Monthly Archives

november 2018

Åsikter Grönt är skönt Jämställdhet Nilsson i skogen

NOAK-konferens 2018 – Den förlegade mansbilden och våld mot kvinnor

Åter innanför grindarna. Till både det och de avslutande äventyren på andra sidan Östersjön kommer jag återkomma. Gårdagen tillbringades på årets NOAK-konferens. NOAK står för Nätverk Officer Anställd Kvinna. Vad kan ge mer spänning i vardagen än att åter träda ut på detta minfält till Internet där åsikter kan få handgranater att hagla.

Hur som haver, det var särskilt givande att lyssna på Katrina Wennstam. Jag lyssnade på hennes sommarprat i somras och hade en idé om att spela upp delar av det för rekryterna för att inspirera till diskussion. Av någon oklar anledning fegade jag ur och la inte fram det förslaget så det var lite komiskt att Försvarsmakten själva bjöd in henne. Känns som om jag funderade i rätt riktning. Sedan sympatiserar jag inte personligen med vissa av hennes politiska åsikter men nu fokuserar vi på sakfrågan jämställdhet. Är för övrigt extremt taggad på att ta tag i den så kallade Strimma C och styra upp den till att ge plats (och vettig struktur) till den här typen av diskussioner.

Föreläsningen igår fokuserade mest på det grova sexuella våldet och inte specifikt i Försvarsmakten utan hur det ser ut i samhället. Och vi är en del av samhället, därför är det relevant att förstå och fördjupa sig.

Wennstam belyste en intressant vinkel som jag sällan tycker hörs i debatten. Rättsväsendets bild av mannen. Mansföraktet som är lika illa som den förlegade kvinnosynen vi kämpar mot. Detta vore värt att diskutera mer med kollegorna (majoriteten är ju trots allt män).

För att konkretisera och citera Wennstam: ”vid en våldtäkt räcker det inte att kvinnan befann sig i hjälplöst tillstånd, det måste också ledas i bevis att männen förstod att det var så. De måste ha haft uppsåt att våldta”. Män antas av rättsväsendet ofta inte ha fattat att tjejen inte vill.

Jag håller med Wennstam i att vi borde sluta diskutera vad tjejer ska eller inte ska göra (vilka underkläder hade du, varför sprang du på joggingspåret i mörkret, varför befann du dig på efterfesten, promenerade du med hörlurar i!?) och istället prata om grabbarna och om hur domstolarna gång på gång utgår från att killar är dumma i huvudet och inte begriper ett nej. För det är så förövarna bemöts. De får förståelse för att de inte fattade ett nej.

Och hade jag varit man hade jag varit förbannad på att rättsväsendet målar ut män som några bestar som inte kan kontrollera sig själva. För det är precis vad som sker när den utsatta i rätten får frågor om varför hon inte slogs trots att hon var medvetslös (och det fanns bilder på övergreppet där man ser detta). Eller varför hon hade smink på sig trots att hon var hemma. Då målas bilden av mannen som inte kan kontrollera sig själv upp. Normala killar beter sig inte så. Det vet alla.

Nedan är också ett citat från Katarina Wennstam:

Kanske måste frågan bollas från rättsväsendet till skolan, och föräldrarna. Vad skickar vi för signaler till unga män? Vilken typ av beteende premieras och hur reagerar skolan när killar beter sig illa mot tjejer?

Hur är det ens möjligt att en grupp killar kan tro att en berusad 15-årig tjej vill ha sex med dem en efter en, köande utanför en stängd dörr?

Det är bara ett rättsväsende som är lika genomsyrat av mansförakt som en förlegad kvinnosyn som kan acceptera ett sådant beteende. Det beteendet har inget med manlighet att göra, och det är dags att vi börjar protestera på allvar mot den mansbilden.

Min poäng är att det vore intressant att förskjuta diskussionen mer mot den mansbild vi har idag. Hur påverkar den hur unga beter sig? Vilket beteende belönas i samhället? Unt so weiter.

Och nej, för att återigen sparka in en vidöppen dörr: alla män begår inte sexualbrott.

Majoriteten av de sexualbrott som anmäls begås dock av män. Därför är det relevant att prata om det här. Tänk vilken kraft att påverka du som vettig, normal, schysst kille har i att förändra den här situationen jämfört med mig? Bara genom att snacka med dina kompisar, söner, kollegor och agera föregångsman. Det är fan inte någon beta-pojke verksamhet.

Flexie utforskar Östersjöns stränder i Lettland.

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resa med hund Resor & Guider

Vinterbad, sanddyner och camping i Užava, Lettland

November är en magisk jävla månad. Underskattad, förväntas inte leverera men är i själva verket ett utmärkt tillfälle att göra precis vad tusan man vill. Som att vinterbada exempelvis.

Inga krav, inga måsten. Perfekt tillfälle att ge sig ut i naturen med andra ord. Givetvis räcker en helg om det nu är så att plikten kallar vardagligdags.

Flexie och jag hade sett tillräckligt med träsk för ett par dagar. Vi längtade efter stränder och vidderna Östersjön så tjänstvilligt bjuder på. Isande vindar piskade längs Užavas strand när vi anlände. En mormor som på cykel hade tagit sig ned för att njuta av stillheten var den enda personen i sikte. Hon begav sig snart hemåt.

Temperaturen låg kring nollan. Kylslaget således. Flerskiktsprincipen tillämpades över tid (kläder i flera lager med något vindbeständigt längst ut) och av någon outgrundlig anledning var det bara jag och Flexie som slog upp ett tält på den för ändamålet avdelade ytan i nationalparken.

Det framgår nog inte riktigt av bilderna att det var skitkallt. Det var det. Men, göras det som göras skall. Jag hade en vision redan hemma om att genomföra ett vinterbad. Det blev två.

Med kameran på stativ och autofoto-på-tid inställt skuttade jag ut bland böljorna. Bara för att kunna konstatera att jag badat utanför kamerans räckvidd i bredd.

Fort fort fort, fel fel fel, fan fan fan. Således, gör om gör rätt. Bara till att kliva i en gång till.

Läglig, om än iskall vind. Ungefär lika glamouröst som mitt liv i största allmänhet.

Hur som helst, redigt av den är kroppen att genomföra alla äventyr jag utsätter den för. Så som att stå framför kamera i nollgradig temperatur efter att ha badat i Östersjön i november, att marscha långt med tung packning och att inmundiga rejäla mängder kvalitetsöl från mitt älskade Baltikum. Vilken jävla ynnest det är ändå, att få vara frisk och ha möjlighet att driva igenom det man drömmer om i stort och smått. Se så, ut och bada med er nu för fan!

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resor & Guider Vandring

Kalnansi högmosse i Lettland och tankar om att räcka till

Kom nu då matte! Flexie är lika taggad som jag under denna träskturné. Vårt andra stopp blev Kalnansi högmosse, en ny plats för oss att utforska som visade sig bjuda på såväl inspirerande miljöer för fotografi samt lugn nog att tänka över saker och ting i livet men mer om det längre ned.

Slingan runt den lilla tjärnen eller vad nu ”bog pool” kan tänkas heta på svenska var bara en dryg kilometer.

Inledningsvis njöt vi av tallskogen som snart övergick i den lågväxande typ av skog som kantar högmossar och som är bland de absolut vackraste landskapstyperna jag vet.

Som synes nedan var jag mycket glad över att vara här. Solen växlade med moln och ljuset förändrades ständigt. Tur att Flexie är så tålmodig när matte vill stanna och fota. Kände mig som ett glatt och rufsigt träsktroll (i bästa välmening).

Det är något nästan mytologiskt över dessa platser, särskilt då vi var helt ensamma.

Lugnt, utan stress eller krav på ett visst sorts resultat samt att jag befann mig i denna fantastiska miljö så var roligare än på länge att fotografera.
Flexie är inte riktigt lika imponerad över träspången som jag. Det gäller för henne att ha tungan rätt i mun så att tassarna hamnar på plankorna och inte emellan. Hon har fått agera musa denna resa.

Känslan av att vara närvarande. Det är något sorts inre lugn som infinner sig här ute. Inte det slöa, lata hemmalugnet utan ett sorts tillstånd som känns mer meningsfullt. Energin kommer tillbaka.

Det vansinnigt sköna i att inte ha andra runt sig, att inte stå i relation till någon eller något. Ett simpelt exempel; om jag är ensam reflekterar jag aldrig över hur många centimeter över jorden jag sträcker mig. Så fort jag är i Stockholm så slås jag av att de flesta är ett huvud kortare. Jag är 180 cm för övrigt, mycket praktiskt i alla avseenden.

Det spelar ingen roll, längden stör mig inte alls, men tanken tränger sig in i medvetandet på något sätt och tar per automatik energi. Bara litegrann förvisso men hur många sådana ”jämförande” tankar slås man inte av omedvetet eller medvetetet varje dag?

På något obehagligt vis definierar åtminstone jag ofta mig själv i förhållande till andra. Med det sagt så struntar jag fullkomligt i vad andra tycker om mina val i livet, jag kommer driva igenom det jag vill göra och uppenbarligen knatar jag fram på en stig jag själv trampat upp men likförbannat så hamnar jag där ibland. Den där obehagliga mentala platsen där jag jämför mig med andra och känner mig otillräcklig.

I skogen finns inget sådant. Där går och duger det att bara vara sig själv på enklast vis, och så är det inte mer med det.

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resor & Guider Vandring

Lagom rädd i skogen? Campa ensam…

När ens utomordentliga förläggningsplats förvandlas till marschmål för allehanda typer natten igenom blir man ju irriterad. Och i ärlighetens namn lite rädd också. Naturligtvis förbannar jag mig själv också för att det första som hugger till är just rädsla när grabbgänget dyker upp i sin bil vid 01 och det bara är jag och Flexie som sover ute i skogen. Det är tryggt dock att hålla handen på hennes rygg och känna vibrationerna från hennes morrande.

Blir irriterad på mig själv som tycker det är obehagligt. Vill ta upp detta eftersom jag ofta får frågan hur jag vågar vara ute så mycket själv. Det är just det. Jag är kanske (hanterbart) rädd ibland, men jag gör det ändå. Vägrar att bli begränsad av detta. Känns lite (mycket) pinsamt att skriva om det här bara men det kan ju omöjligt bara vara jag som tänker så här.  Tyvärr är jag dock smärtsamt medveten om min bristande närkampsförmåga. Hur gärna än Lt Gött Mos vill att jag ska vara kick ass på närkamp så är jag inte det, speciellt inte mot 3-4 män. Det är inte så jävla skoj alltid att resa runt i Indien ensam som tjej i flera månader heller men som sagt, vill jag något så driver jag igenom.

Nu hände inget och de där killarna var på riktigt förmodligen ett skönt gäng kompisar som bara ville hänga lite i skogen. Det kan jag relatera till. Men tyvärr så är det inte direkt så att jag känner ”hej, ska vi hänga” utan snarare ”oh fuck, hoppas dom inte kommer närmre”. Nåja, jag har det svinbra i skogen men jag föredrar mörker och ensamhet. Då finns inget läskigt. Det är andra människor som kan göra situationen obehaglig. Jaja. Nu får du stämpla mig som fegis om du vill.

När morgonen grytt och jag fyllt på med energi i form av gröt begav vi oss åter mot nya äventyr. Kalnansi högmosse var marschmålet och på vägen dit beundrade vi en mycket vacker regnbåge. Kalnansi var väldigt vackert, en liten mosse men med väder som skiftade mellan regn och solsken så var det en fantastisk upplevelse som förtjänar ett eget inlägg. Dela gärna tankar om ensamcamping i en kommentar!

Äventyr Friluftsliv Lettland Nilsson i skogen Resa med hund Resor & Guider Vandring

Tallink till Riga och därefter Kemeri träsk i nationalparken

Imorse vaknade vi på färjan. Enligt stående fungerade det utmärkt att åka Tallink med hund. Vi, det är jag och Flexie, åt frukost och i mitt fall slank en kaffe givetvis ned medan dagens planer och omfall gicks igenom.

Målbilden var, och är, att köra västerut. Diverse träsk och naturområden skall utforskas. På väg mot min tilltänkta destination insåg jag att jag ju kör genom nationalparken Kemeri. Således beordrade jag halt, utforska.

Kemeri träsk besökte jag förra året, strax innan jul. Då snöade det. Nu var det charmigt grått och brunt.

Nog för att Flexie är stridsparstvåa men kameran kan hon inte hantera. Stativ och foto tidsintervall är lösningen för den som är nyfiken. Det är bara jag och Flexie på äventyr nu under campingen med i helgen får jag besök i Riga.

Mitt lilla hjärta. Hon ligger bredvid mig nu. Mysigt att lyssna på hennes sovande andetag. En bil svängde in nyligen där vi står. Då morras det.

Det är svårt att förklara men det är något magiskt med träskmarker. Det är också någon magiskt med ensamheten. Känns skönt efter övningen, gillar verkligen att jobba med kamrater men behöver tanka energi, reflektera och bara få vara för mig själv också. Stämma av så att man är på rätt väg i livet unt so weiter. Känns något inte rätt så ändrar jag på det. Just nu är de yttre faktorerna under kontroll med jobb, köpt lägenhet och blivit antagen till officersprogrammet. Perfekt tillfälle att övergå till att jobba på sin insida. Ett antal dagar i naturen känna helt rätt för detta ändamålet. Samt att det är jäkligt kul. Det ska man ha över tid.

Blev creamy pasta till middag och en kopp rykande varm choklad. Nu ligger jag i sovsäcken med Flexie intill. I natt sover vi i bilen, kändes tryggast med hänsyn till var jag är.

Imorgon beger vi oss mot nästa träsk. God natt!

Äventyr Friluftsliv Gård i Sörmland Mat Nilsson i skogen

Kolbulle över öppen eld

Ledig men redig är måttot för denna semester. I Försvarsmakten kompenseras vi för övningsdygn med extra ledighet. Jäkligt värt. Givetvis spenderar jag och Flexie så mycket tid som möjligt utomhus. Och nej, tre veckor på övning i Norge var inte tillräckligt. Nu hoppas jag att ni ska vilja hänga med på diverse mer eller mindre genomtänkta äventyr i november/december. Utöver en p-skottsvecka är det civilt mörker djup intill 902 som gäller.

Inledningsvis gav vi oss av till de sörmländska skogarna som jag förut bodde i. Fredrik och jag är som väl är vänner så det var gården jag åkte till. Han jobbar ju också för Röda Stjärnan, frilufts/överskott/airsoft-butiken som är vänliga nog att sponsra mig med en civil uniform. Att man bär lagom taktiska friluftskläder när vid ledighet, oavsett om man ska ut i skogen eller inte, är sen gammalt om man är soldat.

Gedigna byxor från Claw Gear. Våga variera från Lundhags. Jacka 101INC, 799 spänn. Och för att sparka in den öppna reklamdörren: klicka till http://www.rodastjarnan.com och ange kod nilssoniskogen så får ni 10 procent rabatt. Gööööööööre!

Slut reklam.

Huvudsyftet med besöket var att hämta Flexie som bodde på gården under två av övningens tre veckor. Stort tack för det! Tack också herr telekrig för den första veckan. Kamrater alltså!

Jag tog med kolbulle-smet i min flaska från Nalgene. Jag höftar alltid ihop receptet men det är bara vatten, salt och mjöl. Hade inget fläsk så körde i ett par ägg. Bra med protein osv.

Fredrik tog ut en gjutjärnspanna han fyndat på loppis. Det blev så jävla bra. Och så sjukt gott med massa lingonsylt.

Fy fan vad jag gillar denna typ av utflykter. Vem följer med nästa gång?

Kolbulle-perfektion. Jag förevisar:

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Avslutning på Trident Juncture 18

Minnesanteckningarna är slut, det var för tråkigt att sitta och löka i Brekken för att något skulle vara värt att nedtecknas. Enklare vård var det vi kunde ägna oss åt i väntan på att transporteras hem till Ledningsregementet. Vårt kompani var först i Norge och sist att lämna.

När hela kompaniet samlats i Brekken genomfördes en sedvanlig kompaniuppställning med avslutande ord från ledningen. Brigadchefen tackade oss för vår insats och till min stora överraskning ropades jag fram och tilldelades ett så kallat coin. Det är ungefär en utmärkelse/hedersbetygelse när någon gjort ett bra jobb. Förband har sina egna, på utlandstjänst delas de ut och så har högre chefer egna och detta är alltså brigadchefens coin. Strösslas tydligen inte med sådana heller från brigadchefer så det kändes väldigt fint. Naturligtvis är jag dock väl medveten om vad jag måste bli bättre på.

Kompaniet ville ha en fin bakgrund till en bild på oss allihop. Förstår inte varför bandvagnarna ratades som bakgrund…

Åter mot Enköping!

När vi rullat över gränsen och in mot Tänndalen började det suga i magen av längtan till mer häng i M:s familjs fjällstuga. Det är nog det finaste hus jag någonsin varit i. Galet att dom byggt det själva. Så tacksam att jag får hälsa på där och ha det som utgångspunkt för att utforska fjällvärlden. Tidigare har jag ju ”bara” varit mycket kring Hemavan och Ånn samt Grövelsjön.

Jag är också mycket tacksam att jag fick åka på den här övningen. Jag jobbar ju som bekant som instruktör (BFA) för rekryterna så jag blev utlånad till den anställda ledningsplutonen. Redigt och lärorikt har det varit. Har dragit många slutsatser och kommit fram till mycket som jag ska utbilda ”min” sambandsgrupp bestående av rekryter på under våren. Men dessförinnan skall de prövas på min bandvagnsslutövning. Kärvt skare va!

Slut på inlägg om Trident Juncture. Har du frågor, ställ dem i kommentarsfältet! Nu är jag ledig ett par veckor och det kommer bli friluftsliv i fokus här på bloggen.

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Trident Juncture minnesanteckningar 3-4 nov

3 nov: Stridsvagnar, vänta och gruppera igen

Basserykten eller snarare förhoppningar om någon sorts återhämtning där även personal ingår utöver fordon svävade genom luften till ingen nytta denna dag. Bryt, fordonsmarsch, tankning, vänta, vänta, vänta, titta på stridsvagnar, vänta, vänta, tatta mat av P4, vänta. Sedan ville ledningslagschefen ha med mig på brigadchefens ordergivning till bataljonscheferna. Lärorikt att lyssna. Och jag fick order om att säga lite om sambandet.

Mörkret föll. Ut och gruppera i gegget igen. Ett bärgningsmoment uppstod också. Övning i övningen. Fascinerande ändå vad bandvagnen överlever. Känslan ändå när man själv står i skogen och rekar plats och på håll ser det gå lite åt helvete. Inga skador eller så, utan blev som sagt ett övningsmoment. Fina M som ju också är med på övningen fick vagnchefa från stridsfordonet som bärgade upp bandvagnen medan jag fortsatte gruppera med den andra sambandsenheten.

Sambandet upprättades, inget skadat i vagnen. Däremot är jag jäkligt trött på elverk som trilskas och går ned. Felsökte och återupprättade mobsatförbindelsen vid ca 01.30. Jäkligt gediget att ha med G från 12:e som utbildar över tid och är sjukt duktigt på det han gör. .

4 nov: Omgruppering och utskjuten vagn

Söndag är ingen vilodag. Omgruppering! Kriget har vänt och nu är det vår sida som övar fördröjningsstrid. Plutonen delades upp och vagnen med chefen utgick för besök närmre fronten liksom en annan vagn. Det sistnämnda visade sig vara ödesdigert. Den ena vagnen blev utskjuten.

Det var med andra ord en decimerad pluton som med brist på utrustning upprättade på den nya platsen. Eftersom kompaniet redan fanns där kunde vi låna mtrl tillfälligt. Jäkligt bökigt blev det. I efterhand fick vi också veta att om det inte hade varit för pissigt väder hade ett fientligt kompani luftlandsatts vid 03 någon dryg kilometer från oss. Synd egentligen, hade varit ett bra moment.

5 nov: Vart ska vi ta vägen nu!? Hem till 12:e!

Order och kontraorder kring den kommande omgrupperingen följde. I slutändan blev vi kvar ett par timmar på samma plats innan vi förflyttade oss vidare norrut. Denna gång samgrupperade vi med våra kamrater från 12:e/Driftledningen. Jäkligt gediget välkomnande ordnade de med upprättat samband, plats inomhus för staben att sova och arbeta på och tält till oss. Samt fika. Dessutom kunde jag hänga med andra som förstår sig på svart magi och häxkonster till skillnad mot dieselkosackerna.

När kocken ordnar fram fika <3

6 nov: Försök till omgruppering 

Inledde dagen med ett postpass vid 02-03. Det var halva M:s pass, han skulle upp 6 och åka iväg med sin vagn så jag frågade om jag skulle ta halva hans pass. Såg ett stjärnfall där jag stod infartspost med ett p-skott och förhoppning om att inget skulle hända. Det gjorde det inte heller. När jag sedan kröp ut ur tältet igen fanns det varm nyponsoppa att äta. Guld!

Förmiddagen innebar sedan ett dra lärotillfälle för mig, fick bland annat öva på att skapa DLO:er i driftledningens programvara för detta. Ska se om jag inte kan ordna dessa själva sen till våra plutonsövningar på hemmaplan. Därefter fick vi omgrupperingsorder. Eftersom platsen redan var säkrad begav sig bandvagnarna dit själva under min ledning. Någonstans måste det varit brist på kommunikation för på vår tilltänkta grupperingsplats stod ett helt jävla finsk-svenskt kompani och vårdade, på väg att åka hem. Tillbaka till platsen vi redan stod på således. Därifrån ledde ledningslaget det sista av striderna och när mörkret väl fallit fordonsmarschade vi till Brekken. Kriget var över, och åtminstone mot tyskarna, även vunnet.

Jäkligt vackert var det. Till och med tvungen att be Klingan ta en bild. Tack för den! Fiendemarkering på armen för övrigt, den röda tejpen det vill säga.

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Trident Juncture minnesanteckningar fortsättning 31 okt-2 nov

31 okt
Ännu en dag i kungens kläder. Slask och regn stod på vädermenyn. Drift av ledningsplats fortsatte under dagens ljusa timmar. Fokus på att stötta brigadstaben och hjälpa till med felsökning av samband ägnade jag mig åt. Det verkar vara rätt knepigt för manöverbataljonerna att få ordning på sambandet och förstå deras roll i att få det yttäckande upp samband. Inte helt enkelt att knappa rätt, förstå RAP och sådär när samband inte är ens huvudtjänst. Jag har lämnat förslag på diverse lathundar och liknande som skulle kunna distribueras inför sånna här övningar. Tänk vad ballt det vore att få ta fram sånt.

Ledningsregementets fotograf Martin frågade om han fick intervjua mig till deras Instagram och Facebook. Det fick han.
Foto: Martin Larsson/Försvarsmakten

Omgruppering och upprättande i mörker följde under kvällen/natten. Framåt 03 kunde jag kura ihop mig i bakvagnen. För att sedan bli väckt igen innan 6. Inga konstigheter.
1 nov
Dagen gick i ett. Åkte till en av manöverförbandens sambandsenhet för att samverka. Bra att få mer inblick i deras utmaningar. Hittade deras patria på en sluttande fjällväg där det uppenbarligen inte skulle gå att gruppera. Kanske inte helt briljant att vara överambitiös i alla lägen, åtminstone inte om man frågar resten av plutonen.
I efterhand var det väl någonstans här jag verkligen börjar inse att det inte är min gamla grupp jag är ute på rull med och att det hade varit bra att få jobba ihop med den nya plutonen innan övningen. Åtminstone för att kunna synka förväntningar, förhoppningar och farhågor. Vet att jag är på tårna och hetsig över tid. Jagar nya uppgifter som en glad labrador apporterar pinnar. Försöker se till att inte andra drabbas av det men lyckas inte varje gång. Det kanske går över ju längre tid jag jobbar men det är den förmågan som ens gjort det möjligt för mig att bygga och leva på ett eget företag under så många år. Jag vill inte ta en chill-pill och även om inte alla ser/förstår så har jag ett av- och på-läge. Vill bara maxa alla chanser att lära mig nya saker denna övning.
2 nov 
Vem gillar inte revelj 03.45 och därefter fordonsmarsch. Den inlånade gruppen från 12:e fick bandkalle, alltid jobbigt med det hanterades snyggt. Fan vad jag gillar den gruppen för övrigt. Jäkligt bra grabbar. Grupperade sedan i en slaskig skog. Njöt av patrullpostpasset vid 02. Helvete vad viktigt det är för mitt personliga stridsvärde att befinna mig bland folk med rätt mental inställning och positiv attityd. Det gör väldigt stor skillnad.

Oavsett om saker suger så blir allt bättre med jordnötssmör och pansarkex.

Grönt är skönt Jobb i Försvarsmakten Nilsson i skogen

Trident Juncture minnesanteckningar 28-30 okt

28 oktober – Stiltje men bastu

Arla morgon, läs 01, inleddes denna dag med ett eldpostpass. Inga konstigheter utan en fin möjlighet till nedtecknade av dessa rader till eftervärlden. Lagom lätt att berätta vad vi gör och samtidigt vara väldigt ospecifik. Nåja. Stridsvärdet är fortsatt gott och vi väntar bara på att inledningsskedet ska bli klart och övningen ska dra igång på riktigt. Hittils har definitivt stabsplutonen gått hårdast med tanke på antalet omgrupperingar som redan gjorts och hur mycket materiel dem har.

Några timmars ytterligare sömn följdes av en enklare plutonsgruppering utan stab i syfte att fortsätta testa materiel och metod. Inga konstigheter egentligen, klartecken kunde lämnas. Därefter skulle vi tankat men trossplutonen utsattes för övningslarm så vi fick rycka bakåt till kompaniets grupperingsplats istället. Undrar hur många gånger vi kommer ha maskerat och rivit maskeringen innan denna övning är slut.

Kvällen avslutades riktigt lyxigt med dusch och bastu. Jäklar vad gött efter en veckas jobb i sträck även om inte övningen i sig varit jobbig hittils. Kvällsmål i form av havregrynsgröt från koket och så sömn i varmt tält satte guldkant på tillvaron. Det är nästa så man börjar tro att helvetet ska bryta loss inom kort med tanke på hur nice vi hade det idag.

29 oktober – På grupperingsplatsen intet nytt

Dagen före stormen kan vi sammanfatta detta med tror jag. Lugn morgon med frukost i lugn och ro i tältet följdes av fordonsmarsch. Vi utbildades i hur man kör över tillfälliga broar och körde därefter hem igen.

Värmde lunchen på vägen invid värmeaggregatet i bandvagnen, praktiskt. Under eftermiddagen tog genomgång med staben en del tid liksom jakt på diverse sambandshandlingar. Imorgon ska vi gruppera med staben och kriget drar igång på riktigt för vår del.

Således ägnades en del av kvällen åt att jaga rätt på det som behövs inför gruppering. Var skönt att krypa in i tältet och käka efter det.

Middag i tältet.

30 oktober – Ut i terrängen

Vaknade upp till ett droppande tak, lite lagom blöt sovsäck och en skyttebasse dansandes till väl utval rockmusik. Utanför snöade det rejält och vi har nu 6 dygn i fält att se fram emot. Det vill säga 6 dagar utan att se röken av lagad mat och varma tält på stabsplats. Mat, vatten, ammunition och drivmedel fylldes på innan vi åt den sista lagade lunchen.

Barnen tyckte det var roligt när vi dundrade förbi.

Mot oändligheten och vidare. Eller rättare sagt till ett skogsparti tillräckligt nära stabsplats för att det ska kännas lite extra  hemskt för brigadstaben att krypa in i ett blött tolvtält. Sambandet löste sina uppgifter och ordnade tut i luren. Första grupperingen med mobsat i plutonen så inte så konstigt att det var lite bökigt att spika var alla vagnar skulle stå på grupperingsplatsen. Snöblandat regn och ett trilskande elverk satte guldkant på tillvaron. Åtminstone är vi äntligen ute i terränglådan på riktigt.