Browsing Category

Äventyr

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resa med hund Resor & Guider Vandring

Dunika (Tīrspurvs)träsk i Lettland

I naturreservatet Dunika återfinns den 7000 år gamla högmossen Tīrspurvs. Över träskmarken går en 6 km lång träspång raka vägen till andra sidan. Således en lång promenad om man går hela.

Tystnaden är magisk, landskapet överväldigande och ensamheten påtaglig. Och så den friska luften.

Flexie gör sig fint i miljön färgmässigt.

Att jag älskar tallar är knappast en nyhet. På mossen är de små och knotiga. Ett tips är att lägga barr i en termosmugg med hett vatten. Vänta en halvtimme och drick, de eteriska oljorna i barren bidrar till att dra igång blodcirkulationen ordentligt.

Bästa vännerna på äventyr. Flexie är duktig när matte vill fota.

Det är något med kargheten som inspirerar. Tänk att kunna måla som Lars Lerin, då skulle jag inte göra annat än att måla mossar.

Tveklöst återvänder jag hit. Gärna flera gånger på olika årstider.

Mattes älskling.

Det är omöjligt att gå vilse.

En rastplats. Makrill och sportknäcke är standard i ryggsäcken.

Återvänder mot bilen. Och hit kommer jag återvända igen som sagt. Helst så snart som möjligt.

Äventyr Nilsson i skogen

Om att vara modig och våga kasta sig ut (eller in)

2018 blev året då jag vände upp och ned på hela livet och förändrade allt. Jag planerar livet genom övergripande tioårsplaner. Utifrån sett verkar kanske vägen framåt slingrig och mina val lite oklara men det finns en plan. Sedan är jag en jäkel på att se, och ta vara på, möjligheter som dyker upp.

Lettiska högmossar är mycket bra platser för reflektion.

Mellan 20 och 30 ville jag bo utomlands, resa massor, ta universitetsexamen utan studielån, bygga upp ett företag jag kan leva på, flytta till landet/köpa gård, ha häst, kunna jobba helt på distans. Ja och så göra värnplikt då.

Muck blev visserligen först 6 månader efter trettioårsdagen och jag har ”bara” en kandidatexamen (mastern i marknadsföring ligger på is på grund av gröntjänsten) men i övrigt genomförde jag allt. För egen del behöver jag spalta upp det för jag tänker ofta att jag ju inte åstadkommit någonting.

Från att bo ensam i Indien, Thailand och Litauen till att bygga upp ett företag som inte bara försörjde mig utan även två anställda. Jag och F köpte drömgården på landet och det gick fint att jobba på distans. Tyvärr fungerade inte relationen och jag behövde lämna vilket var fruktansvärt. Jag jobbade också extremt mycket vilket periodvis gick ut över min egen hälsa, relationen till mig själv och relationer till andra människor. Det är fan inte målbild.

Jag fick stipendier för att skriva kandidatuppsats i Indien och Nepal. Bodde i flera månader i flyktingläger och intervjuade tibetanska familjer. Därifrån kommer denna bild.

Det senaste året har fokus enligt stående legat på FRAMÅT FÖR HELVETE. Jag fick i våras erbjudandet om att efter muck stanna som instruktör i Försvarsmakten genom Befälsförstärkningsavtalet. Jag är oerhört tacksam för den möjligheten och vet mycket väl vilket ansvar som följer med rollen. Jag gör mitt bästa hela tiden. Plutonchefen sa också att jag borde söka till officersprogrammet så det gjorde jag, alla tester och intervjuer är klara så i höst börjar jag på Karlberg.

Tack vare hårt slit med bolaget har jag kunnat köpa lägenhet i Sundbyberg på egen hand. Budgivningen avgjordes för övrigt medan jag satt under en gran den första dagen på rekryternas AGU. Är också väldigt tacksam över att nu ha M <3 vid min sida och över att jag fått flera nya vänner. Relationer som betyder obeskrivbart mycket.

Och nu är det just det. Jag har vänt upp och ned, förändrat, styrt upp och fixat ta mig fan allt ”på utsidan” i livet. Då är det dags att våga kasta sig inåt. Där finns en del att jobba med.

Lars Fält är onekligen en föregångsman som gjort mycket jag vill göra.

Tioårsplanen mellan 30 och 40 är inte helt klar och den är som aldrig skriven i sten men en huvudsaklig målbild är fokus på relationer, självutveckling och fysisk träning. Mental träning blir ett fortsatt viktigt verktyg.

Jag vill klara officersprogrammet och på sikt bli plutonchef. Jag vill vara närvarande och ta hand om mina relationer och om mig själv. Fotograferandet och skrivandet är viktigt för mig, det vill jag prioritera, ta på allvar och sluta be om ursäkt för. Någon gång skulle jag vilja hålla kurser i överlevnadskunskap för civila nybörjare. Till dess att en sådan möjlighet uppstår (läs: jag skapar en) tänker jag börja dela mer sådant här och på Instagram. Jag vill verkligen få fler att ta sig ut i naturen!

Ett steg i detta är mina videos på temat grundläggande skogskunskap som finns på min IGTV-kanal HÄR.

Om det uppstår en situation när det inte längre finns en plats för mig i Försvarsmakten tänker jag mig ett jobb som marknadschef på något företag i friluftsbranschen. Nu vill jag dock ta reda på om det går att göra karriär i försvaret (och bjuda på den så här offentligt längs vägen).

Framförallt vill jag tillbringa extremt mycket tid i skogen. Mest tid i skogen vinner!

Vad vill du våga det kommande året eller åren?

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resor & Guider Vandring

Livskvalitet ute och fina kamrater

Onekligen är livet bäst utomhus. Även om det så bara är att fånga en sällsynt soltimme med en kamrat på promenad vilket har varit dagens huvudaktivitet hittils. Är väldigt tacksam för de snälla och vettiga personer jag hittat genom försvaret det senaste 1,5 året.

Har tänkt mycket på detta på sistone. Hur mycket det betyder att ha bra folk i sin närhet. Hur tacksam jag är för at jag har det. Jag hoppas ni vet vilka ni är, annars lär jag ju se till att bli bättre på att tala om hur mycket jag tycker om er. Att jag även tycker väldigt mycket om Flexie är sedan gammalt. Ganska komiskt hur vi råkar matcha färgmässigt på bilderna jag tog på oss i lettiska Uzava för övrigt.

Det var onekligen en redig semester. Egentid med Flexie och tid med kompis. Det som fattades var M men förhoppningsvis kan vi åka på någon sorts resa framöver. Jag gillar verkligen att vara ensam och behöver mycket tid själv för att hämta energi men det är också väldigt nice att hänga med bra folk.

Att promenera/vandra/frilufsa tillsammans kan ju vara det bästa sättet att umgås. Nu när flyttlasset snart går igen och jag återvänder till Stockholm (Sundbyberg) får jag försöka hitta friluftslivet i stan. Kommer återgå till att trampa runt i Ursvik bland annat. Det blir en fin möjlighet till att även hjälpa andra som av outgrundlig anledning fastnar i fjollträsk att hitta ut. Förmodligen kommer grannarna undra om jag är lite tappad när jag sitter med kokkaffepannan i trädgården utanför lägenheten men det är smällar man får ta.

Åsikter Äventyr Friluftsliv Grönt är skönt Nilsson i skogen

Träning, kropp och hets – är jag stark nog för att söka till Försvarsmakten?

Vid minsta tvekan, fysa. I Försvarsmakten är träning vardag och kroppen ett arbetsredskap. Vi förväntas orka, porträtteras som starka och bidrar själva till att upprätthålla den bilden när vi berättar om våra upplevelser för andra utanför ”firman”. Ämnet är komplicerat, det bränns lite att prata om det. Jag vill själv inte uppfattas som vek.

Det verkar som om många människor tror att soldater är någon sorts övermänniskor, att det är omöjligt att nå kraven, att det är bäst jag skattar min fysiska förmåga lågt på enkäten som skickas till alla 17-åringar inför prövning till värnplikt. Åtminstone gör väldigt många tjejer det enligt statistiken som presenterades på NOAK-konferensen förra veckan.

I en tid där begreppet kroppshets är ett välkänt fenomen och självkritiska röster ekar inne i våra huvuden behöver vi prata om fysisk prestationsförmåga, kroppsuppfattning och de krav vi ställer på oss själva och andra.

Hur stark, snabb, smidig, uthållig en soldat måste vara skiljer sig från tjänst till tjänst men i ett nödläge förväntas du göra allt för att rädda livet på både dig själv och dina kamrater. Krigets krav. Inte lite press där inte.

Med det sagt så fungerar utbildningen i försvaret så att du kommer få öva, träna och lära dig det du behöver för att kunna lösa din uppgift. Det innebär rent krasst att det duger gott med grundläggande kondition och styrka för att bli antagen. Träna gärna med Försvarsmaktens gratisapp FMTK innan antagningsprövning och inryck men det finns egentligen ingen anledning till oro. Vill du bli jägare behöver du träna hårdare, absolut, men jag är säker på att du som läser skulle klara en antagningsprövning. Bara att du letat upp denna text visar att du är motiverad. Följ FMTK:s träningsprogram och våga sök.

Det är viktigt att utmana sig själv. För egen del är vinterbad lätt, att prata om hur saker känns inuti däremot är svårt. Foto: Jeanette Seflin.

Min befattning innebär att jag har ett ansvar för andra människor. Individer som är nya i Försvarsmakten. Jag vill skapa en trygg utbildningsmiljö, sätta fokus på stegvis ökad belastning och trycka på att den träning vi genomför ska skapa förutsättningar för att orka grundläggande soldattjänst och därefter bädda för framgång inom respektive befattning. Uppstår skador och överbelastningsproblematik efter övningar/träningspass jag hållit har jag misslyckats.

Att det ska vara kärvt och hårt ”bara för att” tror jag inte på generellt. Absolut skall utmanande strapatser genomföras – jag vill också testa gränser – men jag vill också ifrågasätta varför det är en sån jävla hets hela tiden. Fokus i träningen behöver ligga på att orka grundläggande soldattjänst, förmåga att lösa huvudtjänst och fysisk hållbarhet över tid.

Med det sagt så ifrågasätter jag ständigt om jag själv är tillräckligt bra. Givetvis fins alltid förbättringspotential men jag måste arbeta på att oftare vråla MANÖVER FÖR HELVETE till min inre kritiker. Kan du relatera?

För reflektion, framåt!

Vinterbad. Stärkande för kropp, själv och moral. Foto: Jeanette Seflin. Se fler av hennes bilder på hennes blogg www.jeanetteseflin.com

Friluftsliv Nilsson i skogen

En helg på en ö i Mälaren

Ute på en enslig ö utan vägar bor Nathalie. Med grisar, får, hästar, hundar, höns, katter och två människor lever hon sin dröm med Mälaren runt omkring. Inte mig emot att tillbringa en helg där med henne, Jeanette, Malin och Linda.

Utbildade på att göra upp eld med tändstål och badade i det iskalla vattnet. I övrigt var det mest inomhusverksamhet med tänd eld, rejäla mängder kaffe och mycket god mat. Väldigt mysigt.

Tar med mig många idéer hem, bland annat kring att skriva mer och tydligare om friluftsliv här. Jag vill verkligen att fler ska bege sig ut i skogen och därför kommer jag börja lägga upp fler guider, tips och trix, berättelser med mera här. Vad tror ni om det?

Ägnade sedan en del av kvällen åt en 6,5 km joggingrunda i ett beckmörkt Gånsta. Tur jag hade en kamrat från jobbet med mig.

Mest tid i skogen vinner. Det är sedan gammalt vid det här laget!

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resa med hund Resor & Guider

Vinterbad, sanddyner och camping i Užava, Lettland

November är en magisk jävla månad. Underskattad, förväntas inte leverera men är i själva verket ett utmärkt tillfälle att göra precis vad tusan man vill. Som att vinterbada exempelvis.

Inga krav, inga måsten. Perfekt tillfälle att ge sig ut i naturen med andra ord. Givetvis räcker en helg om det nu är så att plikten kallar vardagligdags.

Flexie och jag hade sett tillräckligt med träsk för ett par dagar. Vi längtade efter stränder och vidderna Östersjön så tjänstvilligt bjuder på. Isande vindar piskade längs Užavas strand när vi anlände. En mormor som på cykel hade tagit sig ned för att njuta av stillheten var den enda personen i sikte. Hon begav sig snart hemåt.

Temperaturen låg kring nollan. Kylslaget således. Flerskiktsprincipen tillämpades över tid (kläder i flera lager med något vindbeständigt längst ut) och av någon outgrundlig anledning var det bara jag och Flexie som slog upp ett tält på den för ändamålet avdelade ytan i nationalparken.

Det framgår nog inte riktigt av bilderna att det var skitkallt. Det var det. Men, göras det som göras skall. Jag hade en vision redan hemma om att genomföra ett vinterbad. Det blev två.

Med kameran på stativ och autofoto-på-tid inställt skuttade jag ut bland böljorna. Bara för att kunna konstatera att jag badat utanför kamerans räckvidd i bredd.

Fort fort fort, fel fel fel, fan fan fan. Således, gör om gör rätt. Bara till att kliva i en gång till.

Läglig, om än iskall vind. Ungefär lika glamouröst som mitt liv i största allmänhet.

Hur som helst, redigt av den är kroppen att genomföra alla äventyr jag utsätter den för. Så som att stå framför kamera i nollgradig temperatur efter att ha badat i Östersjön i november, att marscha långt med tung packning och att inmundiga rejäla mängder kvalitetsöl från mitt älskade Baltikum. Vilken jävla ynnest det är ändå, att få vara frisk och ha möjlighet att driva igenom det man drömmer om i stort och smått. Se så, ut och bada med er nu för fan!

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resor & Guider Vandring

Kalnansi högmosse i Lettland och tankar om att räcka till

Kom nu då matte! Flexie är lika taggad som jag under denna träskturné. Vårt andra stopp blev Kalnansi högmosse, en ny plats för oss att utforska som visade sig bjuda på såväl inspirerande miljöer för fotografi samt lugn nog att tänka över saker och ting i livet men mer om det längre ned.

Slingan runt den lilla tjärnen eller vad nu ”bog pool” kan tänkas heta på svenska var bara en dryg kilometer.

Inledningsvis njöt vi av tallskogen som snart övergick i den lågväxande typ av skog som kantar högmossar och som är bland de absolut vackraste landskapstyperna jag vet.

Som synes nedan var jag mycket glad över att vara här. Solen växlade med moln och ljuset förändrades ständigt. Tur att Flexie är så tålmodig när matte vill stanna och fota. Kände mig som ett glatt och rufsigt träsktroll (i bästa välmening).

Det är något nästan mytologiskt över dessa platser, särskilt då vi var helt ensamma.

Lugnt, utan stress eller krav på ett visst sorts resultat samt att jag befann mig i denna fantastiska miljö så var roligare än på länge att fotografera.
Flexie är inte riktigt lika imponerad över träspången som jag. Det gäller för henne att ha tungan rätt i mun så att tassarna hamnar på plankorna och inte emellan. Hon har fått agera musa denna resa.

Känslan av att vara närvarande. Det är något sorts inre lugn som infinner sig här ute. Inte det slöa, lata hemmalugnet utan ett sorts tillstånd som känns mer meningsfullt. Energin kommer tillbaka.

Det vansinnigt sköna i att inte ha andra runt sig, att inte stå i relation till någon eller något. Ett simpelt exempel; om jag är ensam reflekterar jag aldrig över hur många centimeter över jorden jag sträcker mig. Så fort jag är i Stockholm så slås jag av att de flesta är ett huvud kortare. Jag är 180 cm för övrigt, mycket praktiskt i alla avseenden.

Det spelar ingen roll, längden stör mig inte alls, men tanken tränger sig in i medvetandet på något sätt och tar per automatik energi. Bara litegrann förvisso men hur många sådana ”jämförande” tankar slås man inte av omedvetet eller medvetetet varje dag?

På något obehagligt vis definierar åtminstone jag ofta mig själv i förhållande till andra. Med det sagt så struntar jag fullkomligt i vad andra tycker om mina val i livet, jag kommer driva igenom det jag vill göra och uppenbarligen knatar jag fram på en stig jag själv trampat upp men likförbannat så hamnar jag där ibland. Den där obehagliga mentala platsen där jag jämför mig med andra och känner mig otillräcklig.

I skogen finns inget sådant. Där går och duger det att bara vara sig själv på enklast vis, och så är det inte mer med det.

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resor & Guider Vandring

Lagom rädd i skogen? Campa ensam…

När ens utomordentliga förläggningsplats förvandlas till marschmål för allehanda typer natten igenom blir man ju irriterad. Och i ärlighetens namn lite rädd också. Naturligtvis förbannar jag mig själv också för att det första som hugger till är just rädsla när grabbgänget dyker upp i sin bil vid 01 och det bara är jag och Flexie som sover ute i skogen. Det är tryggt dock att hålla handen på hennes rygg och känna vibrationerna från hennes morrande.

Blir irriterad på mig själv som tycker det är obehagligt. Vill ta upp detta eftersom jag ofta får frågan hur jag vågar vara ute så mycket själv. Det är just det. Jag är kanske (hanterbart) rädd ibland, men jag gör det ändå. Vägrar att bli begränsad av detta. Känns lite (mycket) pinsamt att skriva om det här bara men det kan ju omöjligt bara vara jag som tänker så här.  Tyvärr är jag dock smärtsamt medveten om min bristande närkampsförmåga. Hur gärna än Lt Gött Mos vill att jag ska vara kick ass på närkamp så är jag inte det, speciellt inte mot 3-4 män. Det är inte så jävla skoj alltid att resa runt i Indien ensam som tjej i flera månader heller men som sagt, vill jag något så driver jag igenom.

Nu hände inget och de där killarna var på riktigt förmodligen ett skönt gäng kompisar som bara ville hänga lite i skogen. Det kan jag relatera till. Men tyvärr så är det inte direkt så att jag känner ”hej, ska vi hänga” utan snarare ”oh fuck, hoppas dom inte kommer närmre”. Nåja, jag har det svinbra i skogen men jag föredrar mörker och ensamhet. Då finns inget läskigt. Det är andra människor som kan göra situationen obehaglig. Jaja. Nu får du stämpla mig som fegis om du vill.

När morgonen grytt och jag fyllt på med energi i form av gröt begav vi oss åter mot nya äventyr. Kalnansi högmosse var marschmålet och på vägen dit beundrade vi en mycket vacker regnbåge. Kalnansi var väldigt vackert, en liten mosse men med väder som skiftade mellan regn och solsken så var det en fantastisk upplevelse som förtjänar ett eget inlägg. Dela gärna tankar om ensamcamping i en kommentar!

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resa med hund Resor & Guider Vandring

Tallink till Riga och därefter Kemeri träsk i nationalparken

Imorse vaknade vi på färjan. Enligt stående fungerade det utmärkt att åka Tallink med hund. Vi, det är jag och Flexie, åt frukost och i mitt fall slank en kaffe givetvis ned medan dagens planer och omfall gicks igenom.

Målbilden var, och är, att köra västerut. Diverse träsk och naturområden skall utforskas. På väg mot min tilltänkta destination insåg jag att jag ju kör genom nationalparken Kemeri. Således beordrade jag halt, utforska.

Kemeri träsk besökte jag förra året, strax innan jul. Då snöade det. Nu var det charmigt grått och brunt.

Nog för att Flexie är stridsparstvåa men kameran kan hon inte hantera. Stativ och foto tidsintervall är lösningen för den som är nyfiken. Det är bara jag och Flexie på äventyr nu under campingen med i helgen får jag besök i Riga.

Mitt lilla hjärta. Hon ligger bredvid mig nu. Mysigt att lyssna på hennes sovande andetag. En bil svängde in nyligen där vi står. Då morras det.

Det är svårt att förklara men det är något magiskt med träskmarker. Det är också någon magiskt med ensamheten. Känns skönt efter övningen, gillar verkligen att jobba med kamrater men behöver tanka energi, reflektera och bara få vara för mig själv också. Stämma av så att man är på rätt väg i livet unt so weiter. Känns något inte rätt så ändrar jag på det. Just nu är de yttre faktorerna under kontroll med jobb, köpt lägenhet och blivit antagen till officersprogrammet. Perfekt tillfälle att övergå till att jobba på sin insida. Ett antal dagar i naturen känna helt rätt för detta ändamålet. Samt att det är jäkligt kul. Det ska man ha över tid.

Blev creamy pasta till middag och en kopp rykande varm choklad. Nu ligger jag i sovsäcken med Flexie intill. I natt sover vi i bilen, kändes tryggast med hänsyn till var jag är.

Imorgon beger vi oss mot nästa träsk. God natt!

Äventyr Friluftsliv Gård i Sörmland Mat Nilsson i skogen

Kolbulle över öppen eld

Ledig men redig är måttot för denna semester. I Försvarsmakten kompenseras vi för övningsdygn med extra ledighet. Jäkligt värt. Givetvis spenderar jag och Flexie så mycket tid som möjligt utomhus. Och nej, tre veckor på övning i Norge var inte tillräckligt. Nu hoppas jag att ni ska vilja hänga med på diverse mer eller mindre genomtänkta äventyr i november/december. Utöver en p-skottsvecka är det civilt mörker djup intill 902 som gäller.

Inledningsvis gav vi oss av till de sörmländska skogarna som jag förut bodde i. Fredrik och jag är som väl är vänner så det var gården jag åkte till. Han jobbar ju också för Röda Stjärnan, frilufts/överskott/airsoft-butiken som är vänliga nog att sponsra mig med en civil uniform. Att man bär lagom taktiska friluftskläder när vid ledighet, oavsett om man ska ut i skogen eller inte, är sen gammalt om man är soldat.

Gedigna byxor från Claw Gear. Våga variera från Lundhags. Jacka 101INC, 799 spänn. Och för att sparka in den öppna reklamdörren: klicka till http://www.rodastjarnan.com och ange kod nilssoniskogen så får ni 10 procent rabatt. Gööööööööre!

Slut reklam.

Huvudsyftet med besöket var att hämta Flexie som bodde på gården under två av övningens tre veckor. Stort tack för det! Tack också herr telekrig för den första veckan. Kamrater alltså!

Jag tog med kolbulle-smet i min flaska från Nalgene. Jag höftar alltid ihop receptet men det är bara vatten, salt och mjöl. Hade inget fläsk så körde i ett par ägg. Bra med protein osv.

Fredrik tog ut en gjutjärnspanna han fyndat på loppis. Det blev så jävla bra. Och så sjukt gott med massa lingonsylt.

Fy fan vad jag gillar denna typ av utflykter. Vem följer med nästa gång?

Kolbulle-perfektion. Jag förevisar: