Browsing Category

Vandring

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resor & Guider Vandring

Kreativitet och Kalnansi träsk, längtan tillbaka

När vi gick tillsammans längs stigar och träspångar runt Kalnansi träsk i Lettland gjorde det inget att sträckan på en dryg kilometer tog två timmar att gå. Du ville nosa på allt som var nytt och spännande, jag ville fota allt som var vackert.

Ljuset var magiskt. Den jämngrå himlen sprack upp och solen bröt sig igenom vilket skapade ett så fascinerande ljus att det var nödvändigt att vänta på varje fotoplats för att se ljuset förändras.

Träskmarken vaknade till liv. Märk väl att detta var i november men solen väckte liv i de gröna, bruna och grå nyanserna och bjöd på den färgskala jag tycker absolut mest om. Vi hade ingen tid att passa, det var bara vi två som den här dagen tagit oss ut till träsket mitt i det lettiska landskapet.

Under sådana förutsättningar är det inte konstigt att kreativiteten väcks till liv. Det där det kreativitet är märkligt för övrigt. Det har tagit tills ungefär just precis nu innan jag sett mig själv som ens lite kreativ. Förmodligen har jag haft någon snäv definition av ordet i mitt eget huvud. Till och med plutonchefen valde det ordet till mig. På medarbetarsamtalen i Försvarsmakten får man grovt förenklat fyra ord/områden man får ”betyg” på. Jag är tydligen kreativ. Har själv alltid använt ordet lösningsorienterad. Slut på sidospår.

Det känns liksom djupt inuti i den här typen av miljöer. Så där lyckorusigt, så där att man går och ler stort för sig själv. Jag är tacksam för att jag gav mig själv chansen att åka iväg ensam. Att, utan att känna stressen av att någon annan kanske tröttnar på mina upptåg, få tid att prova, experimentera och njuta av hur roligt fotografi kan vara.

När slutresultatet inte är så viktigt för ingen kund väntar på leverans, när jag kan testa utan att skämmas för att jag egentligen borde ha mer kunskap eller göra på ett visst sätt för att fånga motiven. Resultatet blev bilder jag själv är väldigt nöjd med. Bilder som bara jag tittar på dem fyller på energireserven samtidigt som de väcker en oerhörd längtan av att resa tillbaka.

Det är något med naturen som bjuder in till att vara här och nu.

Äventyr Friluftsliv Mat Nilsson i skogen Vandring

Hanstaleden på Järvafältet – en söndag i skogen

Inget går upp mot tid i skogen när det finns saker och ting att fundera på. Eller när man inte vill tänka alls. Och när man vill på inspiration. Egentligen är all tid i skogen väl spenderad och eftersom mantrat mest tid i skogen vinner gäller över tid så fanns det givetvis inga ursäkter.

Från stallet vid Hägerstalund (närmsta tunnelbana är Akalla) är det enkelt att gå ut på Järvafältet. Ute var det lagom många minusgrader (ca – 5) och på träden låg snön tung. Inledningsvis följer man på enklast sätt vägen i nordöstlig riktning och sedan dyker snart startpunkten för naturstigen Hanstaleden upp.

Precis som sägs i denna fantastiska propagandafolder staden tagit fram bjuds besökare på ”vederkvickande vandring i det natursköna Hansta”. Kunde inte formulerat det bättre själv.

Flexie var som vanligt mitt bästa sällskap och vi njöt av att äntligen vara ute i skog och mark igen. Det har blivit för mycket inomhusverksamhet på jobbet på sistone och på kvällspromenaderna är det mörkt.

Det kändes som om vi vandrat in i Narnia. Om ni bara visste hur många gånger jag har läst de böckerna när jag var liten. Hade inte blivit överraskad om en faun hade skuttat fram bakom ett träd. Nu fick vi nöja oss med råddjur och en stridstriss med vintercyklister. I övrigt blev vi lämnade i fred ute i skogen.

I och med flytten till Sundbyberg gäller det att anstränga sig lite extra för att få in naturen i vardagen. Onekligen enklare att bo på gård och jobba hemifrån, då är det bara att kliva ut. Nu får jag istället söka mig tillbaka till gamla jaktmarker så som Järva, Ursvik och Lovön. Kanske kan detta inspirera fler att ta sig ut och hitta äventyr runt knuten. Picknick är obligatoriskt på äventyr förresten.

Flexie fick ett tuggben och jag mumsade i mig en påse Creamy Chicken Pasta som 24 Hour Meals har varit vänliga nog att skicka till mig. Tack för det! Eftersom Hansta är ett Natura 2000-område får man inte elda, därför fick varmt vatten i termos duga. En kopp choklad på det också.

Ett söndagsäventyr i all sin enkelhet. Dags att börja tagga måndag och kompanifys!

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resa med hund Resor & Guider Vandring

Dunika (Tīrspurvs)träsk i Lettland

I naturreservatet Dunika återfinns den 7000 år gamla högmossen Tīrspurvs. Över träskmarken går en 6 km lång träspång raka vägen till andra sidan. Således en lång promenad om man går hela.

Tystnaden är magisk, landskapet överväldigande och ensamheten påtaglig. Och så den friska luften.

Flexie gör sig fint i miljön färgmässigt.

Att jag älskar tallar är knappast en nyhet. På mossen är de små och knotiga. Ett tips är att lägga barr i en termosmugg med hett vatten. Vänta en halvtimme och drick, de eteriska oljorna i barren bidrar till att dra igång blodcirkulationen ordentligt.

Bästa vännerna på äventyr. Flexie är duktig när matte vill fota.

Det är något med kargheten som inspirerar. Tänk att kunna måla som Lars Lerin, då skulle jag inte göra annat än att måla mossar.

Tveklöst återvänder jag hit. Gärna flera gånger på olika årstider.

Mattes älskling.

Det är omöjligt att gå vilse.

En rastplats. Makrill och sportknäcke är standard i ryggsäcken.

Återvänder mot bilen. Och hit kommer jag återvända igen som sagt. Helst så snart som möjligt.

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resor & Guider Vandring

Livskvalitet ute och fina kamrater

Onekligen är livet bäst utomhus. Även om det så bara är att fånga en sällsynt soltimme med en kamrat på promenad vilket har varit dagens huvudaktivitet hittils. Är väldigt tacksam för de snälla och vettiga personer jag hittat genom försvaret det senaste 1,5 året.

Har tänkt mycket på detta på sistone. Hur mycket det betyder att ha bra folk i sin närhet. Hur tacksam jag är för at jag har det. Jag hoppas ni vet vilka ni är, annars lär jag ju se till att bli bättre på att tala om hur mycket jag tycker om er. Att jag även tycker väldigt mycket om Flexie är sedan gammalt. Ganska komiskt hur vi råkar matcha färgmässigt på bilderna jag tog på oss i lettiska Uzava för övrigt.

Det var onekligen en redig semester. Egentid med Flexie och tid med kompis. Det som fattades var M men förhoppningsvis kan vi åka på någon sorts resa framöver. Jag gillar verkligen att vara ensam och behöver mycket tid själv för att hämta energi men det är också väldigt nice att hänga med bra folk.

Att promenera/vandra/frilufsa tillsammans kan ju vara det bästa sättet att umgås. Nu när flyttlasset snart går igen och jag återvänder till Stockholm (Sundbyberg) får jag försöka hitta friluftslivet i stan. Kommer återgå till att trampa runt i Ursvik bland annat. Det blir en fin möjlighet till att även hjälpa andra som av outgrundlig anledning fastnar i fjollträsk att hitta ut. Förmodligen kommer grannarna undra om jag är lite tappad när jag sitter med kokkaffepannan i trädgården utanför lägenheten men det är smällar man får ta.

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resor & Guider Vandring

Kalnansi högmosse i Lettland och tankar om att räcka till

Kom nu då matte! Flexie är lika taggad som jag under denna träskturné. Vårt andra stopp blev Kalnansi högmosse, en ny plats för oss att utforska som visade sig bjuda på såväl inspirerande miljöer för fotografi samt lugn nog att tänka över saker och ting i livet men mer om det längre ned.

Slingan runt den lilla tjärnen eller vad nu ”bog pool” kan tänkas heta på svenska var bara en dryg kilometer.

Inledningsvis njöt vi av tallskogen som snart övergick i den lågväxande typ av skog som kantar högmossar och som är bland de absolut vackraste landskapstyperna jag vet.

Som synes nedan var jag mycket glad över att vara här. Solen växlade med moln och ljuset förändrades ständigt. Tur att Flexie är så tålmodig när matte vill stanna och fota. Kände mig som ett glatt och rufsigt träsktroll (i bästa välmening).

Det är något nästan mytologiskt över dessa platser, särskilt då vi var helt ensamma.

Lugnt, utan stress eller krav på ett visst sorts resultat samt att jag befann mig i denna fantastiska miljö så var roligare än på länge att fotografera.
Flexie är inte riktigt lika imponerad över träspången som jag. Det gäller för henne att ha tungan rätt i mun så att tassarna hamnar på plankorna och inte emellan. Hon har fått agera musa denna resa.

Känslan av att vara närvarande. Det är något sorts inre lugn som infinner sig här ute. Inte det slöa, lata hemmalugnet utan ett sorts tillstånd som känns mer meningsfullt. Energin kommer tillbaka.

Det vansinnigt sköna i att inte ha andra runt sig, att inte stå i relation till någon eller något. Ett simpelt exempel; om jag är ensam reflekterar jag aldrig över hur många centimeter över jorden jag sträcker mig. Så fort jag är i Stockholm så slås jag av att de flesta är ett huvud kortare. Jag är 180 cm för övrigt, mycket praktiskt i alla avseenden.

Det spelar ingen roll, längden stör mig inte alls, men tanken tränger sig in i medvetandet på något sätt och tar per automatik energi. Bara litegrann förvisso men hur många sådana ”jämförande” tankar slås man inte av omedvetet eller medvetetet varje dag?

På något obehagligt vis definierar åtminstone jag ofta mig själv i förhållande till andra. Med det sagt så struntar jag fullkomligt i vad andra tycker om mina val i livet, jag kommer driva igenom det jag vill göra och uppenbarligen knatar jag fram på en stig jag själv trampat upp men likförbannat så hamnar jag där ibland. Den där obehagliga mentala platsen där jag jämför mig med andra och känner mig otillräcklig.

I skogen finns inget sådant. Där går och duger det att bara vara sig själv på enklast vis, och så är det inte mer med det.

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resor & Guider Vandring

Lagom rädd i skogen? Campa ensam…

När ens utomordentliga förläggningsplats förvandlas till marschmål för allehanda typer natten igenom blir man ju irriterad. Och i ärlighetens namn lite rädd också. Naturligtvis förbannar jag mig själv också för att det första som hugger till är just rädsla när grabbgänget dyker upp i sin bil vid 01 och det bara är jag och Flexie som sover ute i skogen. Det är tryggt dock att hålla handen på hennes rygg och känna vibrationerna från hennes morrande.

Blir irriterad på mig själv som tycker det är obehagligt. Vill ta upp detta eftersom jag ofta får frågan hur jag vågar vara ute så mycket själv. Det är just det. Jag är kanske (hanterbart) rädd ibland, men jag gör det ändå. Vägrar att bli begränsad av detta. Känns lite (mycket) pinsamt att skriva om det här bara men det kan ju omöjligt bara vara jag som tänker så här.  Tyvärr är jag dock smärtsamt medveten om min bristande närkampsförmåga. Hur gärna än Lt Gött Mos vill att jag ska vara kick ass på närkamp så är jag inte det, speciellt inte mot 3-4 män. Det är inte så jävla skoj alltid att resa runt i Indien ensam som tjej i flera månader heller men som sagt, vill jag något så driver jag igenom.

Nu hände inget och de där killarna var på riktigt förmodligen ett skönt gäng kompisar som bara ville hänga lite i skogen. Det kan jag relatera till. Men tyvärr så är det inte direkt så att jag känner ”hej, ska vi hänga” utan snarare ”oh fuck, hoppas dom inte kommer närmre”. Nåja, jag har det svinbra i skogen men jag föredrar mörker och ensamhet. Då finns inget läskigt. Det är andra människor som kan göra situationen obehaglig. Jaja. Nu får du stämpla mig som fegis om du vill.

När morgonen grytt och jag fyllt på med energi i form av gröt begav vi oss åter mot nya äventyr. Kalnansi högmosse var marschmålet och på vägen dit beundrade vi en mycket vacker regnbåge. Kalnansi var väldigt vackert, en liten mosse men med väder som skiftade mellan regn och solsken så var det en fantastisk upplevelse som förtjänar ett eget inlägg. Dela gärna tankar om ensamcamping i en kommentar!

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resa med hund Resor & Guider Vandring

Tallink till Riga och därefter Kemeri träsk i nationalparken

Imorse vaknade vi på färjan. Enligt stående fungerade det utmärkt att åka Tallink med hund. Vi, det är jag och Flexie, åt frukost och i mitt fall slank en kaffe givetvis ned medan dagens planer och omfall gicks igenom.

Målbilden var, och är, att köra västerut. Diverse träsk och naturområden skall utforskas. På väg mot min tilltänkta destination insåg jag att jag ju kör genom nationalparken Kemeri. Således beordrade jag halt, utforska.

Kemeri träsk besökte jag förra året, strax innan jul. Då snöade det. Nu var det charmigt grått och brunt.

Nog för att Flexie är stridsparstvåa men kameran kan hon inte hantera. Stativ och foto tidsintervall är lösningen för den som är nyfiken. Det är bara jag och Flexie på äventyr nu under campingen med i helgen får jag besök i Riga.

Mitt lilla hjärta. Hon ligger bredvid mig nu. Mysigt att lyssna på hennes sovande andetag. En bil svängde in nyligen där vi står. Då morras det.

Det är svårt att förklara men det är något magiskt med träskmarker. Det är också någon magiskt med ensamheten. Känns skönt efter övningen, gillar verkligen att jobba med kamrater men behöver tanka energi, reflektera och bara få vara för mig själv också. Stämma av så att man är på rätt väg i livet unt so weiter. Känns något inte rätt så ändrar jag på det. Just nu är de yttre faktorerna under kontroll med jobb, köpt lägenhet och blivit antagen till officersprogrammet. Perfekt tillfälle att övergå till att jobba på sin insida. Ett antal dagar i naturen känna helt rätt för detta ändamålet. Samt att det är jäkligt kul. Det ska man ha över tid.

Blev creamy pasta till middag och en kopp rykande varm choklad. Nu ligger jag i sovsäcken med Flexie intill. I natt sover vi i bilen, kändes tryggast med hänsyn till var jag är.

Imorgon beger vi oss mot nästa träsk. God natt!

Äventyr Friluftsliv Vandring

Anderssjöarna runt – Guldtur i Funäsfjällen – Fjällvandring

Med dagsturspackningen på ryggen och Flexie förankrad i Baggen-bältet vandrade vi åter upp mot Andersborg.

Denna gång var målet att gå Anderssjöarna runt. En så kallad Guldtur (nr 12) och därmed en vandringsled som både är lättorienterad och enkel att gå.

Enligt informationen om leden som finns här tar turen 9 timmar att gå men jag kan avslöja redan nu att vi enkelt tog den på 6,5 h inklusive en längre lunchpaus. Vi sneddade nedför Småhamrarna i slutet och tog således en snäppet kortare tur men det är verkligen inte något problem att ta turen under en dag.

Till stugorna vid Andersborg är mycket av stigen spångad. Därefter följer man upptrampade stigar längs en kryssmärkt led längs den västra sidan av Skarvarna med Anderssjöarna till vänster. Det var en oerhört fin sträcka dessa fem kilometer fram till Svalåtjärn.

När vi kom fram till Svalåtjärn mulnade det raskt på och snart både blåste och regnade det. Det gjorde inte så mycket, jag tycker det är fascinerande och mysigt med snabba väderomslag på fjället. Sträckan på två kilometer nedanför Skenörsfjället var således blåsigt men det gick snabbt och lätt att gå. När leden sedan delade sig och vi kom in i mer skogig terräng mojnade vinden och fjället visade ytterligare ett ansikte.

På denna magiska fjälläng låg massor av renar och vilade tills vi kom för nära. Kalvarna var fruktansvärt söta!

Flexie var så fokuserad på att nosa efter renarna att hon plaskade ned i ett kärr… Matte var lagom imponerad. Ungefär här kändes det lagom att käka lunch.

Lunchen bestod återigen av blötmat, köttbullar för att vara specifik. Medan vi åt klev några renar ut mitt framför oss.

Efter lunch låg systemkameran kvar i ryggsäcken men även den sista biten av vandringen var trevlig. Här kommer en mobilbild därifrån.

Denna tur bjöd på många olika sorters fjällterräng och jag kan verkligen rekommendera den till både nybörjare och erfarna vandrare. I slutet gick vi i sänkan mellan Hamrafällen och sneddade sedan ned till fjällparkeringen igen men det går också att fortsätta följa sjöarna till Andersborg eller att gå i skogen nedanför fjället. Vi stötte även på två killar som verkade sprang uppe vid Svalåtjärn så bedömt är området också utmärkt för den som gillar att springa trail. Jag längtar redan tillbaka upp på fjället!

Äventyr Friluftsliv Mat Vandring

Funäsdalsberget: brant uppför och hyllning till Försvarsmaktens jordnötssmör

Att måndagar betyder backintervaller har uppenbarligen nötts in hårt i skallen på oss för dagen till ära begav vi oss uppför Funäsdalsberget.

Fjällets högsta punkt ligger 977 möh men Funäsdalen ligger ganska högt (583 möh) så det var inte så många meter upp även om det kändes i benen och lungorna.

Vi följde grusvägen som slingrar sig genom pistområdet uppåt, uppåt och vidare uppåt. Förtjänstfullt. Dessutom fanns det en radiomast på toppen vilket givetvis kändes betryggande för en sambandssoldat.

Vädret var klarare än igår så jackan fick sitta på ryggsäcken över tiden. Givetvis sitter favoritpatchen med texten ”Den förberedde överlever” på dagsturssäcken.

Väl på toppen väntade inte en hurtig major med visselpipa och en underlig böjelse för burpees utan fika. Kex och jordnötssmör. Blir inte bättre än så i fält, civilt eller inte.

Tillägg! I Försvarsmaktens 24-timmars påsar med mat och snacks finns en hel del och diskussionerna om vad som är godast går alltid varm likväl som den intensiva byteshandeln med innehållet i påsarna. Personligen tycker jag det bästa snackset är det frystorkade köttet, därefter kommer jordnötssmör på de grova kexen samt jordnötterna med bbq-smak på delad andraplats. Jag byter en hallon-bar mot jordnötssmör och kex alla dagar i veckan och då är ändå hallon godast utav barerna med frukt/utan protein. Slut tillägg!

Toppen bjöd på ett tjusigt 360 graders sceneri av svenska och norska fjäll. Gedigna mängder skog skådades också. Inga renar dock.

Återhämtade och klara tog vi oss ned till Funäsdalen igen. En mycket trevlig om än kort tur. Funäsdalen är en praktisk utgångspunkt för övrigt. Här finns matbutiker, Systembolaget och så vidare för den som behöver bunkra upp.

Äventyr Friluftsliv Nilsson i skogen Vandring

Hamrafjället: dagstur i Tänndalen nära Funäsdalen

För närvarande är Nilsson på fjället devisen och gårdagen ägnades åt att vandra med utgångspunkt i Tänndalen och marschmålet toppen av Småhamrarna. Att vädret var mulet och regnigt utgjorde inget hinder. Flexie är lika nöjd som mig över att äntligen vara i fjällen.

Spång från fjällparkeringen mot Andersborg. Vi gick uppför fjällvägen men den går fint att köra mot en liten avgift (typ 40 kr tror jag), privat väg.

Inledningsvis knatade vi uppför Fjällvägen till parkeringsplatsen där flera trevliga leder tar sin början. Eftersom detta ska föreställa semester och inte strapatsövning nöjde vi oss således med en kortare dagstur. Stugorna vid Andersborg skulle bli den första anhalten och träspångar samt vältrampade stigar gjorde det enkelt att promenera dit.

Det är något med ledkryss jag verkligen älskar…

Fjällmiljön är enligt stående magisk. Det är något med luften, tystnaden utöver fågelkvittret och färgerna oavsett årstid. Det gråmulna vädret gjorde i princip det hela bara bättre och utan kroppsskydd, vapen och hjälm gick vandringen lätt.

Renarna betade i Hamrafjället, ser du dem på bilden?

Från Andersborg spanande vi upp mot Hamrafjället där den östra toppen Småhamrarna var målet för dagen. Flertalet renar betade i sluttningarna till Flexies stora förtjusning. Tyvärr (enligt henne) satt hon fast förankrad i sele, expanderlina och Baggen-bälte så någon renjakt blev det inte.

Flexie och jag vid Andersborg innan avmarsch uppför Småhamrarna.

I dalarna var det någorlunda varmt. Vi fastnade på bild innan färden fortsatte uppför berget. Anderssjöarna skymtar i bakgrunden, eller åtminstone den lilla sjön innan Anderssjöarna.

Från toppen av Småhamrarna (1081 möh) var utsikten obefintlig men vi hade roligt ändå.

Uppåt, uppåt, uppåt på en lättvandrad fjällsida och så plötsligt stod vi på toppen. Någon utsikt hade vi inte men det visste vi redan från början att så skulle bli fallet. Terrängen skulle dock tas och så blev det.

Blötmat i värmepåse. Fungerar sådär med kallvatten…

Rester från den senaste övningen serverades till lunch på en avsats påväg nedför berget. Värmepåsarna fungerar bra med varmt vatten men med kallvatten tar det en faslig tid och ibland fungerar det inte helt i vilket fall. Kall pasta bolognese blev lunchen men vad gör man inte för att upprätthålla förmågan under längre övningsuppehåll.

Flexie fick ett grisöra på rasten.

Flexie trivdes på fjället även om lukten av renar var mer spännande än mycket annat. I ryggsäcken hade jag ett grisöra som hon fick äta på lunchrasten. Mycket uppskattat.

Lunchpaus med begränsad utsikt.

Utsikt mot Andersborg från rastplatsen. Dimmigt men fint.

Påväg nedför Småhamrarna mot Andersborg.

Efter lunch knatade vi vidare nedför fjället och styrde kosan mot Tänndalen och stugan igen. Ovant detta med dagsturer för mig men det är ett framgångsrecept. Det behöver inte vara kärvt jämt. En föredömligt trevlig dag och jag ser fram emot fler äventyr de kommande dagarna.

Moln över Hamrafjället.

Avslutningsvis Hamrafjället, toppen till höger var alltså den vi var uppe på. Hela turen tog ca 3 timmar och då tog vi det lugnt. Flexie var duktigt trött efter det hela dock och sov som en stock hela eftermiddagen medan vi bastade och fixade middag.