För det är precis vad som sker när den utsatta i rätten får frågor om varför hon inte slogs trots att hon var medvetslös (och det fanns bilder på övergreppet där man ser detta). Eller varför hon hade smink på sig trots att hon var hemma. Då målas bilden av mannen som inte kan kontrollera sig själv upp. Normala killar beter sig inte så. Det vet alla.

Nedan är också ett citat från Katarina Wennstam:

Kanske måste frågan bollas från rättsväsendet till skolan, och föräldrarna. Vad skickar vi för signaler till unga män? Vilken typ av beteende premieras och hur reagerar skolan när killar beter sig illa mot tjejer?

Hur är det ens möjligt att en grupp killar kan tro att en berusad 15-årig tjej vill ha sex med dem en efter en, köande utanför en stängd dörr?

Det är bara ett rättsväsende som är lika genomsyrat av mansförakt som en förlegad kvinnosyn som kan acceptera ett sådant beteende. Det beteendet har inget med manlighet att göra, och det är dags att vi börjar protestera på allvar mot den mansbilden.

Min poäng är att det vore intressant att förskjuta diskussionen mer mot den mansbild vi har idag. Hur påverkar den hur unga beter sig? Vilket beteende belönas i samhället? Unt so weiter.

Och nej, för att återigen sparka in en vidöppen dörr: alla män begår inte sexualbrott.

Majoriteten av de sexualbrott som anmäls begås dock av män. Därför är det relevant att prata om det här. Tänk vilken kraft att påverka du som vettig, normal, schysst kille har i att förändra den här situationen jämfört med mig? Bara genom att snacka med dina kompisar, söner, kollegor och agera föregångsman. Det är fan inte någon beta-pojke verksamhet.

Flexie utforskar Östersjöns stränder i Lettland.

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Avslutning på Trident Juncture 18

Minnesanteckningarna är slut, det var för tråkigt att sitta och löka i Brekken för att något skulle vara värt att nedtecknas. Enklare vård var det vi kunde ägna oss åt i väntan på att transporteras hem till Ledningsregementet. Vårt kompani var först i Norge och sist att lämna.

När hela kompaniet samlats i Brekken genomfördes en sedvanlig kompaniuppställning med avslutande ord från ledningen. Brigadchefen tackade oss för vår insats och till min stora överraskning ropades jag fram och tilldelades ett så kallat coin. Det är ungefär en utmärkelse/hedersbetygelse när någon gjort ett bra jobb. Förband har sina egna, på utlandstjänst delas de ut och så har högre chefer egna och detta är alltså brigadchefens coin. Strösslas tydligen inte med sådana heller från brigadchefer så det kändes väldigt fint. Naturligtvis är jag dock väl medveten om vad jag måste bli bättre på.

Kompaniet ville ha en fin bakgrund till en bild på oss allihop. Förstår inte varför bandvagnarna ratades som bakgrund…

Åter mot Enköping!

När vi rullat över gränsen och in mot Tänndalen började det suga i magen av längtan till mer häng i M:s familjs fjällstuga. Det är nog det finaste hus jag någonsin varit i. Galet att dom byggt det själva. Så tacksam att jag får hälsa på där och ha det som utgångspunkt för att utforska fjällvärlden. Tidigare har jag ju ”bara” varit mycket kring Hemavan och Ånn samt Grövelsjön.

Jag är också mycket tacksam att jag fick åka på den här övningen. Jag jobbar ju som bekant som instruktör (BFA) för rekryterna så jag blev utlånad till den anställda ledningsplutonen. Redigt och lärorikt har det varit. Har dragit många slutsatser och kommit fram till mycket som jag ska utbilda ”min” sambandsgrupp bestående av rekryter på under våren. Men dessförinnan skall de prövas på min bandvagnsslutövning. Kärvt skare va!

Slut på inlägg om Trident Juncture. Har du frågor, ställ dem i kommentarsfältet! Nu är jag ledig ett par veckor och det kommer bli friluftsliv i fokus här på bloggen.

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Trident Juncture minnesanteckningar 3-4 nov

3 nov: Stridsvagnar, vänta och gruppera igen

Basserykten eller snarare förhoppningar om någon sorts återhämtning där även personal ingår utöver fordon svävade genom luften till ingen nytta denna dag. Bryt, fordonsmarsch, tankning, vänta, vänta, vänta, titta på stridsvagnar, vänta, vänta, tatta mat av P4, vänta. Sedan ville ledningslagschefen ha med mig på brigadchefens ordergivning till bataljonscheferna. Lärorikt att lyssna. Och jag fick order om att säga lite om sambandet.

Mörkret föll. Ut och gruppera i gegget igen. Ett bärgningsmoment uppstod också. Övning i övningen. Fascinerande ändå vad bandvagnen överlever. Känslan ändå när man själv står i skogen och rekar plats och på håll ser det gå lite åt helvete. Inga skador eller så, utan blev som sagt ett övningsmoment. Fina M som ju också är med på övningen fick vagnchefa från stridsfordonet som bärgade upp bandvagnen medan jag fortsatte gruppera med den andra sambandsenheten.

Sambandet upprättades, inget skadat i vagnen. Däremot är jag jäkligt trött på elverk som trilskas och går ned. Felsökte och återupprättade mobsatförbindelsen vid ca 01.30. Jäkligt gediget att ha med G från 12:e som utbildar över tid och är sjukt duktigt på det han gör. .

4 nov: Omgruppering och utskjuten vagn

Söndag är ingen vilodag. Omgruppering! Kriget har vänt och nu är det vår sida som övar fördröjningsstrid. Plutonen delades upp och vagnen med chefen utgick för besök närmre fronten liksom en annan vagn. Det sistnämnda visade sig vara ödesdigert. Den ena vagnen blev utskjuten.

Det var med andra ord en decimerad pluton som med brist på utrustning upprättade på den nya platsen. Eftersom kompaniet redan fanns där kunde vi låna mtrl tillfälligt. Jäkligt bökigt blev det. I efterhand fick vi också veta att om det inte hade varit för pissigt väder hade ett fientligt kompani luftlandsatts vid 03 någon dryg kilometer från oss. Synd egentligen, hade varit ett bra moment.

5 nov: Vart ska vi ta vägen nu!? Hem till 12:e!

Order och kontraorder kring den kommande omgrupperingen följde. I slutändan blev vi kvar ett par timmar på samma plats innan vi förflyttade oss vidare norrut. Denna gång samgrupperade vi med våra kamrater från 12:e/Driftledningen. Jäkligt gediget välkomnande ordnade de med upprättat samband, plats inomhus för staben att sova och arbeta på och tält till oss. Samt fika. Dessutom kunde jag hänga med andra som förstår sig på svart magi och häxkonster till skillnad mot dieselkosackerna.

När kocken ordnar fram fika <3

6 nov: Försök till omgruppering 

Inledde dagen med ett postpass vid 02-03. Det var halva M:s pass, han skulle upp 6 och åka iväg med sin vagn så jag frågade om jag skulle ta halva hans pass. Såg ett stjärnfall där jag stod infartspost med ett p-skott och förhoppning om att inget skulle hända. Det gjorde det inte heller. När jag sedan kröp ut ur tältet igen fanns det varm nyponsoppa att äta. Guld!

Förmiddagen innebar sedan ett dra lärotillfälle för mig, fick bland annat öva på att skapa DLO:er i driftledningens programvara för detta. Ska se om jag inte kan ordna dessa själva sen till våra plutonsövningar på hemmaplan. Därefter fick vi omgrupperingsorder. Eftersom platsen redan var säkrad begav sig bandvagnarna dit själva under min ledning. Någonstans måste det varit brist på kommunikation för på vår tilltänkta grupperingsplats stod ett helt jävla finsk-svenskt kompani och vårdade, på väg att åka hem. Tillbaka till platsen vi redan stod på således. Därifrån ledde ledningslaget det sista av striderna och när mörkret väl fallit fordonsmarschade vi till Brekken. Kriget var över, och åtminstone mot tyskarna, även vunnet.

Jäkligt vackert var det. Till och med tvungen att be Klingan ta en bild. Tack för den! Fiendemarkering på armen för övrigt, den röda tejpen det vill säga.

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Trident Juncture minnesanteckningar fortsättning 31 okt-2 nov

31 okt
Ännu en dag i kungens kläder. Slask och regn stod på vädermenyn. Drift av ledningsplats fortsatte under dagens ljusa timmar. Fokus på att stötta brigadstaben och hjälpa till med felsökning av samband ägnade jag mig åt. Det verkar vara rätt knepigt för manöverbataljonerna att få ordning på sambandet och förstå deras roll i att få det yttäckande upp samband. Inte helt enkelt att knappa rätt, förstå RAP och sådär när samband inte är ens huvudtjänst. Jag har lämnat förslag på diverse lathundar och liknande som skulle kunna distribueras inför sånna här övningar. Tänk vad ballt det vore att få ta fram sånt.

Ledningsregementets fotograf Martin frågade om han fick intervjua mig till deras Instagram och Facebook. Det fick han.
Foto: Martin Larsson/Försvarsmakten

Omgruppering och upprättande i mörker följde under kvällen/natten. Framåt 03 kunde jag kura ihop mig i bakvagnen. För att sedan bli väckt igen innan 6. Inga konstigheter.
1 nov
Dagen gick i ett. Åkte till en av manöverförbandens sambandsenhet för att samverka. Bra att få mer inblick i deras utmaningar. Hittade deras patria på en sluttande fjällväg där det uppenbarligen inte skulle gå att gruppera. Kanske inte helt briljant att vara överambitiös i alla lägen, åtminstone inte om man frågar resten av plutonen.
I efterhand var det väl någonstans här jag verkligen börjar inse att det inte är min gamla grupp jag är ute på rull med och att det hade varit bra att få jobba ihop med den nya plutonen innan övningen. Åtminstone för att kunna synka förväntningar, förhoppningar och farhågor. Vet att jag är på tårna och hetsig över tid. Jagar nya uppgifter som en glad labrador apporterar pinnar. Försöker se till att inte andra drabbas av det men lyckas inte varje gång. Det kanske går över ju längre tid jag jobbar men det är den förmågan som ens gjort det möjligt för mig att bygga och leva på ett eget företag under så många år. Jag vill inte ta en chill-pill och även om inte alla ser/förstår så har jag ett av- och på-läge. Vill bara maxa alla chanser att lära mig nya saker denna övning.
2 nov 
Vem gillar inte revelj 03.45 och därefter fordonsmarsch. Den inlånade gruppen från 12:e fick bandkalle, alltid jobbigt med det hanterades snyggt. Fan vad jag gillar den gruppen för övrigt. Jäkligt bra grabbar. Grupperade sedan i en slaskig skog. Njöt av patrullpostpasset vid 02. Helvete vad viktigt det är för mitt personliga stridsvärde att befinna mig bland folk med rätt mental inställning och positiv attityd. Det gör väldigt stor skillnad.

Oavsett om saker suger så blir allt bättre med jordnötssmör och pansarkex.