Browsing Category

Friluftsliv

Äventyr Bushcraft Friluftsliv Gård i Sörmland Prepping

Bivacker, kokkaffe och överlevnad – Vilken bivack är bäst?

Kamraterna må tycka det är galenskap men sådan är jag. En mulen fredag tillbringas bäst i skogen med gott sällskap och något gott att dricka. Kokkaffe och Ögonblink-choklad i detta fall. Äventyr finns runt knuten när man redan bor i skogen så färden med volvovalpen var inte lång.

Jag och Fredrik äter i vindskyddet. Med kraft i mitt fall… XD Foto: Henrik/Röda Stjärnan

Övning ger färdighet och Fredriks bror Henrik förevisade en för mig ny typ av bivack/vindskydd som visade sig vara mycket trevlig, särskilt när det snöblandade regnet föll. Den tog en stund att bygga men vackert blev det.

Vindskydd byggt med slanor och tyska knäppetält. Fredrik och Henrik sitter där inne och dricker kaffe. Foto: Wilda Nilsson

Det går tydligen att sätta ihop dessa tältdelar på olika sätt och de används i det tyska försvaret precis som vi i Försvarsmakten använder knäppetält. Bivacker fascinerar mig, det finns så många olika sätt att bygga dem på. Är man ute i skogen civilt finns det oftast gott om tid att experimentera.

En stor sten kan med fördel användas som vägg. Ovan byggde jag med en knäppedel och ett gäng slanor och grenar, mer om det finns i detta blogginlägg. Byggde denna för att det var roligt, hade jag behövt få skydd snabbt hade jag byggt en nödbivack genom att på enklast vis spänna upp knäppedelen med snören mot ett träd. Och ja, jag har en knäppedel privat. Har inte alla det?

Under Aldrig Ge Upp, ”slutövningen” på GMU byggde jag en liknande. Det var slutet av sommaren och vi hade sovsäck så jag unnade mig att bygga en som var såpass hög att jag kunde sitta i den och mysa framför elden medan jag rensade litervis med trattkantareller som jag hade plockat. På bilden avnjuter jag svampsoppa.

Jag och rekryt S konstruerade mästerverket ovan på SERE A. Föredömligt maskerat och lagom liten bivack för 1-2 personer. Kommer order om bivackbygge på en vanlig övning tycker jag dessa skall byggas på enklast och snabbast sätt för att ge så mycket tid som möjligt till återhämtning. Om läget tillåter att man tänder en eld ser jag inte poängen med att maskera bivacken, elden röjer ju ändå. En snabbt uppspänd presenning duger gott och går snabbt att riva. Maxa gruppens sovtimmar.

Ett enkelt vindskydd. Flexie håller mig sällskap som vanligt. Foto: Henrik/ Röda Stjärnan

Är jag ensam, saknar presenning och terrängen är lämplig bygger jag en förstärkt gran alla dagar i veckan. Det är precis vad det låter som, en rejäl gran som man petar in extra granris i utöver att anlägga en bädd.

Ett lavvu-tält kan ge skugga till vovven en sommardag. Jag, Fredrik och Kolja på äventyr. Längtar till sommaren nu!

Något jag saknar däremot är en puppa… Det är mer eller mindre en förstärkt sovsäck i som man rullar ut på marken och kryper in i. Jag använde sådana på en fjällöverlevnadskurs och gillade dem verkligen. Finns valet sover jag dock helst i mitt Hillebergtält. Det har väl en sådär 12 år på nacken men känns som nytt fortfarande. Och där svamlade jag iväg.

Kokkaffe och vikkåsa. Given ingrediens i en lyckad dag. Foto: Wilda Nilsson

Nåväl, bivacker ligger mig nära om hjärtat. Skall en slutsats presenteras så är det att läget, terrängen, vädret och utrustning styr vilken sorts bivack jag bygger. Vilken bivack som är bäst beror således på flera olika faktorer men repetition är som bekant kunskapens moder. Som tur är finns ett antal permissionshelger framöver där kunskaperna kan slipas på ytterligare.

Vilken typ av bivack gillar du?

Äventyr Friluftsliv Gård i Sörmland Nilsson i skogen

I skogen med hundarna 

 Detta inlägg skrev jag igår men eftersom idag ser exakt lika ut så…. 

Mörkret på morgonen gör det svårt att vilja gå upp men försöker vänja mig inför nästa vecka och framåt då det är 05:45 som gäller. Fredrik var tvungen att åka till Stockholm på jobb så jag lämnades ensam med flocken. Som tur är kommer husse tillbaka imorgon, om jag ändå kunde förklara det för Kolja. Husses hund! Vi försökte dock komma på andra tankar genom en riktigt lång tur i skogen. Vi är tillbaka och har druckit kaffe länge, jobbat och hemmafixat. Tänkte bland annat fixa min guide till Tallinns bästa barer, kommer upp på fredag tror jag. Vila ögonen på lite oredigerade skogsbilder tagna med mobilen imorse och ha en fin kväll! 

Och som sagt det där var igår. Även idag spenderades förmiddagen i skogen. Gjorde även en liten livesändning på Instagram från skogen vilket var kul. Hela 127 personer kollade in. Galet egentligen. Varför ska dom kolla på mig liksom. Men jag blev glad och jag tycker ju väldigt mycket om att peppa andra till att både vara i skogen och utbilda sig genom Försvarsmakten. Pratade lite framtidsplaner bland annat. Combat Camera är en av drömmarna men först ska jag bli sambandsgruppchef och förhoppningsvis kunna jobba som det utöver mitt eget företag. Vi får väl se. På måndag drar det hela igång igen. Innan dess vill jag hinna skriva mer om både Tallinn och Vilnius här på bloggen. Baltländerna har en särskild plats i mitt hjärta! På tal om det så startade jag ett eget Instagram-konto bara för öststatskärlek. @wildas_eastern_europe om ni vill följa, det skulle jag uppskatta! 

Äventyr Gård i Sörmland Nilsson i skogen Prepping

Prepping: bättre krisberedskap sen vi flyttade till landet

Krig och total samhällskollaps känns avlägset i Sverige. Stormar och strömavbrott däremot är flera av oss bekanta med. Oavsett vad som får vattnet att sluta rinna ur kranen, elen att avbrytas och sjukhusen att överbelastas så finns mycket den enskilde kan och bör göra för att förbereda sig. En vecka utan stöd från myndigheter förväntas normala hushåll klara av. Tyvärr tror jag väldigt många kommer få det onödigt kärvt nästa gång strömmen går och stannar borta länge.

Klarar du dig om strömmen går?

Klarar du dig själv vid samhällskris eller olyckor?
Personligen tycker jag det är bra att vi börjar prata mer om prepping, överlevnad och krisberedskap. Att gräva sig en kärnvapensäker bunker står inte högst på listan (vi måste köpa grävmaskin först) men att ha flyttat ut på landet innebär per automatik att vi är mer självförsörjande om olyckan är framme. Ja, vi har långt till sjukhus men utöver det finns ett rejält antal fördelar med att bo avsides.

Vattenförsörjning är en trång sektor i städer vid kris. Under hösten fick Enköpingsbor smaka på detta. Tänk om elen varit borta samtidigt, då hade det varit utmanande att koka vattnet innan det dricks – i flera veckor. På vår gård däremot har vi egen brunn. Dessutom har vi skog och två vedspisar att koka både vatten och annat på.

Bönder = bäst på prepping?
Mat är knepigt men med förråden fyllda bör även det lösa sig. Ett mål på sikt är att komma igång med odling. Sedan är ju våra egna höns ett trevligt tillskott. En gammeldags bondgård som inte är beroende av drivmedel eller el måste ju för övrigt vara det bästa ur preppingperspektiv…

Sjukvård tänker jag också på. Ett grundförråd av det mest nödvändiga vill man alltid ha hemma. Givetvis också kunskap kring första hjälpen. Vore inte så dumt att kunna sy igen sår och göra lite mer avancerade saker själv men där finns tyvärr en brist. Undrar om det finns denna typ av första hjälpen-kurser att gå? Har själv gått Wilderness First Aid utöver utbildningen i Försvarsmakten men det går ju inte att jämföra med att vara sjuksyrra.

Prepping på resa och i vardagen
Kommunikation är också en lurig punkt. Någon sorts radio skall införskaffas, det står nog här näst på listan. I övrigt finns det ju utöver krisberedskap i hemmet en poäng med att alltid vara förberedd på resande fot. Nu när vi var i Litauen och Estland hade vi med oss varsin ”smoke hood”. Säkerhetsvakterna på Arlanda var inte så imponerade men chansen att överleva i rökfyllda utrymmen (tex brand i ett plan på landingsbanan eller tåg/bilbrand i en tunnel) ökar markant om man har en sådan och sätter den på sig. En timmes extra ”frisk” luft är ofta vad som krävs för att hinna ut utan att kvävas. Fredrik hittade dessa på en amerikansk webbshop.

Smoke hood, alltid i packningen.

Every day carry kallas smarta kit/utrustningsdetaljer som man alltid har med sig. Om man tänker efter så är ju det man har i sin uniform (i Försvarsmakten) just det. Kniv, eldstål, kompass, mobil, plånbok… och så vidare. Givetvis är det något som jag sedan längre praktiserat även privat. Kan återkomma i frågan om ni är intresserade. Min slutpoäng är egentligen bara att jag tycker det är vettigt att fler pratar om krisberedskap och börjar förbereda sig. Det behöver som sagt inte handla om krig. Två dagar utan el räcker nog för att flertalet hushåll ska få panik. En havererad motor på en vintrig norrlandsväg är tillräckligt för att man ska trilla av pinnen om inte rätt utrustning (och förstärkningsplagg) finns i bilen. Och skulle tunnelbanan rökfyllas så kommer det kännas bra att kunna kliva ut ur kaoset med en rökhuva på sig. Att folk tycker vi är galna (till dess något händer) rör mig inte i ryggen.

Död och förintelse… eller åtminstone en övergiven plats. Kan ju inte skriva denna typ av inlägg utan att bjuda på en sån här bild. Från Estland, sovjetisk kärnvapenbas. Där missiler med Sverige som mål förvarades under Kalla kriget.

Äventyr Estland Friluftsliv Nilsson i skogen Resa med hund Resor & Guider

Hellerkantri Huskypark: hundspann i Estland

Strax utanför estniska Rapla bor familjen. Som landsbygdsentreprenörer har de byggt upp en verksamhet på släktgården som i huvudsak går ut på odling. Deras främsta passion är dock draghundsport och vintertid öppnar de upp gården för besök och utfärder med hundspann.

Mariin Kaljula, dotter i familjen.

Vi reste från Tallinn för att hälsa på hundarna och träffa familjen på gården. Trots att vi besök Estland väldigt många gånger finns det alltid mer att upptäcka och uppleva. Dottern Mariin visade oss runt på gården. Här bor just nu 43 Siberian Huskys och Alaskan Malamutes. De bor utomhus året runt men har såklart små hus att gå in i.

Huskyn Nilsson hälsar på Fredrik.

Mariin var väldigt tydlig med att deras huskys hör till brukslinjerna inom rasen och att jobba är det de allra helst vill. En av vovvarna hette Nilsson, och han syns på bilden ovanför. Väldigt komiskt att se hans hus med namnskylten på. Nästan så att jag flyttade in.

Hundarna turas om att springa i de stora rastgårdarna men så fort vi kom ville alla hundarna hälsa.

När Mariin inte visar besökare runt på gården tävlar hon i draghundsport på kortare distanser, både på snö och barmark. Hon har bland annat tävlat i VM. Att ha en duktig och modig hund längst fram är viktigt.De starkaste hundarna drar närmast släden. Hur många hundar som drar släden beror på vilken gren man tävlar i men det är upp till varje hundförare att bestämma, vissa låter upp till 18 hundar dra och då gäller det att ha disciplin på dem.

RobieRobie, en väldigt mysig Husky.

Unghunden på bilden ovan, som gärna ville pussa på Fredrik, är för ung för att börja dra släden. Ett år ska dom vara innan man börjar träna med belastning tycker Mariin. Detta för att leder och så vidare ska hunnit utvecklas klart.

Pigg och glad husky i unghundsinhägnaden.

Hundspann går såklart bara att göra när det är nog med snö på marken. Det var det tyvärr inte när vi var där så istället blev det cani cross. Vi fick i vilket fall ta oss en titt på slädarna. Hoppas verkligen få möjlighet att komma tillbaka när det snöat riktigt ordentligt.

Olika typer av slädar. Den närmst kameran är en tävlingssläde.

Hundarna var hur som helst väldigt nöjda med att få komma ut och dra runt oss på en skogstur. Hellerkantri gör också längre (ca 4 km) vandringar runt ett träsk i närheten, det skulle jag gärna prova på. Det kan ju inte undgått något som läst bloggen att jag är väldigt förtjust i estniska träsk. Vi gick ju runt Viru träsk med våra egna hundar i somras exempelvis.

En mycket glad husky under vår tur i skogen.

I närheten av gården har familjen satt upp ett tält där vi passade på att värma oss efteråt. Fredrik och jag bestämde att vi borde ha ett eget tipitält på gården hemma.

Mariin och en av hundarna i tältet efter promenaden.

När vi sagt hej då till vovvarna bjöds vi in i stugvärmen för hembakad tårta och varm bärdryck. Familjen berättade också om Nordens längsta hundspannstävling Finnmarksløpet som är över ett hundra mil lång. Ett fint avslut på besöket hus Hellerkantri. Det är inspirerande att träffa andra entreprenörer som bor och försörjer sig på landsbygden tycker jag. Undrar om det skulle gå att ha någon sorts verksamhet på vår egen gård någon gång i livet…

Fika avslutade besöket.

Vi avslutar med några bilder till, kärvänliga huskys går det inte att få för mycket av tycker jag. 

Fredrik och en mysig hund i tältet.

Mamman i familjen myser med en av hundarna i tipin.

Jag blev inbjuden av Prangli Travel och Tallink som en pressresa till att besöka Hellerkantri Huskyfarm. Åsikterna och bilderna är som alltid mina egna. 

Äventyr Estland Nilsson i skogen Övergivna platser Prepping Resor & Guider

Övergiven raketbas i Estland (Bilder)

Eftermiddag råder, tyst det är i huset… kvar i de baltiska tallskogarna står rester ftån den sovjetiska ockupationen och kalla krigstidens aggressioner. Vi befinner oss åter på andra sidan Östersjön. För över trettionde gången har vi tagit Tallink-färjan till öst. Ett par bilder från dagens besök på bortglömd raketbas öster om Tallinn bjuder jag på idag. Fler berättelser och bilder kommer innan året är slut. Med detta inlägg inviger jag även en ny kategori här på bloggen som heter Övergivna platser. Mer tid än vad som kan anses rimligt har tillbringats bland bunkrar och ödehus. Här kommer en försmak.

Äventyr Friluftsliv Nilsson i skogen Vandring

På tur i sörmländska skogar och på väg till Tallinn

Mitt bästa sällskap i skogen förutom Fredrik är tveklöst Flexie. Extra lycklig blir hon när det bara är vi två och de svarta, fyrbenta odågorna lämnats hemma. Medan jag bygger bivack, ordnar med eldstaden eller kokar kaffe ligger hon nöjt och vilar i närheten. Givetvis beredd att skälla om något märkligt ljud hörs och alltid redo att understödja om objudet folk närmar sig. För drygt två veckor sedan, innan snön föll, tog vi oss en sörmländsk tur som vi sedan glömde att berätta om här på bloggen.

Så värst komplicerat behöver det inte vara att bege sig till skogs. Denna dag var vi inte alls långt hemifrån men det är ändå befriande att bara vara ute. Nog för att jag hann rycka till och tänka ”var har jag lagt vapnet” ett par gånger… Arbetsskadad från försvaret redan uppenbarligen. Hur som haver så travade vi ut och hittade en sten som passade utmärkt som reflektor. Ett par stora stenar till och eldstaden var klar. Fuktigt i marken så det fanns ingen risk för eldsvådor. Fukten betydde även rökig eld och rinnande ögon men kaffet blev kokat och Fredrik kom ut och lät sig väl smaka. För övrigt tände vi elden med tändstål och skägglav. Skägglav är ju en favorit men direkt plockad från trädet lämnade laven lite att önska avseende funktionen som fnöske. Hade givetvis varit bättre att torka den men det är ju alltid roligt att prova. Näver är fortsatt favoriten, och helst då sådan man torkat i förväg.

Något vidare värst vettigt gjorde vi inte. Kaffe, eld och ett par chokladpraliner. Mycket mer än så behövs kanske inte heller uträttas en ledig söndag. På tal om ledighet så är julledigheten från försvaret kommen och min vana trogen så klarar jag inte av att vara stationär värst länge. Redan imorgon far vi iväg. Österut givetvis. Estniska skogar och övergivna kärnvapenbaser är planen. Givetvis lär lokala delikatesser i såväl mat- som dryckesform hinna avnjutas också. Med födelsedagen annalkandes (blir 30 år den 29 dec) så tänker jag mig detta som något av en förfest. Den intresserade får följa med till Tallinn med omnejd via bloggen och min Instagram (länk till @nilssoniskogen).

Gjorde även ett försök med att hitta någon sorts lösning som skulle göra det möjligt att ha en mer magasinsliknande avdelning här på bloggen där jag kan publicera texter som inte är rena blogginlägg. Försöken har hittills misslyckats så tills jag kommer på något smartare kommer även dessa inlägg ligga som blogginlägg. Vill man bara läsa inläggen om exempelvis Försvarsmakten så klickar man på länken under headern/ läser endast inläggen i den kategorin. Är resereportagen något du vill läsa så har ju även dessa en egen kategori. Nog oggat om detta. Imorgon bär det hur som haver av till Estland. Vi hörs snart igen!

Campingbuss Estland Friluftsliv Nilsson i skogen Resa med hund Resor & Guider

Resa med hund: Tallinn på fyra tassar

Östersjöpärlan Tallinn välkomnar både två- och fyrbenta. Med sin sagolika innerstad, trendiga trähuskvarter, omvälvande historia och närhet till naturen är den estniska huvudstaden ett utmärkt resmål för dig med hund.

En grupp rysktalande turister skrattar, pekar och tar bilder när vi rastar hundarna på Tallink-färjans däck. Vi är på väg till Estland med våra tre schäfrar. På bildäck står vår Volkswagen LT35, en transportbuss vi på egen hand byggt om till campingbil.

Müsli på Tallinkfärjans däck under färden till Estland.

På andra sidan Östersjön väntar en liten, hundvänlig huvudstad. I den stora parken Kadriorg tar vi en lunchpromenad så snart vi kört av båten. Runt parken ligger stora villor med prunkande trädgårdar. Just här känns stadens sovjetiska arv avlägset. I förorterna Mustamäe och Lasnamäe är det annorlunda. Under efterkrigstiden (ca 1960-1970) växte höghusförorterna fram i stark kontrast mot den världsarvslistade innerstaden. Vid denna tidpunkt var Estland en sovjetisk republik men flertalet länder har vid olika tillfällen ockuperat landet, Sverige inkluderat. Mellan 1561 och 1721 var landet en svensk Östersjöprovins tills freden i Nystad när landet blev en del av Ryssland.

Efter det estniska frihetskriget, som slutade i januari 1920, blev landet självständigt men friheten togs snart ifrån dem. Den 21 juli 1940 ombildades Estland till en sovjetrepublik som sedan ockuperades av Tyskland mellan 1941 och 1944. Då föll landet åter i storebrors händer. Självständighet deklarerades återigen den 20 augusti 1991 men ryska styrkor fanns kvar i landet ända till sommaren 1994. Utav den sovjetiska ockupationen finns spår fortfarande kvar, bland annat i form av övergivna kärnvapenbaser. Du kan läsa om ett av mina besök dit här.

Den övergivna raketbasen Kadila i Estland.

Hundvänligt i Tallinn

Vi går längs strandpromenaden tillbaka mot innerstadens äldsta delar. Här känns Tallinn som en mysig sagostad med kullersten, smala gränder och pastellfärgade hus. Flera restauranger välkomnar hundar. Favoriten är indiska Chakra. Hit återvänder vi varje gång vi är i Tallinn för att äta kryddiga grytor. Vovvarna får vatten serverat utan uppmaning om det.

Ett par kvarter bort på gatan Lai ligger den minimala baren Koth. Bakom bardisken står en äldre, vithårig man. Han är alltid lika välkomnande gentemot hundar, trots att våra tre schäfrar tar upp en rejäl bit av golvet i den lilla lokalen. Vid bordet intill sitter en kvinna som berättar om sin vita herdehund. En annan dam kommer fram och säger att hon är från Tallinn men bor på Mallorca. Hon har också hund. Med hund blir det många tillfällen till att prata med lokalbor.

Trendkänsliga Kalamaja

En kort promenad från gamla stan, på andra sidan det nybyggda området kring centralstationen Balti Jam ligger Kalamaja. En trähusstadsdel som numera inrymmer ett antal trevliga och trendiga barer, caféer och butiker. Boheem är en av dem. Pannkakor, sallader, pasta och liknande serveras och vovvarna får gärna komma in. Ägarinnan hyr dessutom ut sin lägenhet runt hörnet via AirBnB även till hundägare.

Inte långt bort ligger Telliskivi. Ett kvarter som förr bestod av industrier inklämda mellan bangårdar men som nu fyllts av serveringar, klubbar och butiker. På Kadev Tallrik tar vi plats på uteserveringen. Vi är inte de enda hundägarna som njuter av kvällssolen. På serveringen mittemot sitter en glad beagel med sin matte. Förbi springer en stor fågelhund i sele. Husse åker skateboard bakom. I Tallinn är det oftast självklart att vovven får följa med, förutom på de turistiga ställena inne i gamla stan.

Uteserveringarna i Telliskivi är väl värda ett besök.

Puudel är en annan bar i samma kvarter. Betonggolvet svalkar skönt när det är varmt ute. Bartendern serverar vatten till hundarna, fotar och lägger upp bilden på barens Instagram. Det är skönt att känna sig välkommen även som fyrbent.

Nationalpark och camping

Nästa dag bestämmer vi oss för att sträcka på benen. Mindre än två timmar från huvudstaden ligger nationalparken Laheema och Viru träsk. Gles tallskog, tätt blåbärsris och vältrampade stigar väntar. Runt, och över, själva träsket har gångbroar och träspångar lagts ut. I mitten finns ett fågeltorn med vacker utsikt över det unika naturområdet. På flera ställen i nationalparken finns anlagda campingplaser där det är gratis att slå upp sitt tält. Ett som i vårt fall, parkera husbilen.

Läs mer om utflykten till Viru Träsk här.

FAKTA

Res till Tallinn med båt

Tallinks färjor avgår från Värtahamnen. Boka en djurhytt samt köp hundbiljett för 150 kr styck utöver din egen biljett. Djurhytten har plastgolv, i övrigt är de likadana som vanliga B-hytter. På däck finns en sandlåda där hundarna kan göra ifrån sig. Den är dock liten, våra gick direkt på däck i stället. Självklart är hundarna kopplade och man plockar upp efter dem. Vi rekommenderar att du tar med bil för att kunna åka till nationalparken med hunden på ett smidigt sätt.

Boende i Tallinn

Vissa hotell tillåter hund men långt från alla. Använd en digital bokningstjänst för att söka efter hotell som accepterar hundar. Vi rekommenderar att hyra lägenhet genom AirBnB. Där är det möjligt att filtrera efter boenden där hundar är tillåtna.

 

Vaccinera vovven

Glöm inte att kontrollera vaccinationerna i god tid innan avresa. Tänk på att hunden måste ha rabiesvaccination, vaccinationsintyg och ett giltigt pass med på resan. Kontrollera gärna med ditt försäkringsbolag vad som gäller om hunden skadar sig eller blir sjuk utomlands.

 

Mat och annat smart

Ta med tillräckligt med mat för hela resan. Det är inte säkert att maten din hund är van vid finns på resmålet. Packa också vattenskål, halsband och koppel. Åker du kollektivt i Tallinn finns ibland kravet att hunden ska ha munkorg.

Ät och drick med vovven i Tallinn

Kadev Tallrik, Puudel och F-Hoone med flera barer och restauranger som tillåter hundar hittar du i Telliskivi. Läs mer om kvarteret: telliskivi.eu/en/loomelinnak

Puudel välkomnar vovvar.

Koht hittar du i gamla stan på Lai 8. Hundar är välkomna till denna pyttelilla bar med ett enormt ölutbud.

Boheem är caféet nära centralstationen på Kopli 18. Perfekt för brunch. Hundar får följa med in men det finns också en liten uteservering.

En kopp kaffe på Boheem. Olika konstnärer visar sina verk på caféets väggar.

Chakra heter den indiska restaurangen vi alltid återvänder till. Hittas på B

. http://www.chakra.ee/

BU Friluftsliv Grönt är skönt Nilsson i skogen Skytte

Dynamiskt sportskytte med Glock 17 (BU dag 27)

Permission men givetvis kan soldatfärdigheterna förfinas även då. Lördagen spenderades således på en inomhusbana och temat var dynamiskt sportskytte med pistol. Det var Fänrik Fysmonster som tipsat om denna verksamhet. Pistolskytte är nytt för mig men visa, instruera, öva, öva, pröva implementerades och utvecklingskurvan gick uppåt allteftersom dagen fortskred.

Inledningsvis utbildades vi i säker vapenhantering. Med GMU färskt i bakhuvudet gick det enkelt att tillämpa MYNNING; FINGER; SÄKRING. Det sistnämnda fick givetvis översättas till fingret innanför varbygeln eftersom Glock 17 som bekant har säkringen på avtryckaren och inte en separat sådan.

Därefter övade vi på att dra pistolen, snabbt hitta riktpunkt och avfyra i rask takt. Som synes tilldelades vi lånehölster och hade med oss egna skärp. Fungerade utmärkt för en glad amatör.

Inledningsvis sköt vi på 5 meters håll, därefter på 10 meter och sedan på 15 meter. Därefter övade vi målväxling samt åtgärder vid eldavbrott i form av klick. Därefter sköt vi 4 serier om två skott med tre förflyttningar emellan. Avslutningsvis skulle vi dra pistolen och skjuta välsittande skott i så rask takt som möjligt utan att tumma på säkerheten.

Dynamiskt skytte är svårt men ger nyttig träning. Just nu är det svåraste att ha fokus på kornpunkten. Det blir lätt ett jäkla sudd av allting (måltavla och riktmedel), speciellt när avstånden ökar. Skjuter med båda ögonen öppna och det är mycket svårare än med ett stängt men jag har en teori om att det gagnar mig i längden. Har ni som läser några åsikter om att sikta med ett respektive två ögon vid pistolskytte? Med AK5:an (och rödpunkt) är det båda öppna som gäller för mig.

Hur som haver så känns detta relevant både ur ett soldatfärdighetsperspektiv samt ett nöjesperspektiv. Förhoppningsvis hakar Fredrik också på och då har vi en rimlig och redig paraktivitet att ägna oss åt dessutom. Tar nu sats för att ladda upp en film på mitt Instagramkonto @nilssoniskogen med mitt första försök till pistolskytte med förflyttning. Förväntar mig en ilsken storm kommentarer om allt som är värdelöst. Givetvis är insatsen för dålig men repetition är kunskapens moder. Alla är nybörjare inledningsvis. Kommer bli kul att kunna scrolla tillbaka i framtiden och se dessa första, trevande försök. Förhoppningsvis kommer det då också gå att se att jag blivit bättre. Med detta sagt får ni gärna kika på filmen och vill ni kritisera får detta gärna göras konstruktivt 🙂

Ute i snön står nu gårdskarln och grillar lamm. Köttet kommer givetvis från en gård i närheten. Det är lördagskväll, permission och jag föredrar att just nu inte tänka på den för morgondagen planerade intervallträningen… 

Väl mött och en trevlig helg tillönskar jag samtliga!

Friluftsliv Grönt är skönt

Tillbaka till regementet

Nytt hus, nytt logement och en ny säng väntade innanför grindarna. Imorgon börjar ett nytt äventyr i grönkläderna. Givetvis skall veckan drivas igång med ett redigt fyspass iförd konungens snabba, blå poplinställ. Lejonattack får dock stå kvar i skåpet.

Tills vidare får ni avnjuta denna bild på mig och fina Flexie. God kväll kamrater!

Äventyr Bushcraft Friluftsliv GMU Grönt är skönt Nilsson i skogen Prepping

Bygga bivack med schäfer (GMU dag 69-70, permission)

I samarbete med Bonnier Fakta 

GMU:s sista permission är till ända och i skrivande stund sitter jag åter på kasern efter en lyckad helg. Föga förvånande tillbringade jag så mycket tid som möjligt utomhus. Arbetet på gården,  som vi lagom skämtsamt kallar Kolschosen vilket rimmar med gårdens riktiga namn, fortskred med hast. Utöver det fanns utrymme för kvalitetstid med tikarna i skogen. Följ med på oss på en tur med bivackbygge. 

Efter att ha vandrat i en cirkel (ja, med flit) befann vi oss åter på egen mark. Fördelaktigt att göra så när man vill hugga in på det naturen bjuder. Schäfertikarna och tillika mor och dotter, Flexie och Müsli, delade på glädjen över att vara ute.

Ett rejält stenblock bedömdes lämpligt att använda som utgångspunkt för bivacken. Utöver att erbjuda en färdig vägg så blir stenväggen också en reflektor vid eldstaden. En reflektor ”speglar in” värmestrålningen från elden.

För mycket verktyg är onödigt. Morakniv 2000 duger gott men jag unnade mig även att hugga in på (hehe) min nya yxa från Wetterlings. Ett stycke knäppedel (försvars-presenning) låg givetvis i ryggsäcken. Tilläggas bör att detta är min privata utrustning som jag haft sedan långt innan inryck. Eftersom mina Haix Tibet stod i skåpet på kasern åkte trotjänarna från Lowa på fötterna istället.

Först upprättade jag en struktur för bivacken. På bilden är inte knäppedelen helt spänd men det syns hur jag tänkt att den ska sitta.

Inuti stagade jag upp med en gren för att få lite extra takhöjd. En bivack ska naturligtvis byggas så liten som möjligt för att spara på värme men det gäller att inte göra den alltför låg. En rejäl bädd under liggunderlaget skall nämligen få plats. Samt en hel flock schäfrar.

Detta kan vara århundradets sämsta bild men jag ville visa det inledande skedet av hur jag byggde min bädd. Tillägg: jag ville inte använda något granris alls eftersom vi på denna plats inte har några granar jag ville kapa grenar från. Slanor kan böjas ned i marken för att skapa ett luftutrymme som isolerar från markkylan. Denna metod kan göras i kombination med/endast av granris.

Müsli inspekterade arbetet löpande. Hon är inte lika van vid att hänga på en plats ute i skogen som Flexie är. Hon undrade därför varför vi inte promenerade – vad är poängen med att sitta still liksom?

Bivacken från sidan. Betänk att det sitter en knäppedel under, att bivacken med sin träfärg väl smälter in mot omgivningen samt att jag inte hade tillgång till granris. Naturligtvis går det utmärkt att förstärka bivacken ytterligare framgent.

Förmodligen har ni redan hört nyheten via min Instagram men ett förtydligande är på sin plats. Jag är ambassadör för boken Vildmark av Lars Fält och Ray Mears som nyss gavs ut av Bonnier Fakta. Detta är en perfekt inspirations- och kunskapskälla för den som vill ut på äventyr i naturen. En mycket trevlig present att ge bort på fars-/morsdag, i julklapp eller nästa gång du är bortbjudenBoken hittar du här för 195 kr. Använd koden vildmark i kassan så dras rabatten av, ordinarie pris är 215 kr. Fler behöver lära sig att göra eld med tändstål, bygga bivack och klara sig i skogen såväl sommar som vinter tycker jag!

Flexie älskar att vara med ute i skogen. Som synes så boade hon omedelbart in sig i bivacken. Medan jag lagade lunch, kokade te och sedan kaffe mös hon lugnt där inne. Müsli föredrog att ligga utanför.

I bivacken fick vi plats båda två. Väldigt mysigt att ligga ihopkurad med sin fyrbenta bästa vän i en bivack. Nu återstår att se om det blir lika mysigt att kura ihop sig med kamraterna i gruppen. GMU går in i det avslutande projektet Aldrig Ge Upp. Förväntningen är en svinjobbig övning där plutonen tillsammans löser uppgift efter uppgift med ett aldrig sinande gott humör. Vi tror vi kommer vara ute i 7 dygn och vi tror övningen startar på onsdag. Om det stämmer lär vi bli varse inom kort.