augusti 2017

Arla morgon, var är jag? Vem är jag? Varför är världen bak och fram? Juste vi har ju bytt logement och jag har en säng på motsatt sida väggen som förut. Gruppens utveckling är tillbaka på bryggan  (för alla FIRO/ UGL nördar) och vi frågar oss om alla vill med i båten. Till matsalen kom vi i vilket fall och gröten hade perfekt konsistens. 

Brutal-BRAK väckte oss till liv efter tråkig städning. Med både Fänrik Fysmonster och Kapten K på plats var det inte läge att maska. Det är det förvisso aldrig men särskilt inte idag. Efter ett halvdant försök till mental träning ställde vi upp och gjorde sedan insättning i lektionssalen. Strimma C och ett par steg tillbaka med de nya grupperna. Övningen fortlöpte i godan ro. Personligen tror jag gruppen utvecklas mer under mer eller mindre prövande övningar ute i terrängen jämfört med runt ett bord men men. Den som gjort kursplanen har förmodligen koll på läget. 

Gruppövning ute blev det därefter. Med det högst smickrande poplinstället på kroppen framryckte vi med hast mot hinderbanan. Denna är kortare, kulligare och gulligare än den på Karlberg. Vi sprang först 5 varv och sedan tre till med tidtagning. Vi tryckte på rätt bra med mycket går att förbättra. Bra kämpat av gruppen. Var sjukt kul! Sedan lite övningar så som plankan. 

Dusch. Lunch. 

Stridsövningar på eftermiddagen. Mycket givande och svettigt. Katastrofmycket svett under kroppsskyddet. Har nog aldrig svettats så mycket i mitt liv som jag gör här. Men det är gött. Vi åt en snabb middag i matsalen, halva styrkan postade vapnen utanför. 

Därefter tillbaka ut i spenaten. Dagens bästa order inledde kvällspasset ”all ammunition ska vara slut när övningen är det”. Gruppens strid från stridsställning är fortsatt i fokus. Sakta men säkert blir vi bättre. Längtar väldigt mycket till fältvecka eller någon gång när momenten är längre. Alltså typ gå från punkt a till b, försvara z under x timmar. Och så olika typer av sammanstöt över tiden. Ser även fram emot att få ut radio. Jag och en kamrat övade bokstaveringsalfabetet medan vi gick till och från övningsfältet. Det sitter som ett rinnande vatten skulle jag nog våga påstå. 

Vapenvård avrundade kvällstjänsten och nu slocknar jag. 

Väl mött! 

Jag kastar spräng! Spräng kommer! 

Frågor på dagens verksamhet? 

Nej, jag tar ett par detaljer till så att alla är med i båten. Vi har alltså kastat skarpa spränghandgranater idag och bedrivit detta på ett mycket förtjänstfullt sätt. Befälen verkade åtminstone nöjda med vår insats. För oss rekryter var dagens verksamhet naturligtvis en riktigt ball upplevelse för att formulera det lite ofint.

Sittandes i ett skyddsrum/värn av betong väntade vi (inledningsvis) i spänd tystnad på att få genomföra varsitt första kast i tur och ordning. KABOM sa det och tryckverkan kändes verkligen trots att vi satt så långt bort från brisaden. Att genomföra förberedelser och att själv kasta gick väldigt bra. Jag kastar långt från längst men jag träffade mitt på mitt tilldelade mål och nedkämpade det således. Ja, jag sparade sprinten. Men nej, jag sätter den inte i dragkedjan. Så gör vi inte på 5:e. Vi agerar smakfullt över tiden. (Försöker åtminstone). Stämningen i skyddsvärnet blev lättare när alla kastat en var. Väldigt roligt och lärorikt. 

Utspisade därefter lunch. Portionsförpackad ISO. Som kokkgrupp gjorde vi high five. Pasta och köttfärssås. Tack kungen. EOBUSARE, FORS, ERE och så vidare gicks repeterades därefter innan vi högg in på med matiga uppgiften gruppens strid från stridsställning. Det må se relativt enkelt ut på pappret men att driva igenom det hela i praktiken var lättare sagt än gjort. 

Ber till gudarna att befälen inte filmade eller fotade våra trattiga försök. Uppskattar att skjutlaget tog övningen på allvar och gick all in efter förmåga även vid torrövning. Vi turades om att vara gruppchef och det var en svår roll. Utifrån att det var första gången så är jag nöjd med mitt försök men det är mycket att hålla koll på samtidigt. Fick bra och konstruktiv feedback efteråt så jag hoppas jag får möjlighet att öva igen imorgon för att göra mer rätt. Tar också med mig det jag gjorde bra. Gillade verkligen känslan av att vara ute i terrängen och lösa uppgifter med gruppen. Känslan av hur kroppsskyddet långsamt stryper en vid ålning är inte lika härlig. Men vi biter ihop. Vi har ju inte ont i tänderna. 

På tal om grupper så sa det KABOM igen väl tillbaka på kasern. De tidigare grupperna och skjutlagen upplöstes av befälen och två nya har skapats. Detta på grund av avhopp och att vi var så få i varje grupp tidigare. Alla verkar ta detta mycket bra. Enda jag är orolig för är att jag ska försöka lägga mig i någon annans säng, vi har nämligen bytt sovplatser. 

Från en annan säng således men med kungen blåvita runt kroppen. God natt!

Kungens lakan var ovanligt sköna imorse så det var lite av en kamp att kliva upp. Tror helgens aktiviteter fortfarande sitter i kroppen. Och då menar jag alltså tävlingen. Inget som inte rediga mängder gröt och ägg kunde bota. Fortsatt oerhört lyxigt att frukost och annan mat bara uppenbarar sig. Tror inte de nyutsprugna gymnasiekidsen till plutonskamrater (som jag tycker oerhört mycket om) förstår hur nice det är att inte behöva handla och laga mat. 

Städning och uppställning i motoroverall. Närkamp på schemat så i med munskydd och pumpa upp testosteronnivåerna. Fortsatt väldigt roligt men väldigt svårt. Även svårt att ta det försiktigt. Åkte på en till smäll på samma axel. Inte bra. Lyckades trots gedigen kraftansträngning inte med konststycket att låta bli att grina. Således genomfördes efterföljande övning (väldigt försiktigt och med en arm) gråtandes. Sa till kamraten att det ju är ett utmärkt tillfälle att öva på att fortsätta slå en tjej som gråter (fienden kan ha kvinnliga soldater som kan behöva bekämpas med närkamp). Kärnfull verksamhet. Sedan beordrades jag iväg till sjukan. 

(Utgår ifrån att ni läser in en glad och skämtsam ton här, och som jag redan sagt så har vi extremt kompetenta befäl.)

Avskyr dock att vara ledsen framför folk men det var inget som gick att göra något åt. Målet GMU utan gråt krossades således dag 35. För dåligt. 😉

Skitsur över att missa det sista på passet gick jag till sjukan och fick tejp osv. Drack varmt, bytte strumpor mentalt och var sedan redo för lunch. Skada höger axel, kan verka, kan gå. 

Resten av dagen tillbringades på skjutbanan. Alltid roligt. Verkan i målet kunde dock varit bättre. Fick gå tillbaka utan packning. Kunde pannbenat  (det går alltid) men svalde (med stor ansträngning) stoltheten och bad befälen ta den i bilen. Satt jävligt långt inne. Men gruppen har påmint mig om att tänka lite bredare än på den innevarande uppgiften ibland 🙂 

Nu blir det kvällsfika. Enda tråkiga är att vi bara fått varm choklad (ögonblink) två gånger. Kärvt värre. 

Väl mött!

Mörkret och lugnet sänker sig över regementet… NÄVERELD. 

Orimligt glad och taggad eftersom det var SERE A på schemat. Trots uppstigning vid 4 för att hinna tillbaka till regementet 7. Inkluderade byte i Uppsala. Söndagar är inte en bra pendlingsdag. SJ, det är för dåligt! Frågade mig själv om jag hade ont i tänderna, det hade jag inte. Således bara att bita ihop.

Befälen var inte imponerade av någonting under visitstionen så det blev till att göra om och göra rätt med allt från avlämning till städning och skåpsinrättning. Därefter kunde vi äntligen marschera till skogs. Kroppsskydd lämnades i skåpet och vi bar inte ens vapen. Lätta som fjädrar studsade vi iväg mot den bortre grinden. 

Eftersom jag varit borta hade jag missat gårdagens insamling av näver. Blev väldigt glad när en kamrat då visade att denne plockat en påse till mig också dagen innan så att den hunnit torka. Fnösket kom till nytta för dagens tema var NÄVERELD i tid och otid. Maxtiden för att när som helst kunna tända eld med tändstål och näver är 2 minuter. Tror alla klarade det. Befälen ropade ut efternamn följt av NÄVERELD då och då medan övrig verksamhet fortskred. Det är något speciellt med eld. 

Lunch ur påse. Alla var taggade och insåg sedan hur svårt det var att äta skitstarkt kryddad mat fort. Tacogryta lät som drömmen men toaletterna verkar förtälja en annan historia nu efteråt. 

Fortsatte dagen med att lära oss allt från att bygga bivack till signalering och orientering utifrån naturens tecken. Jag tycker allt sånt är svinkul så det var en perfekt dag. Jag och en till byggde en kunglig bivack som fick betyget ”det här är en målbild”. 

Orelaterat tillägg: uttrycket ”Släpp sargen” är välanvänt från befälens sida och hysteriskt roligt. Kamrat E kunde också redogöra för vad en barrskog består av. Den som vet varför det är roligt och en seger, den vet. Tillägg slut.

Middagen inmundigades i matsalen och under kvällen har förflutit på ett mycket gemytligt sätt. Dags att återhämta och tagga till för imorgon är det närkamp hela förmiddagen. Det är sista passet tror jag. I ljuset av det finns ett tillägg jag hållit tyst om sedan innan. 

Ni minns kanske att jag skrev att vi träffat vår instruktör innan första träningen? Jag beskrev också denna högst bitiga person. Tänkte inte mer på detta. Vad händer då på passet? 

Samtliga är klädda i motoroverall utan namnbricka (skaderisk). Befälet vet inte vad någon heter. Vi står runt mattan och är lagom nervösa. Han pekar på mig och säger Nilssoniskogen hitåt. Mina ögon blev som golfbollar. Försöker bibehålla tjänstemin och värdighet. Misslyckas kapitalt. Blir förvisningsexempel på något grepp/kast-teknik. Han säger inte mer men jag vet att han vet. 

Tror ni plutonen hade kul åt det här sen eller? Särskilt när han fortsätter att kalla mig för Nilssoniskogen över tiden. 

Hela grejen är hysteriskt rolig och lite smått pinsam vilket bara gör allt ännu roligare. Imorgon är det in på mattan igen som gäller. Nu krigar vi vidare! 

Tvättbytesmorgon ger ingen direkt fredagskänsla utan snarare tvärt om. Ökad stress. Dock komiskt att tänka tillbaka på vårt allra första tvättbyte när det var fullkomligt omöjligt att hinna både det och städning innan uppställning. Nu löser gruppen alltihop utan ångest trots att det inte fanns kaffe på frukosten. 

Regn betydde regnställ på och det blev rejält varmt att gå med kroppsskydd, regnställ och väst. Misstänker att vi hade allt på för övnings skull. Men det är bra. Det ska vara lite kärvt. En målbildsförevisning av Försvara genomfördes och i skrivande stund känns målet avlägset. Många bitar att lära sig och få ihop till en helhet, individuellt och som grupp. Men det ska nog ordna sig. Vi har väldigt bra befäl och plutonen är ett härligt gäng. 

Handgranatskastning följde därefter. Av övningsvariant tack och lov. Vill drilla mer men sedan ska det bli riktigt roligt att få kasta på riktigt. Kort lunch men det serverades glassbåtar som vi såklart ville hinna äta innan nästa tid. Tror jag slog kaffe- samt efterrättshastighetsrekord. Undrar om tempot vid matbordet någonsin kommer gå att sänka efter MUCK? Mängden mat det är möjligt att trycka i sig på kort tid är fascinerande. Strimma C om gruppen, individen och uppgiften efteråt. 

Nu har jag fått permission och sitter på tåget på väg till Stockholm och Tough Viking. Ska visa upp medaljen efteråt så får jag kvitta loppet mot de två fyspassen jag kommer missa. Nu får vi ju hoppas att jag verkligen kommer igenom loppet. Och det kommer jag ju. För att citera regementet ordspråk ”Det finns inga omöjligheter”. 

Pannben, pannben och lite mer pannben.

Idag genomförde vi vår första skarpa insats. Vi kokade vatten bakom kasern. #krigs 

Det är sant dock eftersom kranvattnet i kommunen är otjänligt just nu så fick vi lov att koka vatten på våra kök. Tyvärr fick vi avbryta pågående verksamhet som skulle vara en typ hinderbana med olika eldställningar för att genomföra denna lökiga (om än skarpa) insats.

I övrigt har det varit en lugn dag med teori om strid på förmiddagen och lite drillning i magasinsbyte med mera på eftermiddagen. Samt att vi vaccinerades och så vidare. Dessutom kvällspermission nu så ska återgå till SoldF och inläsning Strimma C. 

Vill ut i skogen. 

Tillägg: Tydligen har grabbarna i plutonen rekommenderat bloggen till mammor, mormödrar och flickvänner. Hej till er. Jag lovar att säga till om dom inte sköter sig. 😉 Tillägg slut.

Den intensiva veckan fortskrider med kvällstjänst och nära umgänge med kroppsskydd och ja, kroppar rent ut sagt. Jag fick inleda dagen på sjukan och fick lite tejp så att jag kunde kriga vidare. Handgranateori därefter samt viss praktik. 

Stridsutrustning på och marsch till skjutbanan. Belönades med isolerad mat och hurrade för kungen enligt stående. Ris och chili con carne. Inga konstigheter, tryck i ansiktet. 

Skyttet gick bitvis extremt bra för mig och bitvis käpprätt åt helvete. Det positiva jag tar med mig var en kvotskjutning i knästående med 2.2 i resultat. (100 meters avstånd, ned i knästående och avge tre skott vilket jag gjorde på under 6 sekunder med resultatet 13 poäng). Orkar inte grotta i det som gick dåligt utan lär mig och går vidare. 

Marscherade tillbaka. Tålamodsprövande långsamt. Fick äta isolerad mat bakom kasern till middag innan vi svidade om till motoroverall. Resten av kvällen tillbringades i idrottssalen med diverse brottning ackompanjerat av sprutsvett och primitiva ljud. Bara ett pass kvar innan examination. Känner mig inte på långa vägar kompetent nog. Instruktörerna har varit oerhört duktiga så det har inte med det att göra alls utan mer om man jämför mängden timmar på skjutbanan med antal timmar spenderat på närkamp. För mig som detta med handgemäng är väldigt nytt för så är det mycket att ta in på kort tid. Ont, svårt och jävligt roligt är det hur som helst. 

Överlag känns GMU ganska mycket som att ”prova på” lite av allt men jag vill ha mer av ja, allt. Tur det är 9 månader kvar efter GMU 😀

God natt önskar jag samtliga!