Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resor & Guider Vandring

Lagom rädd i skogen? Campa ensam…

När ens utomordentliga förläggningsplats förvandlas till marschmål för allehanda typer natten igenom blir man ju irriterad. Och i ärlighetens namn lite rädd också. Naturligtvis förbannar jag mig själv också för att det första som hugger till är just rädsla när grabbgänget dyker upp i sin bil vid 01 och det bara är jag och Flexie som sover ute i skogen. Det är tryggt dock att hålla handen på hennes rygg och känna vibrationerna från hennes morrande.

Blir irriterad på mig själv som tycker det är obehagligt. Vill ta upp detta eftersom jag ofta får frågan hur jag vågar vara ute så mycket själv. Det är just det. Jag är kanske (hanterbart) rädd ibland, men jag gör det ändå. Vägrar att bli begränsad av detta. Känns lite (mycket) pinsamt att skriva om det här bara men det kan ju omöjligt bara vara jag som tänker så här.  Tyvärr är jag dock smärtsamt medveten om min bristande närkampsförmåga. Hur gärna än Lt Gött Mos vill att jag ska vara kick ass på närkamp så är jag inte det, speciellt inte mot 3-4 män. Det är inte så jävla skoj alltid att resa runt i Indien ensam som tjej i flera månader heller men som sagt, vill jag något så driver jag igenom.

Nu hände inget och de där killarna var på riktigt förmodligen ett skönt gäng kompisar som bara ville hänga lite i skogen. Det kan jag relatera till. Men tyvärr så är det inte direkt så att jag känner ”hej, ska vi hänga” utan snarare ”oh fuck, hoppas dom inte kommer närmre”. Nåja, jag har det svinbra i skogen men jag föredrar mörker och ensamhet. Då finns inget läskigt. Det är andra människor som kan göra situationen obehaglig. Jaja. Nu får du stämpla mig som fegis om du vill.

När morgonen grytt och jag fyllt på med energi i form av gröt begav vi oss åter mot nya äventyr. Kalnansi högmosse var marschmålet och på vägen dit beundrade vi en mycket vacker regnbåge. Kalnansi var väldigt vackert, en liten mosse men med väder som skiftade mellan regn och solsken så var det en fantastisk upplevelse som förtjänar ett eget inlägg. Dela gärna tankar om ensamcamping i en kommentar!

You Might Also Like

5 Comments

  • Reply
    Viktor
    november 20, 2018 at 12:50 f m

    Den rädslan kan nog de flesta relatera till, iallafall de som har någon form av överlevnadsinstinkt. Adrenalinet ökar, målande av olika scenarior, det är då det gäller att hitta fokus. Hur löser jag problemet om jag måste, samtidigt som det inte får bli mållåsning på bara det värsta och handlingsförlamning som resultat. Fegis? Nej, överlevare.

    • Reply
      Nilsson
      november 20, 2018 at 5:05 f m

      Ja, det var ju inte några konstigheter egentligen låg och spanade på dem helt enkelt. Tråkigt ändå att man ska behöva känna så…

  • Reply
    Nathalie - Att Leva Sin Dröm
    november 20, 2018 at 3:51 e m

    Fegis? Nej, snarare värsta modisen!! 😅👌🏼

    • Reply
      Nilsson
      november 20, 2018 at 2:39 e m

      Haha tack!

  • Reply
    Jim
    november 20, 2018 at 5:27 e m

    Låter i mina öron som ett hälsotecken. Största risken är ju skithögar till människor

Leave a Reply

%d bloggare gillar detta: