Alla inlägg om Försvarsmakten

Alla inlägg om friluftsliv

Östeuropa: reportage & guider

Äventyr Friluftsliv Mat Vandring

Funäsdalsberget: brant uppför och hyllning till Försvarsmaktens jordnötssmör

Att måndagar betyder backintervaller har uppenbarligen nötts in hårt i skallen på oss för dagen till ära begav vi oss uppför Funäsdalsberget.

Fjällets högsta punkt ligger 977 möh men Funäsdalen ligger ganska högt (583 möh) så det var inte så många meter upp även om det kändes i benen och lungorna.

Vi följde grusvägen som slingrar sig genom pistområdet uppåt, uppåt och vidare uppåt. Förtjänstfullt. Dessutom fanns det en radiomast på toppen vilket givetvis kändes betryggande för en sambandssoldat.

Vädret var klarare än igår så jackan fick sitta på ryggsäcken över tiden. Givetvis sitter favoritpatchen med texten ”Den förberedde överlever” på dagsturssäcken.

Väl på toppen väntade inte en hurtig major med visselpipa och en underlig böjelse för burpees utan fika. Kex och jordnötssmör. Blir inte bättre än så i fält, civilt eller inte.

Tillägg! I Försvarsmaktens 24-timmars påsar med mat och snacks finns en hel del och diskussionerna om vad som är godast går alltid varm likväl som den intensiva byteshandeln med innehållet i påsarna. Personligen tycker jag det bästa snackset är det frystorkade köttet, därefter kommer jordnötssmör på de grova kexen samt jordnötterna med bbq-smak på delad andraplats. Jag byter en hallon-bar mot jordnötssmör och kex alla dagar i veckan och då är ändå hallon godast utav barerna med frukt/utan protein. Slut tillägg!

Toppen bjöd på ett tjusigt 360 graders sceneri av svenska och norska fjäll. Gedigna mängder skog skådades också. Inga renar dock.

Återhämtade och klara tog vi oss ned till Funäsdalen igen. En mycket trevlig om än kort tur. Funäsdalen är en praktisk utgångspunkt för övrigt. Här finns matbutiker, Systembolaget och så vidare för den som behöver bunkra upp.

Äventyr Friluftsliv Nilsson i skogen Vandring

Hamrafjället: dagstur i Tänndalen nära Funäsdalen

För närvarande är Nilsson på fjället devisen och gårdagen ägnades åt att vandra med utgångspunkt i Tänndalen och marschmålet toppen av Småhamrarna. Att vädret var mulet och regnigt utgjorde inget hinder. Flexie är lika nöjd som mig över att äntligen vara i fjällen.

Spång från fjällparkeringen mot Andersborg. Vi gick uppför fjällvägen men den går fint att köra mot en liten avgift (typ 40 kr tror jag), privat väg.

Inledningsvis knatade vi uppför Fjällvägen till parkeringsplatsen där flera trevliga leder tar sin början. Eftersom detta ska föreställa semester och inte strapatsövning nöjde vi oss således med en kortare dagstur. Stugorna vid Andersborg skulle bli den första anhalten och träspångar samt vältrampade stigar gjorde det enkelt att promenera dit.

Det är något med ledkryss jag verkligen älskar…

Fjällmiljön är enligt stående magisk. Det är något med luften, tystnaden utöver fågelkvittret och färgerna oavsett årstid. Det gråmulna vädret gjorde i princip det hela bara bättre och utan kroppsskydd, vapen och hjälm gick vandringen lätt.

Renarna betade i Hamrafjället, ser du dem på bilden?

Från Andersborg spanande vi upp mot Hamrafjället där den östra toppen Småhamrarna var målet för dagen. Flertalet renar betade i sluttningarna till Flexies stora förtjusning. Tyvärr (enligt henne) satt hon fast förankrad i sele, expanderlina och Baggen-bälte så någon renjakt blev det inte.

Flexie och jag vid Andersborg innan avmarsch uppför Småhamrarna.

I dalarna var det någorlunda varmt. Vi fastnade på bild innan färden fortsatte uppför berget. Anderssjöarna skymtar i bakgrunden, eller åtminstone den lilla sjön innan Anderssjöarna.

Från toppen av Småhamrarna (1081 möh) var utsikten obefintlig men vi hade roligt ändå.

Uppåt, uppåt, uppåt på en lättvandrad fjällsida och så plötsligt stod vi på toppen. Någon utsikt hade vi inte men det visste vi redan från början att så skulle bli fallet. Terrängen skulle dock tas och så blev det.

Blötmat i värmepåse. Fungerar sådär med kallvatten…

Rester från den senaste övningen serverades till lunch på en avsats påväg nedför berget. Värmepåsarna fungerar bra med varmt vatten men med kallvatten tar det en faslig tid och ibland fungerar det inte helt i vilket fall. Kall pasta bolognese blev lunchen men vad gör man inte för att upprätthålla förmågan under längre övningsuppehåll.

Flexie fick ett grisöra på rasten.

Flexie trivdes på fjället även om lukten av renar var mer spännande än mycket annat. I ryggsäcken hade jag ett grisöra som hon fick äta på lunchrasten. Mycket uppskattat.

Lunchpaus med begränsad utsikt.

Utsikt mot Andersborg från rastplatsen. Dimmigt men fint.

Påväg nedför Småhamrarna mot Andersborg.

Efter lunch knatade vi vidare nedför fjället och styrde kosan mot Tänndalen och stugan igen. Ovant detta med dagsturer för mig men det är ett framgångsrecept. Det behöver inte vara kärvt jämt. En föredömligt trevlig dag och jag ser fram emot fler äventyr de kommande dagarna.

Moln över Hamrafjället.

Avslutningsvis Hamrafjället, toppen till höger var alltså den vi var uppe på. Hela turen tog ca 3 timmar och då tog vi det lugnt. Flexie var duktigt trött efter det hela dock och sov som en stock hela eftermiddagen medan vi bastade och fixade middag.

Lettland Resor & Guider

Hantverk i Sigulda, Lettland & ersättning vid försenat flyg med Flightright

Denna tid på året brukar jag vara i Baltikum på semester. Av förklarliga skäl är det inte så men när jag kollade igenom bilderna från resan dit i våras så insåg jag att spaningsrapporten inte inkluderat Sigulda. En liten stad 50 km nordost om Riga känt för kulturminnesområdet Turaida, sandstensgrottan Gutmanala och Sigulda slott.

Flest besökare åker dit på hösten men vad vore en semester utan snöblandat regn och allmän misär? Således var jag där en kall och jävlig dag i våras. Fördelen var att ingen annan bemödat sig med att gå utomhus.

Enligt uppgift ska utsikten över Gaujadalen vara mycket vacker vid klart väder men eftersom jag endast kan rapportera det jag vet så låter jag bilden tala för sig själv. Här finns dock mer information och bilder från Sigulda när vädret är vackert.

Hantverkskurs hos Baltu Rotas

Som tur var fanns det aktiviteter att göra inomhus. En smyckesworkshop närmare bestämt. Detta visade sig ligga långt bortom min förmåga trots att hantverket såg lätt ut vid första anblick.

En silverplatta, en hammare och diverse stämpelverktyg fanns till förfogande hos Baltu Rotas. Företaget är för övrigt ett familjeägt, litet bolag och sådant gillar man ju som den egenföretagare man är.

Verktygen tillverkar de själva och förutom att ordna kurser så skapar de smycken och säljer både i Sigulda och i en butik i Riga.

Dottern i familjen, Liene Straupe, höll kursen för oss, i huvudsak är det föräldrarna som skapar smyckena de själva säljer.

Jag kan som förevisas på bilden ovan inte alls stå för slutresultatet av mitt hantverk men det var väldigt roligt att prova på.

Ersättning vid försenade flyg i samarbete med Flightright.se

Enligt stående är jag sugen på att åka tillbaka till Lettland och de andra baltiska länderna. I bakhuvudet ligger en halvfärdig masterexamen och gnager… Jag har ett studieuppehåll från Vilnius universitet där jag läser en masters i marknadsföring och integrerad kommunikation för att göra lumpen och nu ännu en paus för att jobba i Försvarsmakten. På något vis ska jag nog kunna reda ut examen också.

Det går dock beprövat enkelt att pendla med flyg till Vilnius. Just på tal om flyg (vilket jag förmodligen kommer få se som huvudsakligt fortskaffningsmedel nu när jag inte har en ombyggd minibuss ihop med F längre) så vill jag tipsa om en tjänst för att få ersättning vid försenade flyg. Flightright.se är en ångestminimerande tjänst som gör det enkelt att ansöka om att få ersättning för ditt inställda flyg i efterhand.

Givetvis går det att skicka in papper och driva frågan gentemot flygbolaget själv men personligen betalar jag gärna för att slippa göra tråkiga saker. Exempelvis har jag redan från start lagt ut företagets bokföring på en leverantör, jag har en prenumerations-jurist och försöker generellt alltid att bara göra det jag tycker är roligt och som skapar värde. Att tjafsa med flygbolag är inte en sådan. Därför verkar det vettigt att använda en enkel sajt för att kräva ersättning och betala avgiften på 29,75 % (inklusive moms) av det totala ersättningsbeloppet om flygbolaget betalar ut kompensation, annars är tjänsten gratis. Slut reklammeddelande.

Nu fortsätter sommaren och det är företagsjobb, träning och hundpromenader som står på agendan i huvudsak.

BU GMU Grönt är skönt

MUCK!

Det tog drygt femton år från att jag bestämde mig för att göra lumpen tills att jag nu kan ge ett klartecken i guld. MUCK!

Vi marscherade ut genom Lejongrinden med de anställda soldaterna som publik. En högst märklig känsla. Elva månader har gått jäkligt fort men så beter sig ju tiden när man har roligt. Skall smälta det hela lite och återkommer med fler berättelser. Tills dess, tack till er som läst! Det har varit väldigt roligt att dela med sig av det här äventyret.

Just nu är jag väldigt, väldigt trött men jag ser fram emot en fortsatt karriär innanför grindarna. Faktum är att jag vände in igen direkt efter vi gått ut för att ställa upp tillsammans med befälslaget på kompaniuppställningen.

Återhämtning, rekreation och jobb med egna företaget står på schemat ett par veckor. Därefter åker uniformen på igen. Först blir det dock en tur till fjällen!

Bild från Ledningsregementets Facebook: C.LedR öv Mattias Hansson tackar av rekryterna ihop med förband och förbandschefer.
Fotograf: Sofia Norin Jansson/ Försvarsmakten

BU Grönt är skönt

Remi-vård, löpning och ny lägenhet

Tiden rullar snabbt nu på slutet. Inte många pinnar kvar till muck. Mycket kläms in i det sista så som förarbevis minibuss och Hillux. Halkkörning står på schemat idag.

I övrigt har det varit långa dagar. Vapenvård till midnatt och liknande. Således inte så mycket spännande att skriva om.

Tidagsmorgonen (04.45) bjöd på det första löppasset med lägenheten som utgångspunkt. Sprang till ett elljusspår och harvade på där tills jag och Flexie skrapat ihop 11 km. Var rejält trött efter att ha sovit fyra timmar men lyckades ändå hålla rätt bra tempo. 1.08.13 tog det.

Helgen spenderades på havet. Och då var vi inte och besökte marinen utan vi var på MUCK-kryssning. Lagom stökigt, jävligt roligt, tystnadsplikt råder så kamrater, ni kan vara lugna.

Igår stod vi i en smörjgrop efter att ha spolat bandvagnarna. Olja på armarna, smuts i ansiktet, motoroverall på.

Den andra höjdpunkten är att min lägenhet i Enköping är schysst. Känns bra att ha ett eget ställe även om jag inte har haft tid att fixa till allt ännu.

Nu ska det köras halkbana som sagt och sen är det fortsatt fokus på The Art of Vård.

BU Frågor & Svar GMU Grönt är skönt Nilsson i skogen

Vad gör en sambandsgruppchef och en sambandssoldat/ledningssoldat? Utan samband ingen seger!

Vad gör jag, egentligen, i min tjänst som sambandsgruppchef? Den frågan ställde en läsare och som det M90-maskerade orakel jag är ska jag försöka förklara. Kortfattat ser min grupp till att brigadchefen har tut i luren när kriget kommer.

Tidsnummer 301533 inkom ytterligare en liknande fråga till mig (@nilssoniskogen) från en person som ska rycka in som sambands/ledningssoldat på A9 och som enligt uppgift inte riktigt fått grepp om vad tjänsten innebär. Nu skall jag hålla mig till att rapportera det jag vet och inte det jag tror och således ligger fokus här på hur det är att vara sambandsgruppchef på en främre ledningspluton. Med detta sagt så har jag delvis övat och utbildats tillsammans med 12. Sambandsbataljon så någorlunda insikt där har jag bedömt också. Är du radioräv sedan gammalt får du ha överseende med att jag ska försöka formulera mig icke-tekniskt och lättbegripligt i denna text. Tillägg avseende hur det är att jobba med samband på andra regementen tages tacksamt emot i kommentarsfältet!

Vad gör en sambands/ledningssoldat?

Kortfattat så upprättar vi en sambandsenhet som blir del i Mobilt Kärnnät (MKN). MKN är kommunikationsinfrastrukturen i Försvarsmaktens Ledningssystem. Vad betyder då detta i praktiken? Jo, att det finns ett antal fordon (hos oss är det lastbilar och bandvagnar) med en mast på och ett antal radioapparater, radiolänkstationer med mera i.

Vi åker ut i skogen, reser upp masten (lite som att fira midsommar varje gång!), startar igång alla apparater och som genom ett trollslag får vi kontakt med alla andra fordon som åkt ut och gjort samma sak. Sambandssoldaten är den som gör det praktiska arbetet vilket ute i fält omfattar allt från att köra fordon till att veva mast, knappa radio, maskera fordonet, felsöka när systemet strular, dra kabel mellan olika fordon, övervaka systemen dygnet runt och såklart vara beredd att försvara platsen.

Uppgifterna ser olika ut beroende på vilket typ av pluton du tillhör. Vissa jobbar exempelvis med de höga, fasta tornen och klättrar runt 60 meter över marken medan andra jobbar med satellitkommunikation och därmed har annan teknisk utrustning att hantera. Är du placerad hos artilleriet kommer PC-Dart (typ som Facebook Messenger med textmeddelanden över radio eller genom MKN) vara viktigt. Genom detta system talar exempelvis jägarsoldater om var fienden finns och när informationen rasslat genom beslutskedjan får Archer-besättningen reda på när och vart de ska skjuta.

Försvarsmakten har lagt en befattningsbeskrivning här men att nivån på det fysiska är en etta är rent jävla skitsnack. Prova att lyfta ett dieselelverk från ett lastbilsflak följt av att banka ned pålar i stelfrusen mark och avrunda med att tatta kabel nån kilometer i mörker och snö så inser man att det är fysiskt jobbigt med samband. Utbildningen har dock mycket teori och du måste vara lösningsorienterad och ha förmågan att trots brist på sömn och mat kunna lösa tekniska problem. Varje gruppering innebär problemlösning under stress och press. Det går dock inte bara att kötta, en sambandssoldat måste kunna tänka och arbeta strukturerat mitt i fältkaoset.

Inne på regementet innebär tjänsten bland annat att vårda fordon och annan materiel, fysisk träning, vidareutbildning inom olika system (sambandssystem ja men också flera olika vapensystem), mer vård, lite mer vård och så vård på det, utbildning och övning i strid, skjutningar, mer vård, mer fys, fys, fys, och mer fys, lite mer vård och sen fältlastar vi och drar ut i skogen igen.

Vad gör sambandssoldater på 11. Ledningsplatsbataljon?

Min grupp består av mig och fyra soldater. Två av dem bemannar sambandsenheten (en fräsig bandvagn med diverse radioapparater och annat i bakvagnen) tillsammans med mig, och två av dem bemannar en trossbandvagn. Vi är en del av en främre ledningspluton. Vi upprättar ett slags fältkontor (läs: en karta under en pressening) varifrån brigadchefen eller dennes underordnade kan leda striden. Jävligt salt uppgift således. Vi omgrupperar ofta flera gånger per dygn vilket är tungt jobb. Från en främre ledningsplats kan brigadchefen och delar av hans (tyvärr inte hennes ännu) ledningslag kan jobba nära manöverförbanden som verkar längst fram på stridsfältet. En liten och rörlig ledningsplats gör att brigadledningen kan följa bataljonens anfallsrörelser.

En främre ledningsplats är dock betydligt lättare att förflytta än en stabsplats som oftast består av mängder av containers, tält, fordon och kaffemaskiner. Även på stabsplutonen jobbar sambands/ledningssoldater och de gör ungefär samma saker som oss men de omgrupperar inte lika ofta.

I vår pluton finns också ett antal stridsfordon. Dessa är bepansrade taxibilar åt brigadledningen. De utgör också plutonens närskydd samt transporterar även skyttegruppen/grupperna. Innan vi grupperar är det deras ansvar att ta terräng och se till att platsen är säker innan vi rullar in med sambandsenheten. Jag leder grupperingen av vår sambandsenhet. När vi har upprättat vår mast och övertalat systemet om att vakna till liv kan brigadchefen få kontakt med resten av världen.

Genom oss kan chefen alltså jacka in sig i det kommunikationsnät som andra fasta och rörliga sambandsenheter har upprättat över tiden (MKN). På så sätt kan han kommunicera med manöverförbanden och leda striden. Nuförtiden står ju inte chefen på en höjd och tittar ned på ett slagfält och styr trupperna genom att signalera med olika flaggor. Istället får chefen aktuella rapporter via olika ledningssystem och han använder oss för att kunna berätta för underordnade vad dem ska lösa för uppgift och när. Väldigt enkelt förklarat.

Så förutom att se till att masten kommer upp (lättare sagt än gjort) och att sambandssystemet fungerar felfritt över tiden är jag även ansvarig för att mina soldater och våra fordon samt annan materiel har högsta möjliga stridsvärde över tiden. Skulle vi hamna i strid är det också jag som leder gruppen i striden.

För att vi ska kunna lösa allt jag skrivit om ovan behöver vi utbildas och just nu är vi i slutet av vår befattningsutbildning. Mina soldater gör 9 månaders utbildning, jag gör 11 månader men framöver kommer alla göra 11 månader eftersom det är en teoretiskt tung utbildning. Under hösten gick jag en utbildning som hette Instruktör Taktiska Telesystem, då var jag den enda rekryten. Genom den blev jag utbildad till operatör på MKN som är det sambandssystem vi har i vagnen. Parallellt genomförde jag gruppchefsskolan. Som gruppchef har jag alltså båda mina soldaters befattningsutbildning plus gruppchefsskolan att luta mig tillbaka mot när jag ska lösa min uppgift. Jag tror inte att det är så vanligt att få en så här individanpassad och massiv befattningsutbildning men jag är tacksam.

Under våren mängdtränades gruppen i det operativa arbetet med att upprätta, övervaka, bryta och förflytta sambandsenheten. Som tur är har jag en jävligt bra grupp, vi har gjort ett extremt bra jobb tillsammans. Samband får för mycket skit och för lite uppmärksamhet. Det är sambandsenheten som ger en främre ledningspluton existensberättigande och jag tycker det är väldigt synd att Försvarsmakten är för dålig på att lyfta upp sambandsrelaterade tjänster i sin kommunikation och marknadsföring. Kanske är det inte speciellt coolt (om än jävligt jobbigt) att tatta kabel men utan samband, ingen seger!

Samband är en förmåga som behövs på alla förband inklusive specialförbanden. Som duktig sambands/ledningssoldat har du extremt många karriärmöjligheter och har du kompetens inom MKN kommer du ha extremt lätt att få jobb efter muck. Du behöver inte ha teknisk kunskap innan inryck även om det såklart är fördelaktigt att ha någon form av intresse för det. Tänk på att du bara har så roligt som du själv gör det till över tiden!

Ställ gärna frågor så kompletterar jag inlägget!

BU Grönt är skönt

Köra stridsfordon

Tisdagen var dagen det hände. Jag fick äntligen köra stridsfordon. Inledningsvis skulle jag backa ut ut garaget. Det jag inte visste var att man i ett stridsfordon ska vrida styrdonet tvärt om mot vad backledaren visar, vilket inte är fallet med bandvagn. När detta väl retts ut gick det bra. Till skillnad mot de kära bandvagnarna startar stridsfordonen villigt och lätt med ett knapptryck.

Ett par varv på garageplan följde innan vi framryckte till en grusplan för att köra mellan koner. Jag fick vara vagnchef på vägen dit. Föraren i ett stridsfordon ser väldigt dåligt. Höger sida och framförallt bakåt ser man inte alls så därför har man en vagnchef som med rösten säger hur föraren ska köra i stil med: förare, bakåt, bakåt, bakåt, höger, höger, rätt, bakåt… Och så vidare. Vi tog oss ut utan problem och körde inte över mötande fordon. Stridsfordonet är 3 m och 17 cm brett om jag minns rätt utifrån vad kamrat K berättade. Vikten är ca 25 ton (ni får googla exakta uppgifter, skiljer sig också åt beroende på hur de är utrustade osv).

Konbanan gick bra. Framåt i serpentiner utan ledare. Inte helt lätt att veta när man ska svänga pga extremt dålig sikt så jag svängde lite tidigt men det gick bra ändå.

Det roligaste kom dock efter lunch. Eller ja, att bromsa är inte så roligt. Det är nämligen sjukt svårt att göra det mjukt. Värre än att hitta dragläge på personbil när man ska ta körkort i princip. Två obekvämt hårda inbromsningar lyckades jag med men alla har alla tänder kvar (vilket vi vet sen tidigare erfarenheter inte alltid är fallet efter tvärnitar). Det roliga var terrängbanan. Samma vi körde med bandvagnarna under utbildningen men det var riktigt riktigt roligt att köra där med stridsfordon. Faktiskt lättare än med bandvagn i bemärkelsen att stridsfordon inte lutar eller känns som om dom ska välta. Fick sedan köra tillbaka till regementet. Mycket bra dag!

Efter middagen orienterade vi en lätt bana och det var skoj även det!

Klart slut!

BU Grönt är skönt

Svettig fys och breddutbildning stridsfordon

En fantastisk dag i armén skulle man kunna sammanfatta denna måndag med. Solen sken obarmhärtigt från en himmel lika blå som poplinstället vi ställde upp i för morgonens kompanifys. Vedervärdiga intervaller och obehagligt många burpees beordrades och fy fan vad jobbigt det var. Till slut var det som att andas genom ett sugrör. Extremt obehagligt. Tog i för kung och fosterland i förhoppning att inom kort kunna springa i en snabbare grupp på långdistanspassen.

Men på tal om träning såg jag en annan soldat i Försvarsmakten lägga upp en bild från gymmet med en bildtext om känslan av otillräcklighet/inte vara stark nog/ jämföra sig med andra och så vidare. Kan relatera till detta i bemärkelsen att jag har väldigt svårt för att känna att jag är ”sämst”. Jobbigt att sätta ord på det men jag tänker att det kanske finns andra som vill rycka in men som oroar sig för fyskrav och sådär. Givetvis förstår jag rent intellektuellt att folk inte står och glor på mig och tänker att ”fan vad dålig hon är” men det känns ibland så. För mig är svårt att inte jämföra sig med andra trots att jag jämfört med mig själv blivit mycket bättre. Och rent objektivt är jag inte dålig heller även om jag är långt från elit. Tänk milen på under timmen, kan springa 15 km, Tough Viking 15 km på 2 h 10 min, maxar situps och armhävningar på multitestet. Jag tar i så att jag blir helt jävla förstörd men det känns ändå inte tillräckligt.

När jag själv nu ska bli instruktör tar jag med mig detta. Att verkligen se efter om folk gör sitt yttersta utifrån sin egen nivå och behålla fokus på långsiktighet. Får jobba själv på att tänka att prestationen är good enough så länge jag gjort mitt yttersta men det kan vara svårt när det hetsas.

Samtidigt vet jag att jag är extremt fältstark. Det är inte alls säkert att den som är fysiskt stark är den som kommer lösa uppgift bäst i fält. Egentligen är den enda slutsatsen att det enda man kan göra är sitt bästa i alla lägen och så länge jag ser kamrater och framgent mina rekryter göra just det så kommer jag alltid ge en klapp på axeln. Och ha i bakhuvudet att jag vet hur det känns att (möjligen inbillat) känna sig dålig framför andra.

Så, känslor upphör. Efter dusch begav vi oss till skjutbanan och där gick det riktigt bra! Sköt ett par serier liggande och fick äntligen hjälp med att ställa siktet de sista snäppen. Därefter knästående där jag satte mina serier direkt. Knästående är bästa skjutställningen tycker jag. Mycket trevligt!

Eftermiddagen tillbringades i garaget där vi fick utbildning på stridsfordon till min stora glädje. Nödutrymmning ingick och lära sig att starta. Imorgon ska jag äntligen få köra stridsfordon efter vansinnigt många om och men (befattning som las ned, denna vända när jag flyttades från stridsfordonsförare till sambandsgruppchef vilket var helt rätt sett i efterhand). Jäkligt skoj i alla fall!

Sitter just nu och halvkollar på gänget som spelar volleyboll. Förfäras över att ingen har sett Torsk på Tallinn. Dit bär det av i helgen på MUCK-kryssning nämligen!

BU Grönt är skönt Nilsson i skogen

Ta terräng med handgranatsförfarande

Skyttelinje, FRAMÅT! Vi övar inte enbart bakåt, bakåt, BAKÅÅÅÅÅT på Ledningsregementet utan delar av skjutperioden tillägnades tagande av terräng till fots samt med handgranatsförfarande. Vi övade fortsatt med skarp ammunition och bytte äng mot skogsterräng. Den huvudsakliga metoden som drillades var skyttelinje framåt och det var utmanande att behålla formationen. Fiender (olika pappfigurer) hissades upp bland buskarna och blyregnet föll tungt över motståndaren.

Vid en vall mot ängen kommenderade vi gruppchefer handgranatsförfarande med chockhandgranater som smäller utav bara helvete. Förtjänstfulla insatser av samtliga. Repetition av som sagt kunskapens moder och vid skarpa situationer är det just de indrillade rörelserna och handlingarna man har att falla tillbaka på. Under dagen jobbade gruppen på med kraft och jävlar vad svettigt det blev. Riktigt jäkla kul hur som helst!

Dagen efter anslöt sig Myrstacken (läs min grupp, samband/tross) samt skyttegruppen till stridsfordonstäten för att drilla urdragande främre ledningsplats. Mina två bandvagnar tilldelades varsin Ksp 58 och ett gediget antal GRG-projektiler. Jävlar vad det krigades sen vill jag lova.

Gruset sprutade när vi omgrupperade till en vall varifrån bandvagnarnas Ksp 58-skyttar fick gå loss. Och nej, jag vet att bandvagnen är av plast, syftet var att skyttarna äntligen skulle få skjuta. Tjockmyran tog uppgiften på allvar och brände hundratals skott på ett genomförande och bytte pipa snabbt som attan i mitten. Även Grismyran sköt som fan. Med tanke på hur vi stod (stilla) beordrade jag Eldmyran att sparka upp förardörren och hjälpa till med bekämpningen av fienden.

Mot nästa grupperingsplats! Lugnet blev kortvarigt, skyttar på ängen! Det fanns inget annat att göra än att med förtjänst utföra strid från lätta fordon från min chefsplats. Framgång. Inte en realistisk övning just detta förfarande men det var inte det som var syftet så ni behöver inte bli upprörda i kommentarsfältet. Njut istället av denna bild från tidigare i veckan. Jag är skytten i knästående i mitten under ett av genomförandena när jag var gruppchef. Observera att det var metod som drillades, därav att vi sitter mitt på en äng.

Trevlig söndagkväll. Kompanifys imorgon bitti i ett fantastiskt väder för löpning (detta gäller oavsett vilket väder det blir, men det vet ni sen gammalt).

BU Grönt är skönt

Övning: plutonens strid – metoder

Korridor, BAKÅÅÅÅÅT! Sällan har jag varit så hes som nu efter rediga mängder genomföranden av diverse metoder som ingår när plutonen löser stridsuppgifter. Den gångna veckan har tillbringats på ett övningsfält nära dig och lede fi har nedkämpats med kraft över tiden.

Inledningsvis övade vi avsutten strid. Bandvagnarna parkerades, pansarsluskarna övade med förtjänst på annat håll och vi slogs tillfälligt samman med grannplutonen. Denna delades i två skyttegrupper. Jag och en av de ordinarie skyttegruppcheferna tilldelades en utav dessa. Att leda en skyttegrupp om tio soldater var onekligen väldigt roligt och utmanande. Jag var gruppchef respektive stf varannat genomförande.

Avskärmning med rökhandgranat under stridsmoment.

Blixtlås och korridor bakåt drillades och vi kastade rökhandgranater. Skall återkomma till handgranatsförfarandet som drillades dag två. Kaptenen gav oss som gruppchefer utrymme att ta egna initiativ och lösa ut striden på det sätt vi fann lämpligt. Vi övade med skarp ammunition, givetvis låg extremt stort fokus på säkerhet precis som vanligt mamma. Att öva så här var hur som helst fruktansvärt roligt och extremt svettigt, vädret har varit för fint.

Ett flertal lärdomar drogs under dagen. En av mina är att det var rätt beslut att öva in att förflytta sig med vapnet hållet med pipan uppåt och kolven ungefär vid midjan i en arm. Fördelen är att när man ramlar handlöst rakt på ansiktet nedanför kaptenen och 1 sgt bakom skytteledet vid blixtlås så må ens värdighet naggas i kanten men mynningen på vapnet nuddade inte marken. Måste ha sett så jävla trattigt ut.

Se ut som ett förvirrat marsvin i stridsutrustning. Jag förevisar.

I övrigt var vi måhända inte några salta jefla krigare (läs jogga i basker genom skärgårdsvatten med en Ksp 90 i famnen) men vi levererade som grupp. Blev så glad över att även alla jag fick från grannplutonen till min grupp gjorde sitt absolut bästa, var lyhörda, stöttande, inte ifrågasatte och att vi omedelbart kunde jobba som en enhet. Inga enskilda rambofasoner här utan fokus på att gruppen skulle lösa uppgift. Fick till och med höra snälla ord efteråt. Positiv förstärkning är alltid trevligt när något är nytt och man gör sitt bästa. Med en sådan bra grupp törs man prova vingarna som chef ordentligt. Ni är så jäkla bra allihop!

Naturligtvis finns det förbättringspotential för mig som individ men eftersom jag tidigare bara övat på att leda skyttegrupper om ca 5-6 individer inklusive mig själv tyckte jag att jag löste det hela riktigt bra. Det är svårt att fatta (extremt) snabba beslut och lyckas kommunicera det till hela gruppen samtidigt som man själv deltar i striden med allt vad det innebär. Behöver öva mer på att fokusera på överblicken och att alltid tänka typ nu, sen, beredd. 

Med det sagt så fattade jag hela tiden beslut, höll gruppen i rörelse och försökte desperat teckna när rösten bara sprack. Det går alltid att bli bättre men hade någon sagt på GMU:n att jag skulle lyckas med detta hade jag inte trott på dem.

Återhämtning är prioriterad verksamhet.

Det är hög tid att skjuta ut sig för helg. Ledighet från gröntjänst innebär dock inte omedelbar ledighet utan klockan tickar och jag ska sluta skriva här och fortsätta jobba.

Tillägg: Vi var på ett NOAK-möte i måndags kväll där kvinnliga anställda soldater samt chefer (bataljonschef, kompanichefer, plutonschefer) möttes för att diskutera olika frågor. Även detta återkommer jag till i detalj men under NOAK-mötet sa bataljonschefen att det är viktigt att vi allihop hjälps åt att sprida information (texter och bilder på sociala medier) om Ledningsregementet och 11. Ledningsplatsbataljon i syfte att inspirera fler att söka sig till oss. Passande nog så har jag den här bloggen liksom min InstagramDu som läser får gärna ställa alla sorts frågor om livet i Försvarsmakten här så kan jag antingen svara eller skicka vidare frågan till rätt person. Tillägg slut!